Slumpnavigator

Sverigedemokraterna och sökmotorpolitik

03 april 2010

Dagens Nyheter publicerar i dagens prasseltidning en intervju med Sydsvenskans hyllade journalist Niklas Orrenius med anledning av hans senaste bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”.

Efter att ha följt Sverigedemokraterna under många år, inte bara på avstånd för att förmedla andras förhållande till dem utan genom att tala med deras företrädare om vad, hur och varför är Orrenius sannolikt den journalist som kan partiet bäst. I stället för att jaga Det Stora Avslöjandet, med eller utan dold mikrofon, har jag uppfattat det som att han lyckats skapa den sorts relation till partiets företrädare som gör det möjligt att verkligen lära känna dem och deras politik. Ömsesidig respekt har gjort det möjligt att både förmedla en initierad och nyanserad bild av Sverigedemokraterna och kritiskt granska och återge bristerna i partiets politik.

Orrenius förhållningssätt till Sverigedemokraterna är en intressant relief till hur många politiskt och journalistiskt aktiva förhåller sig till partiet. Beröringsskräck, demonisering, bedömning enligt andra måttstockar än dem som gäller för andra partier och fåfänga försök att tiga ihjäl blandas med seriösa och berömvärda initiativ för att ta debatten och respektera deras ställning som etablerat parti samtidigt som man granskar och/eller blottlägger fel i deras politik och idégods.

Arbetet som bedrivs genom ”hubben” sverigedemokraterna.de erbjuder både och. Primärt och till övervägande del handlar det om att möta Sverigedemokraterna i sociala medier, ta debatten och visa varför deras politik är ett dåligt val. De som har argument men inte mod får stöd och de som har mod men inte argument kan vägledas till fakta och … ja, argument. Bra så.

En uppmärksammad del av konceptet utgörs emellertid av en sökmotorkampanj med syfte att placera webbadressen högt vid sökning på partiets namn (i dag 2:a). Om detta har bland andra Nikke Lindqvist och Simon Sundén skrivit, men också SvD och DN.

Den här delen är jag mindre förtjust i. Här ligger inte längre fokus på att ta debatten och att syna Sverigedemokraternas politik. Här handlar det om att tysta och osynliggöra, inte med argument och debatt, utan med andra medel. Det är lite av nätvandalism som har mer gemensamt med att blåsa i visselpipor på partiets torgmöten eller att riva ner valaffischer.

Missförstå mig rätt, i motsats till de båda senare är sökmotorkampanjen i full enlighet med lagen och jag jämställer dem inte rakt av, men alla handlar ytterst om att sabotera och försvåra för någon att på lika villkor bedriva sitt politiska arbete. Ingen främjar ett positivt demokratiskt samtalsklimat.

Mot min invändning kan förvisso invändas att sympatisörer till Sverigedemokraterna inte direkt rosat marknaden för öppen politisk dialog, i synnerhet på nätet. Det är en invändning jag har respekt för. Hot och grova tillmälen förekommer flitigt i kommentarsfält när någon skrivit negativt om Sverigedemokraterna och det i en utsträckning som skrämmer debattörer till tystnad. Om än rejält överrepresenterade är emellertid inte SD:s sympatisörer ensamma om detta och från partiets ledning kan vi som mest kräva ett avståndstagande – vilket förvisso vore välkommet.

Men vilka signaler sänder det när man sanktionerar eller till och med uppmuntrar ett sorts felaktigt demokratibeteende med hänvisning till att de som utsätts beter sig ännu sämre? Vi vill väl ha mer av politisk dialog på nätet, mer av politiska företrädare och väljare som möts, diskuterar och influeras av varandra i öppen debatt. Vi vill ha bort det som lägger munkavle på aktörerna, inte ha mer av det.

En sökmotorkampanj är förstås harmlös, men om vi gör det ok att sabotera för våra motståndare med annat än argument, vart kan det leda i förlängningen? Slutar vi reagera när partiers föreningslokaler vandaliseras? Möts förskingrad direktreklam från partier med en axelryckning? Uteblir medieintresset helt nästa gång en partiaktivist misshandlas på grund av sitt politiska engagemang?

Så här i påsktider tycker kanske någon att jag gör en kyckling av en fjäder. Må så vara. Men i min syn på demokratiutveckling spelar det roll hur vi förhåller oss till dem som väljer att aktivera sig, alldeles oavsett vad vi tycker om deras politiska ståndpunkter.

Varje försök att sabotera för Sverigedemokraterna riskerar dessutom att spela dem i händerna. Var partinamnet hamnar i en Googlesökning påverkar inte valutgången, men de får ytterligare ett argument för sitt politiska martyrskap.

När deras politiska argumentation krackelerar – och dit är vägen ofta kort – står alltid reservargumentet om hur de inte ges samma förutsättningar som andra partier till buds. Och det tror jag är ett av deras starkaste inför höstens val. Det är inte en slump att Jimmie Åkesson under påskhelgen sände det här brevet till landets chefredaktörer.

UPPDATERAT: Nikke utvecklar och förklarar sajtens sökmotorframgångar pedagogiskt i nytt inlägg.

Kategorier: Politik, Val 2010

Etiketter:Niklas Orrenius, SEO, Sverigedemokraterna, Val 2010 Lämna en kommentar