Almedalsveckan avslutas i dag med miljöpartiets dag. Också i år har den bjudit på en underbar blandning av diskussion, möten, social interaktion samt en öppenhet och tillgänglighet som varje västerländsk demokrati har anledning att avundas.
Almedalen är emellertid också tummelplats för påverkan och opinionsbildning genom olika kommunikationsinsatser – och det är naturligtvis på sin plats med en liten flipp-eller-flopp-lista. So here goes …
Flipp 1 JAG. Nej, inte jag utan organisationen JAG. Inte så känd bland den stora allmänheten – eller ens merparten av dem som varje år frekventerar Almedalsveckan. Men i år åkte ingen därifrån utan att veta vem de är och vad de arbetar för. Imponerande synlighet och närvaro, vilket måste ha varit en alldeles särskild utmaning givet flera av deltagarnas funktionshinder i kombination med backar och kullersten i Visby .
Flipp 2
Gudrun Schymans förmåga att höras och synas överallt. Fi är ett ”enkvinnoprojekt” som utan hennes lyskraft, engagemang och popularitet i rätt kretsar hade fått 0,3 i stället för de 0,7 procent av rösterna som de får i höstens riksdagsval.
Flopp 1 Årets främsta kommunikationsflopp måste vara nämnda Gudruns grill. Att bränna upp 100 000 kronor säkrade stor uppmärksamhet för Feministiskt initiativ, med artiklar även utanför Sveriges gränser. Men tilltaget var så provocerande att budskapet föll bort. Vem minns om en månad varför pengarna brändes? Att kloka PR-konsulter försvarar det som en utmärkt PR-aktion förvånar mig. Har vi inte lagt ”all PR är bra PR” bakom oss?
Och sedan belönar Westander PR – ni vet byrån med Gudrun Schymans vapendragare Birger Östberg som affischnamn – tilltaget med utmärkelsen Hetast i Almedalen. För mig är det lite som att belöna någon som spränger scenen i Almedalen under veckan. Gissa om det skulle bli årets snackis!
Flopp 2
Flyers, alla dessa flyers! Vart man än gick försökte folk pracka på en allt från små kort till stora tidningar. Read my lips: Ingen vill ha ert material. Det är i vägen och kastas omgående. Har ni en bra produkt – t ex Westanders PR-handbok – be om en adress och lova skicka materialet.
Bubblarna då? Visst, jag skulle kunna lista en mängd aktiviteter och aktörer som gjort sig förtjänta av ros eller ris, men dels missade jag (förstås) mängder av sådant som förtjänar uppmärksamhet, dels kryllar det av andra listningar på nätet för dem som vill ha tillgång till fler betygsatta exempel. Och just idag känns det dessutom som om allt bleknar i skuggan av Littorins avgång och dess efterspel av spekulation, indignation, självrannsakan osv.
Eftersom self promotion är så populärt på nätet – ja, jag har fortfarande lite svårt för det – avslutar jag i stället med en variant på det. Den som vill betrakta det som en bubblare får göra det.
Utöver egna välbesökta arrangemang och medverkan i andras låg vi bakom soffan som bars runt på stan och var allerstädes närvarande. Texten ”Var ska jag ställa soffan?” anknöt till den stora bostadsbristen bland unga och den radikalt minskade tillgången på hyresrätter. Ett av syftena var att belysa detta i ljuset av den politiska agendasättningen.
Det var en synnerligen enkel aktivitet, men med en effekt som vida översteg det jag förväntat mig. Det blev uppenbart i alla de samtal jag hade med folk som spontant tog upp den i samtal med mig.
Medveten om hur det jag avser skriva kan vantolkas och missbrukas inleder jag med att slå fast följande: Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna, avser inte rösta på dem och tycker inte att deras politiska program har mycket gemensamt med den politik jag tror på.
I morse redovisade Ekoredaktionen en undersökning i vilken tre av fyra lokalpolitiker kunde tänka sig blocköverskridande samverkan för att utestänga Sverigedemokraterna om de senare fått en vågmästarställning i kommunen efter höstens val. Tidigare har (M) och (S) i Stockholms stad varit ute och deklarerat planer på samlingsstyre om situationen skulle inträffa där.
Kanske inspirerad av detta skrev Kent Persson i dag blogginlägget ”Jag kommer aldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna”. Kent är inte bara en hyvens kille. Han är också oppositionslandstingsråd, ledande kommunpolitiker i Örebro och Moderaternas kanske främste bloggprofil vid sidan av Carl Bildt.
Det är detta som gör mig lite bekymrad.
