Slumpnavigator

Dansk mamma söker

13 september 2009

Allt är inte vad det verkar på nätet. En fantastisk blogg kan vara ett kamouflerat marknadsföringstrick,  ett osannolikt stunt kan vara trickfilmat och vad som verkar ihopsatt av några glada amatörer kan vara del av ett globalt jätteföretags senaste reklamkampanj.

Företeelserna är inte nödvändigtvis unika för nätet, vilket även gäller för hur vi reagerar på dem. När ”bluffen” avslöjas blir några upprörda (”transparensbrott”), en del besvikna och andra imponerade över hur väl de lyckats. Men så länge man inte vet bakgrunden är det ofta gåtan som kittlar; ”Är det här på riktigt?”. Lite som en suddig UFO-film.

Ett av de senaste exemplen står Karen för. Enligt filmen som lagts ut på Youtube är hon en dansk tjej som nu söker den okända pappan till sin son.

Uppenbart fejkat tycker Anders Colding-Jørgensen som enligt sin bloggpresentation är ”erhverspsykolog” med specialisering på viral spridning i sociala medier (smaka på den). PR-byrån Mindjumpers håller med och presenterade till och med ett svar.

Om Karens historia är sann är den naturligtvis omöjlig att inte beröras av. Varje lust att retweeta ett twitterinlägg känns futtig jämfört med lusten att sprida hennes efterlysning vidare för att hjälpa henne – och inte minst August.

Nu är den inte det. Efter all buzz under fredagen och lördagen har den riktiga Karen avslöjats som en skådespelare. Syftet med filmen är emellertid ännu oklart. Sannolikt är det tänkt som ett viralinslag i en kampanj, men för vad (kondomer, dansk turism, myndigheten för etik och  ansvar …) och vem ligger bakom? Klart är emellertid att den virala effekten infunnit sig. Fler än 650 000 visningar på extremt kort tid och spin-off-filmerna har börjat dyka upp, till exempel den här.

Lägg till det alla bloggar som kommenterar och medvetet eller omedvetet drar sitt strå till stacken. Men det stannar inte där. Sent i går eftermiddag fick filmen utrymme i svensk media, då Sydsvenskan publicerade en artikel om bluffen.  Jag utgår från att Sara Håkansson på Sydsvenskan redan då kunde belägga att det rörde sig om en fejk.

Men för att sätta vår egen roll som ”reläer” i det ständiga flödet av innehåll på nätet i perspektiv,  lek med tanken att Sydsvenskan inte kunde belägga något och att filmen dessutom var äkta.

UPPDATERAT: För ytterligare perspektiv kan man leka med fler scenarion. Tänk om upphovsmännen visar sig vara just Mindjumper. Var hamnar Sydsvenskan då? Och Mindjumper själva?

Kampanjkonceptet då? Ja, uppmärksamheten har ju inte uteblivit och att en och annan gått på det är ju uppenbart. Huruvida jag tycker den är bra eller inte beror i stor utsträckning på vem som ligger bakom och hur det följs upp. I motsats till 999 av 1000 viralfilmer spelade den här på mina känslor, vilket gör mig mer känslig för uppföljningen Fallhöjden är avsevärt högre om jag upplever syftet och avsändaren fel. Då blir det genuin badwill. Men omvänt kan det bli klockrent åt andra hållet om alla pusselbitar faller på rätt plats.

UPPDATERAT 2: Läser nu om Mono.net som kapitaliserar smart på kampanjen. Om det däremot skulle visa sig att det är de som är avsändare är det verkligen platt fall som gäller.

UPPDATERAT 3: The Campaign Dossier sammanfattar lite av hur det gick sedan. Det kostade till exempel VisitDenmarks – ja, som många misstänkte var det de som låg bakom - VD jobbet.

Kategorier: Marknadsföring, Sociala medier, Video

Lämna en kommentar