Let's not dance Pagrotsky
21 oktober 2007
Rykten gör gällande att TV4 försöker övertyga Leif Pagrotsky att delta i kommande säsong av nöjesprogrammet ”Let’s Dance”. Pagrotsky själv väljer att inte kommentera ännu, vilket är synd. Ett ”Aldrig i livet” hade känts befriande.
Det ligger nära till hands att tro att TV4 tänker sig att Paggan ska utgöra den här säsongens ”roliga gubben”, en roll Peppe Eng och Lasse Brandeby tidigare fått iklä sig. Uttrycket får förlåtas, men ett deltagande i Let’s Dance skulle för Pagrotsky bara medföra att han förminskar sig som riksdagsledamot och opinionsbildare, värre än vad som skedde i samband med att han firade OS-guld med hockeylandslaget på Medborgarplatsen förra året. Det känns inte som en slump att Expressen väljer att illustrera sin Let’s Dance-artikel med en bild från just det evenemanget.
Ska inte också en riksdagsledamot och tidigare statsråd få vara med i nöjesprogram i TV? Bidrar det inte tvärtom positivt till allmänhetens uppfattning av ledande politiker att de finns där andra kändisar finns, att de till och med visar en sig ”folkliga”? Invändningar av det slaget är fullt relevanta – och jo, visst kan det fungera så. Men det är en delikat övervägning och för det stora flertalet ledande folkvalda är risken större att det tvärtom leder till motsatsen. Erlanders succé i Hylands hörna ligger hela 45 år bakom oss, vilket det kan finnas skäl att påminna om, i den händelse Göran Perssons dans med kossan Doris 2002 inte sitter tillräckligt färsk på näthinnan.
I vilka fall deltagande på främmande arenor av det här slaget fungerar är inte bara högst individuellt, det påverkas (naturligtvis) i hög usträckning även av en mängd yttre faktorer. Likväl finns det några tumregler.
En av de viktigaste är att det måste uppfattas som naturligt, både vad gäller när det sker och vem det handlar om. Ju fler ögonbryn man tror kommer att höjas, desto större är risken att det blir fel. Det kan t ex uppfattas som för utstuderat eller som helt fel för just den politikern. Det är i det avseendet inte ointressant var man ”kommer ifrån”. Försök inte vara folklig om det inte bottnar dels i en genuin personlig närhet till den sorts folklighet som man försöker associeras med, dels i en bild som redan finns etablerad utanför den innersta medarbetarkretsen, om än i begränsad omfattning. Känner man osäkerhet kring detta kan man följa en annan tumregel: When in doubt – don’t!
Ibland tror jag att det på sina håll i partipolitiken finns en missuppfattning kring allmänhetens önskemål om politiker som är mer som vi andra och som gärna bjuder lite mer på sig själva i TV och radio. Visst ser väljarna gärna sina folkvalda som jordnära och personliga. Men därifrån till att vara privata och delta i halvtaskiga lekprogram som vi tycker det illa nog att andra kändisar ställer upp i är steget väldigt långt. Om efterfrågan på sådant var så stor hade TV4 redan börjat sända ”Politiker söker fru”.
Andra bloggar om: politisk kommunikation, Leif Pagrotsky, Let’s Dance, TV4, folkliga politiker
Kategorier: Blandat