1. Jag är lite osäker på varför Kent känner att han måste göra utspelet. Han hänvisar till värdet av tydlighet, men finns det väljare i Örebro som tror att en moderat samverkan med SD efter valet ligger nära till hands? Att förneka saker som ingen frågat efter brukar annars kännas som en olycklig taktik. Eller var det bara för att ge ytterligare lite fördjupning åt den lokala fördjupning som SR redan erbjuder?
Jag har stor respekt och förståelse för Kents personliga val att inte vilja samverka med sverigedemokrater. Om han blir tillfrågad och har partigruppen bakom sig skulle jag även ha förståelse för att han deklarerar att Moderaterna i Örebro kommun eller Örebro läns landsting inte avser göra sig beroende av SD efter valet 2010.
Förtida utspel om samlingsstyre över blockgränserna för att utestänga SD har jag emellertid ingen förståelse för alls, i synnerhet inte på orter där SD:s möjligheter att nå fullmäktigeplatser är ytterst små. Det är direkt kontraproduktivt och visar på väldigt liten förståelse för dragningskraften i SD:s etablissemangsmotstånd. Det är en illusion att tro att alla SD:s potentiella väljare betraktar ”massinvandringen” eller ens integrationsfrågor som de viktigaste på den politiska agendan. Att tona ner centrala politiska skiljelinjer mellan de etablerade partierna för att fokusera på en ny kan dessutom bara gynna dem som erbjuder ett alternativ till det gamla.
Sedan kan jag inte frigöra mig från en lättare obehagskänsla när politiker bedyrar sin respekt för demokrati och väljarnas fria vilja samtidigt som de utan större våndor antyder att den respekten inte nödvändigtvis omfattar alla och att vissa värden står över det. Ta diskussionen om politiken i stället.
2. Kents blogginlägg följs av en mängd kommentarer, som väntat från många kritiska SD-sympatisörer. Här gör Kent något oväntat och konstaterar frankt:
Jag noterar att alla ni som tycker jag har fel i mitt ställningstagande om att inte samarbeta med SD gömmer er och kritiserar mig anonymt. Jag tar inte kommentarer som är anonyma på allvar.
Över detta hajade både jag och Niclas Strandh till via Twitter och sedan jag föresatt mig att skriva det här inlägget och Niclas utvecklat kritiken mot detta i Kents kommentarsfält har Kent reviderat sin ståndpunkt. Gott så.
Jag tar ändå upp det. Den principiella aspekten lämnar jag nu därhän, för den har Niclas utvecklat väl i sin kommentar:
Anonymiteten menar du alltså vara felaktig. Alla ska identifiera sig för att anses ha något att tillföra. Det måste i konsekvensens namn innebära att du tycker att det ska vara så i alla frågor: även för exempelvis personer som behöver vara anonyma på grund av hot om förföljelse, hot mot sina familjer etc. Exempelvis exiliranier och liknande personer. Ett oerhört märkligt ställningstagande och faktiskt har jag väldigt svårt att se det som speciellt demokratiskt.
I stället dröjer jag kvar vid anonymiteten hos just SD-sympatiserande bloggkommentatorer. Jag kan inte påminna mig någon utanför SD-leden problematisera detta förbi kopplingen mellan grovt innehåll, trolling och det därmed självklara i att agera anonymt eller under falsk flagg. De beter sig illa och deras anonymitet kan därför förklaras men inte försvaras, tycks vara en allmänt accepterad uppfattning.
Jag har samma invändningar som de flesta mot mycket av innehållet, även jag tror det förekommer att en handfull SD-sympatisörer agerar under flera olika namn för att ge intryck av att de är fler och att väldigt få lämnade sitt tidigare favoritparti till förmån för SD på grund av just den artikel eller bloggpost de nyss läste.
Men den som bortser från stigmat måste rimligen göra det mot bättre vetande. Själv kände jag mig till exempel föranledd att inleda bloggposten med en brasklapp för att undgå misstankar. Löjligt, men så kände jag. Hur resonerar då någon som inte är en offentlig företrädare för SD innan han eller hon under eget namn tar ställning för partiet eller dess politik i en blogg- eller artikelkommentar? Vi vet att hot och våld drabbar även sverigedemokrater och dess sympatisörer. Personer har de facto fått problem på sina arbetsplatser som en följd av sina partisympatier, familjer har drabbats och jag kan tänka mig att flera även fått problem i sina sociala nätverk. I just det perspektivet är deras martyrskap konkret.
”Med deras syn på demokrati och människovärde är det kanske inte så konstigt, och tänk på vad de utsatt andra för”, har jag hört någon säga. Men jag köper inte kålsuparteorier när vi talar om demokrativärden och yttrandefrihet.
