Släpp fram fler tyckare

16 maj 2006

Jan Eklund på DN:s Kulturredaktion har en intressant krönika under rubriken Sätt fart på opinionen i dag. Han tycker att tidningar utan kunskaper och åsikter är hopplösa och uppmanar därför till en mer aktiv opinionsbildning i svensk press. Förebilden hämtas från Storbritannien och med några extra sidor, fyllda med rätt folk, ser han möjligheter att lösa problemet med för tråkiga tidningar. Vem är då rätt folk enligt Eklund?

”In med författarna, forskarna, de upplysta medborgarna. Ut med byråkraterna och omvärldsanalytikerna.”

Eklund har en poäng. Det är inte bara roligare att som läsare och publik ta del av vare sig journalistiskt eller annat material som är fjärran från det åsiktsbefriade, friktionsfria och blodfattiga. Med mångdubbelt fler aktörer som fyller det samlade mediebruset med innehåll än som ryms i Journalistförbundets medlemsmatrikel är ett ökat utrymme för åsikter rimligen också en förutsättning för att de traditionella medierna ska kunna behålla sin publik.

Eklunds syn på vem som har något att bidra med känns förstås minst sagt inskränkt. Varför byråkrater och omvärldsanalytiker – jag har på känn att Eklund gärna lagt till ekonomer och politiker – inte skulle vara tillräckligt upplysta för honom kan jag bara spekulera i. Kanske ryms de inte i kulturredaktionens definition av Intelligentian, och gör man inte det är ens åsikter, engagemang och värde för opinionsbildningen obetydligt större än en ny säsong av Paradise Island.

Sin passionerade hyllningstext till trots får jag därför intrycket att Eklund bara efterlyser viss sorts opinionsbildning och debatt. Själv tror jag att svensk press – liksom TV och radio – har mycket mer att vinna på att följa Eklunds uppmaning fullt ut. Mer utrymme för tyckande människor, journalister såväl som andra, inspirerar folk att utveckla och uttrycka åsikter. Och det finns ingen anledning att underskatta underhållningsvärdet. Att få läsa en krönika av någon av Eklunds kollegor på DN:s kulturredaktion, och jag tänker främst på Ulrika Kärnborg och Leif Zern, är t ex lika uppfriskande varje gång. I deras fall som att se en riktigt otäck skräckfilm.