Slumpnavigator

En möjlighet Sverigedemokraterna bör utnyttja

29 april 2010

Jag har en rätt tillåtande inställning till verbal tuppfäktning inom politiken. Det ska till exempel mycket till innan jag hetsar upp mig över enskilda uttryck som används i debatten, oberoende av om de kastas ut i affekt eller utgör inslag i en slugt genomtänkt strategi. Jag hade därför svårt att delta i indignationen över veckans bidrag, Tobleronepolitiken.

Jag tycker även att utspel, rapporter och aktiviteter som snarare desavouerar motståndarnas politik och trovärdighet än lyfter fram de egna förtjänsterna har ett berättigande. Granskningen av de olika alternativen väljare ställs inför är inte bara ett jobb för redaktioner, intresseorganisationer och medborgarjournalister.

Vad jag däremot inte gillar är när man med våld, hot eller vandalism förstör för sina politiska motståndare. Hit räknar jag sådant som nedrivna valaffischer, vandaliserade partilokaler och valstugor, bortplockade valsedlar, försök att störa och överrösta torgmöten, misshandel av partiaktiva, hot i bloggkommentarer, hackade hemsidor och liknande.  Värna demokratrin gör man med demokratiska medel.

På delvis samma tema har jag lite svårt för exkludering. Mot ett parti som i mångt och mycket surfar på etablissemangskritik och ett vi-tillåts-aldrig-vara-med-martyrskap kan det till och med vara kontraproduktivt att utestänga dem från skolor, neka dem tillträde till debatter och ignorera deras bloggar i sökverktyg. Det är till exempel klokt att inte längre hålla Politometern stängd för Sverigedemokraterna. Det huvudlösa utspelet om samlingsstyre i Stockholms stadshus går jag inte ens in på ….

Därför blir jag glad när jag läser Brit Stakstons inlägg på bloggen Politik 2.0.  Jag är en av dem som medverkar i bok-/bloggprojektet och har tyckt att det är lite bekymmersamt med Sverigedemokraternas frånvaro. Personligen bryr jag mig inte så mycket om FI:s frånvaro. Deras möjligheter att nå över 4-procentspärren är obefintliga. Detsamma gäller Piratpartiet. Som erfarna användare av sociala medier för partipolitisk påverkan i en valrörelse, med ett brett deltagande som skiljer sig väsentligt från FI:s, är jag emellertid övertygad om att en bok med namnet Politik 2.0 utgiven 2010 skulle saknas något utan dem.

Brit är inte bara vänlig nog och länkar till Sverigedemokraternas hemsida – vilket är en historia i sig – hon bjuder också in dem att komplettera projektet med en egen text som kommer att publiceras på sajten. Det är en möjlighet som Sverigedemokraterna bör nappa på. Om de inte gör det försitter de en chans att ge oss som tror att de egentligen inte gråter krokodiltårar över sitt ”utanförskap”  en liten knäpp på näsan.

Kategorier: Politik, Sociala medier

Etiketter:Brit Stakston, Politik 2.0, Sverigedemokraterna Lämna en kommentar