Julens huvudperson – en partiledare?

11 januari 2008

Frågan om vem som är julens huvudperson återkommer med ofrånkomlig regelbundenhet. Och svaret kan alltjämt variera, beroende på vem man frågar. För en partiledare som ända in på 2000-talet kallade sig kommunist torde valet vara enkelt.

Rött från topp till tå, till råga på allt. Lars Ohlys politiska motpol då, Fredrik Reinfeldt? Han är inte bara statsminister utan också ledare för ett parti som fortfarande rymmer flera konservativt sinnade medlemmar, med uppfattningar om julens traditioner som inte enbart är av det profana slaget. Där finns väl ändå plats för Jesus?

Så här säger han i Svenska Dagbladet på julafton.

”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.”

Inget besked om Jesus där, men messianskt så det förslår – och här blir det problematiskt för statsministern. Skämt av karaktären ”Nu vet jag varför Reinfeldt lämnade Svenska kyrkan – Platsen som Frälsare var upptagen” kan han bjuda på, likaså Marita Ulvskogs Mao-referens. Värre då om det bland medborgarna uppfattas som signifikant för hans självbild.

En svensk regeringschef behöver inte – och bör inte ens – markera distans till sitt ämbete. Som medborgare utgår vi från att han eller hon tar uppdraget på yttersta allvar och i varje givet läge är så engagerad och handlingskraftig som vi förväntar oss att en statsminister är – även om vi händelsvis röstade på oppositionsledaren.

Annorlunda ser vi på statsministerns relation till sig själv, personen bakom ämbetet. Här är distansen viktig. Självdistans är trots allt något vi närmast framhåller som en dygd. Som väljare vill vi att också den främste av våra folkvalde ledare mitt i sin professionella perfektion ska kunna vara ”som vi andra”. Undersökning efter undersökning visar att vi hyser störst förtroende för ”våra likar”.

Orättvist hårda krav kanske, och belöningen kan mycket väl utebli för den som lyckas. Risken att straffas för den som misslyckas är desto större. Fredrik Reinfeldt bör därför undvika aktiviteter och formuleringar som signalerar bristande självdistans. Hit hör definitivt referenser som antyder paralleller med klassiska landsfäder, medborgarrättskämpar för evigt inskrivna i världshistorien och julens sakrala huvudperson.