Årets Politiska Blogg 2007

04 januari 2008

I morse presenterade Björn Pedersen resultatet av omröstningen om 2007 års politiska bloggare. Segern tillföll pseudonymen Isabella Lund, som i sin uppmärksammade blogg Att arbeta som eskort bildar opinion för en nyansering av samhällets syn på sexarbete. 2006 års politiske bloggare Jonas Morian beskriver det som en seger för yttrandefriheten.

Tyvärr valde Björn att redan från början vingklippa omröstningen – och därmed i någon mån förta värdet av utmärkelsen. Eller vad sägs om följande avgränsning för nomineringarna?

Vem kan bli nominerad då? Jo, det kan alla som faller utanför följande kriterier:
* är professionella politiker
* jobbar som högre tjänstemän inom politiska staber
* har ett redaktionellt jobb på någon större tidning
* Är kända på ett sådant sätt att tävlingen kan förvridas av kändisskapet snarare än av en värdering av blogginnehållet

Ett antal utmärkta bloggskribenter diskvalificerades sålunda på förhand av skäl som inte direkt ger dem något försprång som bloggare. I flera fall utgör det snarare ett hinder för dem. Vilken integritet och vilket mod krävs t ex av en riksdagsledamot eller partitjänsteman för att möta de kriterier många av oss ställer på de intressantaste politiska bloggskribenterna? Och varför skulle de redaktionellt anställda bloggarna per definition vara mer gynnade än de som i andra funktioner kan driva sina bloggprojekt på arbetstid?

Nu tycker jag inte att omröstningen är ointressant för det. Tvärtom tjänar den säkert som morot för de digitaliserade åsiktsleverantörerna och påminner förhoppningsvis företrädare för de traditionella medierna om variationen och vitaliteten i den politiska delen av Bloggsverige.

Att Isabella vann omröstningen förvånade inte. Att hon under året direkt motarbetats av traditionell media, t ex av DN och kulturjournalisten Johanna Parikka Altenstedt, har naturligtvis bidragit till att samla sympatier även i det heterogena bloggkollegiet.

Men viktigare ändå (förstås) är hennes eget bloggande. Genom välskrivna och initierade inlägg, hög integritet och en förmåga att anknyta sin opinionsbildning till aktuella händelser har hon vunnit respekt långt utanför bloggosfären och delvis nyanserat diskussionen om sexarbete i Sverige. Hennes framgångar ska förstås inte överdrivas och bland de nominerade till ”Årets lobbyist” lär vi inte få se henne.

Hur väl Isabella går hem hos en bredare allmänhet vet jag inte. Kanske upplevs hon genom sina egna erfarenheter mer äkta och trovärdig än andra som bloggar om ett politiskt ämne. För trovärdigheten har hon åtminstone en mer tacksam utgångspunkt än de politiker som bloggar, åtminstone om man utgår från en färsk undersökning om amerikanska och brittiska konsumenters tilltro till olika källor. Av tolv möjliga kommer bloggare på plats 11 och politiker på plats 12. Min kollega Kristian Levring Madsen skriver mer om detta.

Nå – siger jeg bare. Så kan man jo bare forestille sig, hvor skidt det ser ud for den bloggende politiker. Og så tror da pokker at der ikke var flere af dem, der bloggede i valgkampen. De havde jo troværdigheden på spil.

En alternativ reflektion är förstås att de folkvalda måste bli bättre på att utnyttja de verktyg som finns för att bygga personligt förtroende – och här ingår sociala medier som bloggar.