För egen del har jag därför inga problem med anonymiteten, utöver det tragiska i att det ska behövas. Jag hoppas att fler ville hantera kommentarer utifrån innehåll, inte avsändare. Det betyder inte att alla måste bli nöjda med hur deras kommentarer bemöts. Ibland tycker man sig redan ha givit svaret på en fråga, ibland hinner man helt enkelt inte med alla och ibland är det ju faktiskt så att den som skrivit är så otrevlig, hotfull eller uppenbart ointresserad av att ta till sig det som redan sagts att det är poänglöst att göra något annat än att ignorera.
Jag ansluter mig gärna till den uppgivenhet Jonas Morian och Erik Laakso känner inför de politiska ”valduellerna” i TV. Leveransen motsvarar inte direkt den stämning av nu-gäller-det som TV-kanalerna och kvällstidningarna i sin symbiotiska relation försöker piska upp. Några nya politiska utspel kan vi inte förvänta oss, retoriskt finns det väldigt lite som underhåller eller övertygar … och kvar står vi med jakten på vem som använt en felaktig siffra.
Att döma av tidningsartiklar och bloggposter som följer upp duellerna är brottet Angivande av felaktig siffra gravt för den som söker väljarnas förtroende. Som medborgare antas vi dras till det handfasta, det som är lätt att ta på. Det vi kan ta på kan vi som regel även sätta siffror på och här erbjuds vi ett färdigt sifferpaket – dessutom ett felaktigt sådant – på silverfat. Den enkla medielogiken förutsätts vara också vår logik och förtroendet raseras, om än tillfälligt.
Fakta, det objektivt sanna, har fått ett större utrymme i valbevakningen. Partier, enskilda politiker och intresseorganisationer jagar möjligheter att belägga motståndare med faktafel. Nyskapelsen ”Unga Folkpartiets” Ljugometern tillhör ett av de senaste bidragen som gör det möjligt att följa jakten på nätet. Med amerikansk inspiration från bland andra PolitiFact.com och FactCheck.org satsar även svenska medier på att förse väljare med fakta. Mest uppmärksamhet har Faktakollen på SvD.se fått, men det finns fler exempel, utöver det självklara att redaktionerna då och då gör nedslag för att bena ut enskilda uppgifter som används som slagträn i valrörelsen.
Lägg till detta alla som använder Twitter, Facebook och bloggar för att snabbt korrigera, förtydliga eller placera redovisade fakta i ett sammanhang.
Fakta är således mer tillgänglig än någonsin förut. Det gäller både den vi söker för att få veta mer och den som via olika kanaler söker upp oss. Värde får den emellertid först när vi lär oss sålla i den, när vi kan skilja fakta från faktoider eller desinformation, relevant information från irrelevant.
Framför allt det senare gör fakta intressant i den politiska kommunikationen. Det finns naturligtvis inget negativt i den ökade tillgången på fakta, så länge den fakta som presenteras är korrekt och lättillgänglig. Med lättillgänglig avser jag att den ska vara lätt att sätta i ett sammanhang och exempelvis förenkla jämförelser av olika förslag.
Men vi ska inte heller tillmäta den ett för stort värde. Som väljare är vi mindre rationella än vad vi säkert vill medge. Ju närmare valdagen vi kommer desto mindre utrymme för logos. Det är med ethos och pathos vi övertygas om vilka valsedlar vi slutligen väljer och då spelar sådant som ligger långt från måttstockar och objektiva sanningar en central roll. Visioner, värderingar och människosyn till exempel.
Som Sanna Rayman antydde i gårdagens ledare finns det i dag inte längre någon som har en naturlig fördel i väljaropinionen när det kommer till de mjukare värdena. Annat var det för inte så länge sedan. Jag minns på 90-talet, då jag jobbade på riksdagskansliet, hur självsäkra vi kunde känna oss inför en debatt eftersom vi hade fakta på vår sida. Vi hade räknat och våra siffror stämde. Lika säkra var vi på att ett uppenbart debattövertag vändes i den sekund Margareta Winbergh (jag jobbade med arbetsmarknadsfrågor) flydde faktamatchen och konstaterade något på temat ”jaja, men vi vet att Moderaterna egentligen inte vill göra det bättre för vanliga människor”. Exit fakta.
Jag har en rätt tillåtande inställning till verbal tuppfäktning inom politiken. Det ska till exempel mycket till innan jag hetsar upp mig över enskilda uttryck som används i debatten, oberoende av om de kastas ut i affekt eller utgör inslag i en slugt genomtänkt strategi. Jag hade därför svårt att delta i indignationen över veckans bidrag, Tobleronepolitiken.
Jag tycker även att utspel, rapporter och aktiviteter som snarare desavouerar motståndarnas politik och trovärdighet än lyfter fram de egna förtjänsterna har ett berättigande. Granskningen av de olika alternativen väljare ställs inför är inte bara ett jobb för redaktioner, intresseorganisationer och medborgarjournalister.
Vad jag däremot inte gillar är när man med våld, hot eller vandalism förstör för sina politiska motståndare. Hit räknar jag sådant som nedrivna valaffischer, vandaliserade partilokaler och valstugor, bortplockade valsedlar, försök att störa och överrösta torgmöten, misshandel av partiaktiva, hot i bloggkommentarer, hackade hemsidor och liknande. Värna demokratrin gör man med demokratiska medel.
På delvis samma tema har jag lite svårt för exkludering. Mot ett parti som i mångt och mycket surfar på etablissemangskritik och ett vi-tillåts-aldrig-vara-med-martyrskap kan det till och med vara kontraproduktivt att utestänga dem från skolor, neka dem tillträde till debatter och ignorera deras bloggar i sökverktyg. Det är till exempel klokt att inte längre hålla Politometern stängd för Sverigedemokraterna. Det huvudlösa utspelet om samlingsstyre i Stockholms stadshus går jag inte ens in på ….
Därför blir jag glad när jag läser Brit Stakstons inlägg på bloggen Politik 2.0. Jag är en av dem som medverkar i bok-/bloggprojektet och har tyckt att det är lite bekymmersamt med Sverigedemokraternas frånvaro. Personligen bryr jag mig inte så mycket om FI:s frånvaro. Deras möjligheter att nå över 4-procentspärren är obefintliga. Detsamma gäller Piratpartiet. Som erfarna användare av sociala medier för partipolitisk påverkan i en valrörelse, med ett brett deltagande som skiljer sig väsentligt från FI:s, är jag emellertid övertygad om att en bok med namnet Politik 2.0 utgiven 2010 skulle saknas något utan dem.
Brit är inte bara vänlig nog och länkar till Sverigedemokraternas hemsida – vilket är en historia i sig – hon bjuder också in dem att komplettera projektet med en egen text som kommer att publiceras på sajten. Det är en möjlighet som Sverigedemokraterna bör nappa på. Om de inte gör det försitter de en chans att ge oss som tror att de egentligen inte gråter krokodiltårar över sitt ”utanförskap” en liten knäpp på näsan.
Dagens Nyheter publicerar i dagens prasseltidning en intervju med Sydsvenskans hyllade journalist Niklas Orrenius med anledning av hans senaste bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”.
Efter att ha följt Sverigedemokraterna under många år, inte bara på avstånd för att förmedla andras förhållande till dem utan genom att tala med deras företrädare om vad, hur och varför är Orrenius sannolikt den journalist som kan partiet bäst. I stället för att jaga Det Stora Avslöjandet, med eller utan dold mikrofon, har jag uppfattat det som att han lyckats skapa den sorts relation till partiets företrädare som gör det möjligt att verkligen lära känna dem och deras politik. Ömsesidig respekt har gjort det möjligt att både förmedla en initierad och nyanserad bild av Sverigedemokraterna och kritiskt granska och återge bristerna i partiets politik.
Orrenius förhållningssätt till Sverigedemokraterna är en intressant relief till hur många politiskt och journalistiskt aktiva förhåller sig till partiet. Beröringsskräck, demonisering, bedömning enligt andra måttstockar än dem som gäller för andra partier och fåfänga försök att tiga ihjäl blandas med seriösa och berömvärda initiativ för att ta debatten och respektera deras ställning som etablerat parti samtidigt som man granskar och/eller blottlägger fel i deras politik och idégods.
Arbetet som bedrivs genom ”hubben” sverigedemokraterna.de erbjuder både och. Primärt och till övervägande del handlar det om att möta Sverigedemokraterna i sociala medier, ta debatten och visa varför deras politik är ett dåligt val. De som har argument men inte mod får stöd och de som har mod men inte argument kan vägledas till fakta och … ja, argument. Bra så.
En uppmärksammad del av konceptet utgörs emellertid av en sökmotorkampanj med syfte att placera webbadressen högt vid sökning på partiets namn (i dag 2:a). Om detta har bland andra NikkeLindqvist och Simon Sundén skrivit, men också SvD och DN.
Den här delen är jag mindre förtjust i. Här ligger inte längre fokus på att ta debatten och att syna Sverigedemokraternas politik. Här handlar det om att tysta och osynliggöra, inte med argument och debatt, utan med andra medel. Det är lite av nätvandalism som har mer gemensamt med att blåsa i visselpipor på partiets torgmöten eller att riva ner valaffischer.
