Plats för både Almedalen och Reboot

06 juli 2009

Det är tacksamt att racka ner på Almedalsveckan. ”Eliter” från politik, näringsliv, Rörelsesverige och media frotterar sig okritiskt med varandra i rosévinsångorna, avskärmade från den verklighet som råder på andra sidan ringmuren. Ungefär så ser bilden ut som frammanas med humor, hånfullhet eller uppriktig ilska i insändare, intervjuer, blogginlägg och krönikor. I år tillkommer ytterligare ett perspektiv – det föråldrade mot det nya. Här rekommenderar jag läsning av Anders Mildner och Michael Zackrisson.

Jag tycker att kritiken ofta saknar grund och tror att det delvis kan hänföras till ett visst mått okunskap om vad som verkligen sker i Visby. Det i sin tur beror på en medierapportering som ibland ger en skev bild av evenemanget och framför allt bara ger spridning åt fragment av helheten, vilket är helt i sin ordning.

En kritik som i det närmaste jämställer Almedalsveckan med World Economic Forum i Davos missar emellertid att evenemanget är öppet för alla, med fritt inträde till samtliga seminarier och events. Den öppenheten är unik, också i ett internationellt perspektiv.

Och när evenemang vars främsta nytta är de många personliga mötena kritiseras blir jag skeptisk. Hur kan det vara fel att skapa utrymme för intresseorganisationer och beslutfattare från sektorer som kanske inte annars träffas att finna gemensamma beröringspunkter? Hur kan det vara fel att skapa en social kontext för samtal mellan människor som det annars tar månader att få att sitta vid samma bord? Hur kan det vara fel att hålla öppna debatter och frågestunder med beslutsfattare och dem som sitter på specialkunskap i olika ämnen?

Om jag viftar undan den förenklade kritiken som nonsens tycker jag Mildners och Zackrissons referenser mellan Reboot och Almedalsveckan är intressantare. Först ett förbehåll. Jag var inte på Reboot och ska därför försöka vara försiktig med referenserna dit. Sådant jag vet för lite om vill jag veta mer om, snarare än att leverera kategoriska påståenden om det.

Eftersom inlägget redan riskerar att anta borgska proportioner tänker jag inte orda så mycket om allt det kloka i Mildners och Zackrissons texter. De flesta som känner mig vet att jag är en varm förespråkare och ambassadör (en av många!) för den utveckling som den sociala webben möjliggör. Det gör inte nödvändigtvis att jag bejakar varje resonemang som – med närmast religiösa proportioner – tar avstamp i en beskrivning av utvecklingen som en revolution av demokratin sådan vi lärt känna den.

För det första värjer jag mig mot bilden av Almedalen som något oförenligt med medverkar-, eller om man vill deltagarutvecklingen på nätet. Det är poänglöst att skapa nya dikotomier i diskussionen om vart utvecklingen för oss, som Niclas Strandh klokt antydde i ett Twitterutbyte på temat. Frågeställningar om hur nätets möjligheter kan och bör plockas upp på fler ställen i samhället är ytterst närvarande också i Visby.

För det andra finns det en antydan hos både Mildner och Zackrisson om att dagens politiska system saknar ett medborgarperspektiv utöver det som mottagare av den politiska kommunikationen och som röstboskap vart fjärde år. Jag köper att våra folkvalda och deras partiorganisationer ännu lämnar mycket att önska i fråga om dubbelriktad kommunikation, dialog och öppenhet för vad den sociala webben kan erbjuda i form av idéaggregering. Vad jag jag inte köper är att det bara för att verktygen och användarkulturen finns per automatik måste finnas ett större inslag av direktdemokrati i den politiska beslutsprocessen.

Idén om ett iterativt angreppssätt på hantering av samhällsproblem, med crowdsourcing som metod, är med förlov sagt naiv. ”Vi” måste också framgent vara någon som tar ansvar för beslut och färdriktning, någon som ”vi” – väljarna – kan utkräva ansvar från. ”Vi” alla – tillsammans – utgör inte regeringen. Politiskt ledarskap får inte gömma sig bakom vad andra sagt och tyckt. Konsensusbesluten blir inte fler för att fler inbjuds att delta. Motsättningarna blir inte färre och i frågor bortom integriteten på nätet kommer flera ideologiska skiljelinjer alltjämt kunna fördelas på en höger/vänsterskala.

Alldeles riktigt är det däremot att nätets förmåga att aggregera kunskap, initiativkraft och engagemang måste utnyttjas bättre, inte bara av politiska partier utan även av myndigheter, utredningar och regering. Riktigt är också att transparensen har ett egenvärde och med de möjligheter som nätet erbjuder kan mycket mer göras. Formella ambitioner som Barack Obamas memo om Open Government eller lansering av Data.gov och enskilda inititativ som Digitala staten är värdefulla och kan förhoppningsvis inspirera.

När jag läser Mildners, Zackrissons och andra liknande texter tänker jag spontant inte så mycket på tröga svenska politiker. I stället ser jag grunden till ett nytt Cluetrain-manifest (originaltext och Axboms översättning av teserna). Har någon skapat en motsvarighet för demokratins institutionaliserade aktörer? Någon brist på material torde det inte råda.

I väntan på detta fortsätter utvecklingen av det politiska systemet och nätdeltagandet, sida vid sida såväl som högst integrerade med varandra. Kanske går det inte så fort som många hoppas, kanske är öppenheten större inom vissa områden än andra, men både Almedalsveckan och Reboot fortsätter vara värdefulla mötesplatser som genom sin utformning varje gång påskyndar utvecklingen lite extra.

Rating: 0 (from 0 votes)

Possibly Related Posts:

Dela: