Slumpnavigator

Kent Persson och Sverigedemokraterna

17 maj 2010

Medveten om hur det jag avser skriva kan vantolkas och missbrukas inleder jag med att slå fast följande: Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna, avser inte rösta på dem och tycker inte att deras politiska program har mycket gemensamt med den politik jag tror på.

I morse redovisade Ekoredaktionen en undersökning i vilken tre av fyra lokalpolitiker kunde tänka sig blocköverskridande samverkan för att utestänga Sverigedemokraterna om de senare fått en vågmästarställning i kommunen efter höstens val. Tidigare har (M) och (S) i Stockholms stad varit ute och deklarerat planer på samlingsstyre om situationen skulle inträffa där.

Kanske inspirerad av detta skrev Kent Persson i dag blogginlägget ”Jag kommer aldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna”. Kent är inte bara en hyvens kille. Han är också oppositionslandstingsråd, ledande kommunpolitiker i Örebro och Moderaternas kanske främste bloggprofil vid sidan av Carl Bildt.

Det är detta som gör mig lite bekymrad.

1. Jag är lite osäker på varför Kent känner att han måste göra utspelet. Han hänvisar till värdet av tydlighet, men finns det väljare i Örebro som tror att en moderat samverkan med SD efter valet ligger nära till hands? Att förneka saker som ingen frågat efter brukar annars kännas som en olycklig taktik. Eller var det bara för att ge ytterligare lite fördjupning åt den lokala fördjupning som SR redan erbjuder?

Jag har stor respekt och förståelse för Kents personliga val att inte vilja samverka med sverigedemokrater. Om han blir tillfrågad och har partigruppen bakom sig skulle jag även ha förståelse för att han deklarerar att Moderaterna i Örebro kommun eller Örebro läns landsting inte avser göra sig beroende av SD efter valet 2010.

Förtida utspel om samlingsstyre över blockgränserna för att utestänga SD har jag emellertid ingen förståelse för alls, i synnerhet inte på orter där SD:s möjligheter att nå fullmäktigeplatser är ytterst små. Det är direkt kontraproduktivt och visar på väldigt liten förståelse för dragningskraften i SD:s etablissemangsmotstånd. Det är en illusion att tro att alla SD:s potentiella väljare betraktar ”massinvandringen” eller ens integrationsfrågor som de viktigaste på den politiska agendan. Att tona ner centrala politiska skiljelinjer mellan de etablerade partierna för att fokusera på en ny kan dessutom bara gynna dem som erbjuder ett alternativ till det gamla.

Sedan kan jag inte frigöra mig från en lättare obehagskänsla när politiker bedyrar sin respekt för demokrati och väljarnas fria vilja samtidigt som de utan större våndor antyder att den respekten inte nödvändigtvis omfattar alla och att vissa värden står över det. Ta diskussionen om politiken i stället.

2. Kents blogginlägg följs av en mängd kommentarer, som väntat från många kritiska SD-sympatisörer. Här gör Kent något oväntat och konstaterar frankt:

Jag noterar att alla ni som tycker jag har fel i mitt ställningstagande om att inte samarbeta med SD gömmer er och kritiserar mig anonymt. Jag tar inte kommentarer som är anonyma på allvar.

Över detta hajade både jag och Niclas Strandh till via Twitter och sedan jag föresatt mig att skriva det här inlägget och Niclas utvecklat kritiken mot detta i Kents kommentarsfält har Kent reviderat sin ståndpunkt. Gott så.

Jag tar ändå upp det. Den principiella aspekten lämnar jag nu därhän, för den har Niclas utvecklat väl i sin kommentar:

Anonymiteten menar du alltså vara felaktig. Alla ska identifiera sig för att anses ha något att tillföra. Det måste i konsekvensens namn innebära att du tycker att det ska vara så i alla frågor: även för exempelvis personer som behöver vara anonyma på grund av hot om förföljelse, hot mot sina familjer etc. Exempelvis exiliranier och liknande personer. Ett oerhört märkligt ställningstagande och faktiskt har jag väldigt svårt att se det som speciellt demokratiskt.

I stället dröjer jag kvar vid anonymiteten hos just SD-sympatiserande bloggkommentatorer. Jag kan inte påminna mig någon utanför SD-leden problematisera detta förbi kopplingen mellan grovt innehåll, trolling och det därmed självklara i att agera anonymt eller under falsk flagg. De beter sig illa och deras anonymitet kan därför förklaras men inte försvaras, tycks vara en allmänt accepterad uppfattning.

Jag har samma invändningar som de flesta mot mycket av innehållet, även jag tror det förekommer att en handfull SD-sympatisörer agerar under flera olika namn för att ge intryck av att de är fler och att väldigt få lämnade sitt tidigare favoritparti till förmån för SD på grund av just den artikel eller bloggpost de nyss läste.

Men den som bortser från stigmat måste rimligen göra det mot bättre vetande. Själv kände jag mig till exempel föranledd att inleda bloggposten med en brasklapp för att undgå misstankar. Löjligt, men så kände jag. Hur resonerar då någon som inte är en offentlig företrädare för SD innan han eller hon under eget namn tar ställning för partiet eller dess politik i en blogg- eller artikelkommentar? Vi vet att hot och våld drabbar även sverigedemokrater och dess sympatisörer. Personer har de facto fått problem på sina arbetsplatser som en följd av sina partisympatier, familjer har drabbats och jag kan tänka mig att flera även fått problem i sina sociala nätverk. I just det perspektivet är deras martyrskap konkret.

”Med deras syn på demokrati och människovärde är det kanske inte så konstigt, och tänk på vad de utsatt andra för”, har jag hört någon säga. Men jag köper inte kålsuparteorier när vi talar om demokrativärden och yttrandefrihet.

För egen del har jag därför inga problem med anonymiteten, utöver det tragiska i att det ska behövas. Jag hoppas att fler ville hantera kommentarer utifrån innehåll, inte avsändare. Det betyder inte att alla måste bli nöjda med hur deras kommentarer bemöts. Ibland tycker man sig redan ha givit svaret på en fråga, ibland hinner man helt enkelt inte med alla och ibland är det ju faktiskt så att den som skrivit är så otrevlig, hotfull eller uppenbart ointresserad av att ta till sig det som redan sagts att det är poänglöst att göra något annat än att ignorera.

Kategorier: Politik, Sociala medier, Val 2010

Etiketter:anonyma bloggkommentarer, Kent Persson, Sverigedemokraterna Lämna en kommentar