Missförstå mig rätt, i motsats till de båda senare är sökmotorkampanjen i full enlighet med lagen och jag jämställer dem inte rakt av, men alla handlar ytterst om att sabotera och försvåra för någon att på lika villkor bedriva sitt politiska arbete. Ingen främjar ett positivt demokratiskt samtalsklimat.
Foto: Emil Håkansson
Mot min invändning kan förvisso invändas att sympatisörer till Sverigedemokraterna inte direkt rosat marknaden för öppen politisk dialog, i synnerhet på nätet. Det är en invändning jag har respekt för. Hot och grova tillmälen förekommer flitigt i kommentarsfält när någon skrivit negativt om Sverigedemokraterna och det i en utsträckning som skrämmer debattörer till tystnad. Om än rejält överrepresenterade är emellertid inte SD:s sympatisörer ensamma om detta och från partiets ledning kan vi som mest kräva ett avståndstagande – vilket förvisso vore välkommet.
Men vilka signaler sänder det när man sanktionerar eller till och med uppmuntrar ett sorts felaktigt demokratibeteende med hänvisning till att de som utsätts beter sig ännu sämre? Vi vill väl ha mer av politisk dialog på nätet, mer av politiska företrädare och väljare som möts, diskuterar och influeras av varandra i öppen debatt. Vi vill ha bort det som lägger munkavle på aktörerna, inte ha mer av det.
En sökmotorkampanj är förstås harmlös, men om vi gör det ok att sabotera för våra motståndare med annat än argument, vart kan det leda i förlängningen? Slutar vi reagera när partiers föreningslokaler vandaliseras? Möts förskingrad direktreklam från partier med en axelryckning? Uteblir medieintresset helt nästa gång en partiaktivist misshandlas på grund av sitt politiska engagemang?
Så här i påsktider tycker kanske någon att jag gör en kyckling av en fjäder. Må så vara. Men i min syn på demokratiutveckling spelar det roll hur vi förhåller oss till dem som väljer att aktivera sig, alldeles oavsett vad vi tycker om deras politiska ståndpunkter.
Varje försök att sabotera för Sverigedemokraterna riskerar dessutom att spela dem i händerna. Var partinamnet hamnar i en Googlesökning påverkar inte valutgången, men de får ytterligare ett argument för sitt politiska martyrskap.
När deras politiska argumentation krackelerar – och dit är vägen ofta kort – står alltid reservargumentet om hur de inte ges samma förutsättningar som andra partier till buds. Och det tror jag är ett av deras starkaste inför höstens val. Det är inte en slump att Jimmie Åkesson under påskhelgen sände det här brevet till landets chefredaktörer.
UPPDATERAT: Nikke utvecklar och förklarar sajtens sökmotorframgångar pedagogiskt i nytt inlägg.
Det har under åren genomförts en stor mängd demokratiprojekt runtom i Sverige och kommuner, landsting, regering och andra myndigheter uppmanar oss löpande att söka bidrag för nya projekt. Syftet är som regel att öka valdeltagandet och intresset för politik bland vissa kategorier väljare samt att engagera fler människor i den politiska beslutsprocessen, inte minst på lokal och regional nivå.
Bland mängden pågående och genomförda demokratiprojekt finner vi allt från enkla, väl genomtänkta och resultatinriktade insatser till storslagna slag i luften och rena slöserier med skattemedel.
Ett av de problem som flera projekt tagit sikte på är medborgarnas upplevda avstånd till den faktiska beslutsprocessen och dem som deltar i den. Var och när fullmäktige sammanträder i en kommun, vilka som fattar de viktiga besluten i fullmäktige och nämnder och vilka frågor som är på väg att beslutas om är för många höljt i dunkel.
I jakten på nya demokratiprojekt skulle jag därför vilja föreslå ett tokenkelt som inte behöver en enda skattekrona i stöd: Se till att samtliga förtroendevalda listas med adresser till sina eventuella bloggar, twitterkonton, Facebooksidor eller motsvarande på kommunens eller landstingets hemsida. Med små resurser kan man sedan också på hemsidan pusha lite för de förtroendevaldas egna kommunikationskanaler.
Det handlar om något så enkelt och självklart att det är förvånande att det inte redan genomförts. Fördelarna är uppenbara.
Medborgare som besöker sidan ser inte bara vem som deltar i den politiska processen. De får också kunskap om och tillgång till de folkvalda genom deras egna kanaler på nätet. Dialogutrymmet vidgas.
Genom att ta del av vad politikerna skriver får medborgarna veta vilka frågor som diskuteras (med möjlighet att engagera sig i processen innan beslut är tagna), vem som tycker vad och varför samt när besluten fattas.
