Tveksamt genombrott för medborgarjournalistiken

15 oktober 2006

Med risk för att svära i kyrkan vill jag hävda att det allmänt dras väl långtgående slutsatser kring medborgarjournalistikens genomslag efter Maria Borelius avgång. Magnus Ljungkvists roll för utvecklingen är förvisso obestridlig och om Expressen använt hans blogg som källa är det är lätt att instämma i kritiken mot flera redaktioners oförmåga att ange en svensk blogg som källa. Aftonbladet har genomgående varit ett undantag.

Mina invändningar handlar mer om Ljungkvist som medborgarjournalist. Fredrik Wackå tycks dela min tveksamhet, om än på andra grunder. Att Ljungkvist har ett förflutet som PR-konsult och i dag jobbar som pressekreterare känns ovidkommande. Varför skulle kunskaper om journalisters arbetsmetoder diskvalificera någon från rollen som medborgarjournalist? Tillåter definitionen bara ”glada amatörer”?

Nej, min invändning handlar inte om Magnus Ljungkvists förflutna, nuvarande titel eller politiska övertygelse. Det handlar om hans roll som avlönad företrädare för Socialdemokraterna och därmed om trovärdighet.

Magnus kan ha de bästa intentioner att agera objektivt och självständigt som en privat bloggare. Han kan dessutom driva sitt bloggande med journalistiskt ändamål, iakttagande relevanta etiska regler. För trovärdigheten spelar det större roll vem som betalar Magnus lön än hur han agerar. Och det ligger i Socialdemokraternas och dess anställdas uppdrag att försämra utgångsläget för en borgerlig valseger 2010, också om det innebär att obekväma fakta om ledande moderata företrädare görs allmänt kända. Inget fel i det, men det påverkar naturligtvis möjligheterna att agera journalistiskt som en ”medborgare bland andra”. Möjligheterna att friskriva sig från sin professionella roll har jag berört tidigare.

Vi som är aktiva i bloggosfären och följer dess utveckling – också professionellt – tenderar att ibland överskatta enskilda händelser för att kunna påvisa att utvecklingen nått längre än vad den egentligen har (i synnerhet om det tillmäter bloggandet en betydande samhällspåverkande roll), samtidigt som vi lika ofta gör oss blinda för att evolutionen är mer framgångsrik än revolutionen. Jag tror att det är i den otåligheten och viljan att lyfta den svenska bloggosfären till högre höjder som vi finner skälen till de många hyllningarna av Magnus bedrift ur ett icke-politiskt, utan snarare kommunikativt, perspektiv.

Missförstå mig rätt, jag försöker inte banalisera Magnus Ljungkvists insats eller ens hans ambitioner. Men lika lite som jag med avslöjande inlägg om något tvivelaktigt agerande från JKL:s sida eller om mina uppdragsgivares konkurrenter kvalificerar mig som en trovärdig medborgarjournalist, lika lite gör Magnus det när han utövar grävande journalistik mot moderata statsråd. Den svenska bloggarenan har bättre exempel att erbjuda, inom kort även för de större scoopen.

Andra bloggar om: , , , , ,

Kategorier: Bloggosfären, Journalistik, Politik

Lämna en kommentar

  • Fredrik Wackå

    Martin!
    Vi håller i stort sett med varandra, och jag säger inte att någon som kan journalistik inte skulle kunna agera ”medborgarjournalist”. Däremot är det rimligt att anta att någon som är pressekr. och fd PR-konsult har kontakter som ger honom/henne ett försprång gentemot en engagerad privatperson.

    Sen måste jag säga att du bedömer medborgarjournalistik – när du talar om trovärdighet – på den traditionella journalistikens villkor. Vem är det som säger att medborgarjournalistik ska utgå från någon slags objektivitet? Varför är det nödvändigt att en privatperson ska ta på sig rollen som sanningens vita riddare?

    Personligen tror jag att vi kommer att se mycket åsiktsdriven medborgarjournalistik – människor som vill att något ska vara rätt och som, när de lyckas, också bevisar att det är rätt.

  • Martin Lindvall

    Delar din uppfattning om att journalistik inte behöver drivas inom objektivitetens ramar. Tvärtom ser jag gärna mer av en åsiktsdriven journalistik som vågar ta ut svängarna. Det gäller inte bara inom kategorin medborgarjournalistik, även om vi kanske får se mer av det där.

    Trovärdigheten blir emellertid inte mindre relevant för det. Och den sätter delvis ramarna för vad vi bedömer som journalistik. Politiska partier och företag har i åratal klätt av varandra i rapporter och enskilda avslöjanden, utan att någon varit i närheten av att betrakta det som journalistik. Hur förändras det av ett kanalbyte, dvs om samma sak görs i en anställds blogg?

    Det är där trovärdigheten kommer in, och Magnus Ljungkvist är ofrånkomligen anställd för att hjälpa (s) att kommunicera.

    Observera att jag inte anklagar honom för att ha agerat för sin arbetsgivares räkning, men trovärdighetsproblematiken är för stark för att ignorera.

Feed

http://www.slumpnavigator.se / Tveksamt genombrott för medborgarjournalistiken