Fakta, faktoider och känslor i valrörelsen
12 maj 2010
Jag ansluter mig gärna till den uppgivenhet Jonas Morian och Erik Laakso känner inför de politiska ”valduellerna” i TV. Leveransen motsvarar inte direkt den stämning av nu-gäller-det som TV-kanalerna och kvällstidningarna i sin symbiotiska relation försöker piska upp. Några nya politiska utspel kan vi inte förvänta oss, retoriskt finns det väldigt lite som underhåller eller övertygar … och kvar står vi med jakten på vem som använt en felaktig siffra.
Att döma av tidningsartiklar och bloggposter som följer upp duellerna är brottet Angivande av felaktig siffra gravt för den som söker väljarnas förtroende. Som medborgare antas vi dras till det handfasta, det som är lätt att ta på. Det vi kan ta på kan vi som regel även sätta siffror på och här erbjuds vi ett färdigt sifferpaket – dessutom ett felaktigt sådant – på silverfat. Den enkla medielogiken förutsätts vara också vår logik och förtroendet raseras, om än tillfälligt.
Fakta, det objektivt sanna, har fått ett större utrymme i valbevakningen. Partier, enskilda politiker och intresseorganisationer jagar möjligheter att belägga motståndare med faktafel. Nyskapelsen ”Unga Folkpartiets” Ljugometern tillhör ett av de senaste bidragen som gör det möjligt att följa jakten på nätet. Med amerikansk inspiration från bland andra PolitiFact.com och FactCheck.org satsar även svenska medier på att förse väljare med fakta. Mest uppmärksamhet har Faktakollen på SvD.se fått, men det finns fler exempel, utöver det självklara att redaktionerna då och då gör nedslag för att bena ut enskilda uppgifter som används som slagträn i valrörelsen.
Lägg till detta alla som använder Twitter, Facebook och bloggar för att snabbt korrigera, förtydliga eller placera redovisade fakta i ett sammanhang.
Fakta är således mer tillgänglig än någonsin förut. Det gäller både den vi söker för att få veta mer och den som via olika kanaler söker upp oss. Värde får den emellertid först när vi lär oss sålla i den, när vi kan skilja fakta från faktoider eller desinformation, relevant information från irrelevant.
Framför allt det senare gör fakta intressant i den politiska kommunikationen. Det finns naturligtvis inget negativt i den ökade tillgången på fakta, så länge den fakta som presenteras är korrekt och lättillgänglig. Med lättillgänglig avser jag att den ska vara lätt att sätta i ett sammanhang och exempelvis förenkla jämförelser av olika förslag.
Men vi ska inte heller tillmäta den ett för stort värde. Som väljare är vi mindre rationella än vad vi säkert vill medge. Ju närmare valdagen vi kommer desto mindre utrymme för logos. Det är med ethos och pathos vi övertygas om vilka valsedlar vi slutligen väljer och då spelar sådant som ligger långt från måttstockar och objektiva sanningar en central roll. Visioner, värderingar och människosyn till exempel.
Som Sanna Rayman antydde i gårdagens ledare finns det i dag inte längre någon som har en naturlig fördel i väljaropinionen när det kommer till de mjukare värdena. Annat var det för inte så länge sedan. Jag minns på 90-talet, då jag jobbade på riksdagskansliet, hur självsäkra vi kunde känna oss inför en debatt eftersom vi hade fakta på vår sida. Vi hade räknat och våra siffror stämde. Lika säkra var vi på att ett uppenbart debattövertag vändes i den sekund Margareta Winbergh (jag jobbade med arbetsmarknadsfrågor) flydde faktamatchen och konstaterade något på temat ”jaja, men vi vet att Moderaterna egentligen inte vill göra det bättre för vanliga människor”. Exit fakta.
Pingback: Martin Lindvall
Pingback: Martin Lindvall
Pingback: Martin Lindvall