Egentligen är det här inget projekt. Det handlar snarare om något som borde vara en hygienfaktor för en kommuns eller ett landstings hemsida inom kort. Men det går förstås att utveckla det till ett spännande projekt om man på eller utanför hemsidan samlar den debatt som förs i kommunen/länet på ett och samma ställe, med inspiration från tjänster som Politometern, Twixdagen, Knuff med flera. Och då behöver man inte nödvändigtvis begränsa sig till just de folkvaldas bidrag.
Linköpings kommun är på rätt spår när de listar kommunalråden med privata bloggar. Ska jag tolka Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, som att vi snart får se något ännu bättre hos dem?
Partier och organisationer var naturligtvis inte aningslösa då, men man hade en lägre beredskap för att ”vem som helst” kunde omvandla en vardaglig situation till något med nyhets- och/eller underhållningsvärde för hundratusentals. Sedan fick vi lära oss att varje framträdande och varje telefonsamtal med någon okänd (eller känd) utgjorde en potentiell risk. Från den senaste presidentvalskampanjen i USA rapporterades om den ständiga risken för att ett förlupet ord inför en folksamling på minuter kunde kablas ut över världen via en mobiltelefon. Kandidaterna skuggades av motståndarnas spioner som stod redo att leverera avslöjande material till nyhetsredaktioner och väljare.
Hastigheten med vilken informationen kunde spridas var en nyhet, liksom hur mycket utrymmet för att förbättra en historia krympt. Att man vid allmänna framträdanden kunde räkna med att det fanns ett förkläde från motståndarsidan var det däremot inte. För ledande politiker var det en valrörelserealitet i Sverige redan under 90-talet.
I dag har garden höjts ytterligare. Politiker och tjänstemän är mer på sin vakt och journalister som intervjuar ledande företrädare får till exempel räkna med att själva bli bandade, bland annat för att den intervjuade själv ska ha tillgång till ett publicerbart originalmaterial.
Jag kommer att tänka på detta när jag ser hur Sverigedemokraterna – troligen mer på sin vakt än andra – neutraliserar ett försök från TV-programmet ”Ballar av stål” att driva med dem. TV-teamets två kameror får sällskap av Sverigedemokraternas egen och via partiets Youtubekanal publiceras raskt ett inslag som antyder ett havererat skämt.
Sverigedemokraternas version lockar inte till många skratt, men det är knappast syftet. Kanske finns det användbart material som SD väljer att utelämna, kanske kan Ballar av stål-redaktionen vara tillräckligt kreativa för att få till ett inslag ändå, men genom sin beredskap och sina förebyggande åtgärder har Sverigedemokraterna höjt ribban och försvårat för produktionsbolaget.
För ett par år sedan fick jag på lite på skämt en halvårsprenumeration på Se & Hör. Jag medger att jag läste varje nummer, med skräckblandad förtjusning, oroväckande låg kunskap om vad diverse kändisar gjort för att uppnå sitt kändisskap och växande fascination över hur vissa behåller sin ”stjärnstatus” flera år efter sin senaste framgång. Prenumerationen upphörde och någon abstinens infann sig aldrig.
Att jag aldrig kommer att teckna en ny prenumeration på tidningen är förstås inget som dess säljorganisation känner till, eftersom jag inte upplyst dem om det. Jag förebrår dem därför inte för att de envisas med att ständigt skicka glättiga kuvert med förmånliga och ytterst personliga erbjudanden till mig.
Däremot undrar jag hur deras CRM-tänkande ser ut. Deras användning av individuellt utformade utskick antyder åtminstone att det finns ett sådant.
Ett personligt anslag i sitt CRM-arbete kräver att man följer vissa basala regler, där kännedom om kön och tilltalsnamn som regel är det mest grundläggande. Namnet fick de en gång hjälp med, så där är Allers Förlag hemma. Men kön! Förvisso finns det enligt SCB:s namndatabas 13 kvinnor med förnamnet Martin i Sverige, men ingen använder det som tilltalsnamn. Det krävs således ingen raketforskning för att inse att mottagaren av de glättiga kuverten som ramlat ner i min brevlåda är en man och att diverse kvinnliga accessoarer fungerar dåligt som lockbeten. Sarongen till höger hör till mina absoluta favoriter.
Spelar det roll? Är kostnaden för en könsneutral lösning högre än eventuellt bortfall eller badwill? Ja respektive rimligen inte. Eftersom jag tror att den könsneutrala lösningen skulle vara väldigt billig föranleder redan en handfull personer som konstaterar att CRM-tänket utstrålar inkompetens – och delger andra sin föga smickrande bild av Allers Förlag – ett onödigt högt pris. Gör om och gör rätt i fortsättningen.
