Provokation som journalistisk metod
21 december 2006
Under rubriken ”Konsten att fälla en makthavare” pekar journalisten Anders R Olsson i dagens Sydsvenskan på en oroväckande utveckling inom dagens journalistik. Laila Freivalds, Maria Borelius och Johan Jakobssons avgångar används som exempel för Olssons tes om att det ofta inte är de ursprungliga handlingarna som primärt ligger till grund för den medieuppmärksamhet som fäller makthavare. Med provokation som journalistisk arbetsmetod kan däremot enskilda journalister tvinga fram lögner och glidningar som till slut försätter ”makthavaren” i en ohållbar situation.
Vad kan unga ambitiösa nyhetstorpeder lära av detta? Kanske främst att att man inte bör ge upp om det visar sig svårt att nedlägga villebrådet, det vill säga makthavaren, med ett avslöjande som har substans. En överraskande och kraftfull anklagelse om något obevisat eller bagatellartat kan locka framen lögn – varvid jakten ändå får ett lyckligt slut.
Provokation som journalistisk metod understryker naturligtvis vikten av aldrig frångå sanningen vid krishantering – inte att förväxla med att ”allt omedelbart måste upp på bordet”, vilket flera tongivande journalister försökte torgföra som ”Regel 1A i krishanteringens ABC” i samband med dataintrånget på SAPnet.
För tilltron till svenska medier är det naturligtvis olyckligt om journalistiken blir alltför lik älgjakten. Först försvinner den värdefulla del av journalistiken som förmedlar kunskap och förståelse, men det granskande uppdraget ligger inte långt efter. När framgång mäts i nedlagda djur och antalet taggar på hornen ligger tunnelseendet runt hörnet. Lågt hängande frukt prioriteras framför en bred granskning av olika samhällsinstitutioner. Och för att fälla de alltmer medieerfarna beslutsfattarna krävs tuffare metoder och till slut skjuter man i blindo. Återstår gör på sin höjd underhållningsvärdet.
Andra bloggar om: Media, kommunikation, journalistik, Anders R Olsson
Kategorier: Journalistik, Media
