Obama – the first tech president
28 januari 2009
Jag var igår på ett intressant seminarium kring rapporten First Tech President, framtagen av Prime PR och tankesmedjan Center for American Progress. Föremålet för rapport såväl som paneldiskussion var naturligtvis Barack Obama, med fokus på vad hans valseger kan innebära för politisk öppenhet, kommunikation och medborgerligt engagemang – i USA såväl som i Sverige. Deltog gjorde bland andra Andrew Sherry från Center for American Progress, Jonas Hellman från Prime, Maria Rankka från Timbro och Håkan A Bengtsson från Arenagruppen.
Mycket har sagts och skrivits om Obamakampanjens användning av sociala medier, och det var självklart att det också kom att inrama seminariet. Men det betonades att ”Tech President” anspelar på så mycket mer, inte minst hans inställning till vad IT kan åstadkomma som en del av politiken i form av såväl öppenhet som medborgardialog. Lyssna gärna när han själv lägger ut texten:
Andrew Sherry var riktigt optimistisk. Han hoppas att Obama under parollen ”Free the Geeks!” kommer att låta korsbefrukta amerikansk offentlig sektor med den stora mängd drivna entreprenörer som ständigt utvecklar nya spännade lösningar för tjänster på webben. Det vore väl lite som att Statskontoret sponsrade 24 hour business camp.
Maria Rankka och Håkan A. Bengtsson bidrog med intressanta perspektiv utifrån en svensk kontext. Så menade t ex Bengtsson att Obama visat att det fortfarande går att mobilisera politisk engagemang och att de svenska partierna – som visat sig allt sämre i den grenen – måste lära sig förstå hur.
Obamas finansieringsframgångar ser han också som en intressant lärdom. I partistödets Sverige känner vi oss lite obekväma inför partier som samlar in pengar annat än i form av medlemsavgifter, men det är ofrånkomligt att den som bidrar med aldrig så lite samtidigt tar det första steget mot engagemang. Hur kan det bli en del av den svenska demokratin?
Rankka – som påminde oss om att vi i Estland haft en ”tech government” i ett par år nu – vågade inte hoppas för mycket. Risken kan inte utselutas, menade hon, att Obama-administrationen drabbas av samma sak som drabbade Alliansen här hemma. När de flyttade in i Rosenbad blev de så upptagna av själva regerandet att de helt la ner sin kommunikation. Framgångskonceptet ”Alliansen” försvann och ersattes av fyra partier som regerade i koalition. Men det engagemang som ”Alliansen” mobiliserade bland allmänborgerliga väljare har inget enskilt parti kunnat erbjuda. De som betraktar sig som ”alliansare” har därför – trots nätverket Alliansens Vänner, fått betraktas som hemlösa alltsedan september 2006. Det försöker de fyra regeringspartierna nu åtgärda genom en nystart för det gemensamma projektet.
Anna Maria Corazza Bildt, moderat kandidat i det kommande EU-parlamentsvalet, efterlyste tips på hur internet bäst skulle kunna användas i den valrörelsen. Med tanke på vilken mobiliseringsutmaning det erbjuder känns frågan naturligtvis angelägen, men panelen avstod från konkreta tips. Såväl Maria Rankka som Håkan A. Bengtsson höjde dock ett varnande finger för ytterlighetspartierna. De är bättre än de större partierna på att engagera, mobilisera och nå ut med sina budskap via nätet, bland annat genom en framgångsrik användning av videoformatet.
Det var överlag en ganska uppgiven bild av svenskt partiväsende som tecknades igår. Visst är det lätt att, i strålglansen från Obamas framgångsrika nätmobilisering och progressiva syn på teknikens möjligheter för en modern inkluderande statsmakt, känna att våra partier är hopplöst efter. Det gäller i synnerhet för den som upplever den svenska politikens entré på Twitter som det stora tekniksprånget. Men jag tror det finns skäl att hysa visst hopp. Ambitionen hos dem som jobbar med frågorna på partikanslierna är inte att ta miste på, men än så länge har det interna motståndet varit för starkt – vad som än hävdas – för att de med verktygen i sina händer skullat våga ta ut svängarna mer.
Oaktat eventuellt mod och förmåga hos våra partier kvarstår emellertid faktum; ansvaret för en vital demokrati med ett aktivt utbyte mellan politiker och väljare delar vi alla. Så när partierna använder nätet för att bjuda in till dialog och engagemang – även då det görs lite halvhjärtat – kanske man ska ta chansen att utnyttja möjligheten. Med gensvar och engagemang ökar rimligen takten i partiernas nätinititativ.
Titta gärna på Recovery.gov när den kommer igång, så ser ni hur långt en verklig tro på nätet och dess möjligheter att erbjuda medborgerligt deltagande och öppenhet kan leda.
Kategorier: Politik, Sociala medier, Teknik
Pingback: Veckan som gick gånger två - 5 och 6 at Same Same But Different