Avslutar med en naiv förhoppning om att någon på förlaget snappar upp innehållet i den här posten och stryker mig från sin sändlista.
Uppdatering: Kryss i taket. Fick i dag (14 januari) ett mejl från produktchefen på SE & HÖR som dels tackade för en ”intressant och rolig analys”, dels lovade stryka mig från sändlistan. Tackar för detta – och utsträcker tacket till den eller dem som eventuellt vidareförmedlat mitt önskemål.
I dag lanserades Politometern, en sajt som enligt upphovskvinnan Martina Lind samlar politiska bloggar i Sverige och frågorna de diskuterar. De listade bloggarna skrivs alla av politiker och partimedlemmar. Det går förstås att invända att begreppet politiska bloggar samlar avsevärt fler än de partianknutna och att politikerbloggar är en mer passande beteckning, men bara avgränsningsproblematiken i sig gör det lätt att förstå Martinas avgränsning.
Politometern är briljant och jag rekommenderar alla att genom ett eget besök testa hur den kan användas. Jag är förstås lite nyfiken på hur Martina resonerat när hon dragit gränsen vid bloggare som är ”medlem i ett riksdagsparti eller EU-parlamentsparti”. Vi funderar alla över vilket utrymme vi vill ge Sverigedemokraterna, men hur gärna vi än stänger en och annan dörr känns en tjänst av det här slaget lite skev i sina premisser om den inte förhåller sig mer neutral. Det blir desto tydligare när avgränsningen givit utrymme för Piratpartiet.
Med Politometern ger Martina alla oss som är intresserade av att följa valrörelsen på nätet ytterligare ett verktyg. Tillsammans med givna sök- och prenumerationstjänster förmedlade av bland andra Google och Twingly finns det tjänster som för olika behov kompletterar det som Politometern saknar. Hos Makthavare.se finner du en diger faktabas om folk som bedöms vara ”makthavare”, varav flera är politiker. Hos Twixdagen levereras ett samlat flöde från twittrande riksdagsledamöter och genom att till exempel följa Niclas Strandhs Twitterlista ”Politrucs” vidgas den gruppen något utanför riksdagen.
Befriande med exempel som Politometern och Niclas lista är att de lyfter sig förbi det fokus på riksdag och regering som så ofta tillåts dominera i sådana här sammanhang. Detsamma gäller wikin Valbar, som jag skrivit om tidigare. Med en enkel sökfunktion kan du där söka efter politiker och kandidater på parti- eller politisk nivå för att finna länkar till deras bloggar, Twitterflöden och eventuella Facebook Fan Pages.
Några av flera exempel där verktygen snabbt kommer till sin rätt:
Opinionbildare/journalist/väljare undrar vilka politiker som bloggar och twittrar mest om ämnet Y just nu => Gör ämnessökning i Politometern och genom Twinglys Microblog Search. Om det råder osäkerhet om en twittrare eller bloggare är politiker och vilket parti denne företrädare, gör en sökning på Valbar eller hos Makthavare.se.
Journalist undrar vilka lokal- och regionalpolitiker eller kandidater inför valet 2010 som bloggar eller använder Twitter => Ange kommun eller län i sökfunktionen på Valbar.
En väljare vill på ett enkelt sätt prenumerera på blogginlägg bara från politiskt aktiva i hemkommunen/länet under valrörelsen => Finns det en Twingly Channel redan? Om inte, leta upp dem du vill prenumera på via Twingly Blog Search och Valbar, skapa därefter en egen Twingly Channel som fler i din omgivningen kan få tillgång till.
Journalist undrar vilken politiker som är den flitigaste bloggaren i valrörelsen så här långt => Kolla topplistan hos Politometern.
Väljare i Norrköping vill veta mer om kandidaterna inför valet till kommunfullmäktige och undrar om någon av dem bloggar eller twittrar => Ange Norrköping i Valbars sökfunktion.
Fler verktyg lär inom kort att kunna läggas till dem vi redan har. Några av dem, i synnerhet de som är sprungna ur ett upplevt behov, kommer att göra verktygslådan bättre. Några kommer att vara mer roliga än nyttiga och några kommer ofrånkomligen att förvirra mer än de vägleder. Jag tycker mig redan ha noterat ett och annan sådant
Uppdatering: På sin blogg gav Martina mig svar på funderingarna kring vilka partier som får vara med och inte. Tyvärr öppnade hennes resonemang för just den sortens kritik jag var rädd för. Genom att låta verktyget, inte bara Martina som person, ta ställning mot ett parti blottar man sig för både trovärdighetskritik och för att SD kan ta också det som intäkt för sitt martyrskap. Det är synd på en så bra idé som Politometern är. I Martinas kläder skulle jag justera premisserna.
Svenska Dagbladet skriver i dag om hur Folkpartiets Allan Widman på sin blogg raggar besättningar för att motbevisa att personalbrist utgör ett hinder för att sända några av de avställda Vertolhelikoptrarna till Afghanistan. Det är naturligtvis ett både intressant och inspirerande exempel på hur en folkvald kan integrera sitt onlineengagemang i det politiska arbetet på ett sätt som går utöver åsiktsspridning och allmänhetens insyn i den egna vardagen.
Något som också fick mig att tänka på de sociala mediernas möjligheter var en artikel i Dagens Nyheter om de hovreportrar som inför sommarens bröllop med stort B får ett eget lyft i mediehierarkin. När jag påmindes om den outhärdliga medietäckning som kulminerar i juni nästa år insåg jag att nätet ger utrymme för en alternativ bevakning som tilltalar alla – oavsett vilken syn man har på den rojalistiska yran.
För oss som inte är monarkister, inte blir upprörda om någon duar kronprinsessan eller tycker att de skattefinansierade inslagen i samband med kungafamiljens båda bröllop 2010 kunde varit mer begränsade skulle den sociala webben kunna erbjuda utmärkta alternativ till redaktioner som i sin bevakning av hovet kastar annars omhuldade journalistiska principer överbord. Men också för alla andra.
Mångfalden – verklig eller potentiell – i det som till ingen eller ringa kostnad produceras för den sociala webben är en verklig styrka. För den som inte tycker att ens tidskriften Queen med sin bröllopsblogg, Hovbloggen eller Kungligabröllops bloggen (sic) levererar grädden på moset går det att fylla på och dela med sig av sina egna bilder, filmer, stories och hyllningsaktiviteter genom alla de plattformar som nätet erbjuder. Genom konversationsmöjligheter, grupper och nätverk kan engagemanget delas med likasinnade och möjligheterna att finna dessa människor är oändliga.
På samma sätt kan vi, vars möjligheter att få andra perspektiv på bevakningen är mer begränsade, utnyttja nätet. Förlovningsfilmen erbjuder ännu skräckblandad underhållning, men det finns förstås oändligt utrymme för både en seriös alternativ bröllopsbevakning och humoristiska inslag med udd.
Jag har hittills inte haft skäl att leta efter det, men kanske finns det redan dedikerade bloggar som erbjuder detta, inklusive en kritisk granskning av de traditionella mediernas hovrapportering. Kanske är grupper av det här slaget på Facebook legio, kanske kryllar det av intressanta diskussioner som vädrar både bekväma och obekväma perspektiv, kanske finns det wikis, Twingly channels eller annat som gör det enkelt att hitta allt det här, kanske finns det en hashtag som samlar alla twitterinlägg i ämnet …. Well, you get the picture.
Om det inte gör det, borde det bara vara en tidsfråga. Väl? Tröskeln är oerhört låg, intresset torde vara stort och med en respektfull och tolerant inställning till alla dem som föredrar huvudfåran i bröllopsbevakningen behövs varken någon kamp om utrymmet eller verbal pajkastning. Det finns plats för alla och en lämplig hashtag för Twitter (#royalwed ??) tar mikrosekunder att skapa.
Johan T. Lindwall, Jenny Alexandersson, Elisabeth Tarras-Wahlberg, Roger Lundgren och andra hovreportrar får ursäkta, men själv vet jag vilken typ av bröllopsbevakning jag kommer att söka. Om jag inte till äventyrs finner andra händelser under valåret 2010 värda att fördjupa sig i.
Utöver egna välbesökta arrangemang och medverkan i andras låg vi bakom soffan som bars runt på stan och var allerstädes närvarande. Texten ”Var ska jag ställa soffan?” anknöt till den stora bostadsbristen bland unga och den radikalt minskade tillgången på hyresrätter. Ett av syftena var att belysa detta i ljuset av den politiska agendasättningen.
Att jag aldrig kommer att teckna en ny prenumeration på tidningen är förstås inget som dess säljorganisation känner till, eftersom jag inte upplyst dem om det. Jag förebrår dem därför inte för att de envisas med att ständigt skicka glättiga kuvert med förmånliga och ytterst personliga erbjudanden till mig.
Ett personligt anslag i sitt CRM-arbete kräver att man följer vissa basala regler, där kännedom om kön och tilltalsnamn som regel är det mest grundläggande. Namnet fick de en gång hjälp med, så där är Allers Förlag hemma. Men kön! Förvisso finns det 
