Svenska Dagbladet skriver i dag om hur Folkpartiets Allan Widman på sin blogg raggar besättningar för att motbevisa att personalbrist utgör ett hinder för att sända några av de avställda Vertolhelikoptrarna till Afghanistan. Det är naturligtvis ett både intressant och inspirerande exempel på hur en folkvald kan integrera sitt onlineengagemang i det politiska arbetet på ett sätt som går utöver åsiktsspridning och allmänhetens insyn i den egna vardagen.

Något som också fick mig att tänka på de sociala mediernas möjligheter var en artikel i Dagens Nyheter om de hovreportrar som inför sommarens bröllop med stort B får ett eget lyft i mediehierarkin. När jag påmindes om den outhärdliga medietäckning som kulminerar i juni nästa år insåg jag att nätet ger utrymme för en alternativ bevakning som tilltalar alla – oavsett vilken syn man har på den rojalistiska yran.

För oss som inte är monarkister, inte blir upprörda om någon duar kronprinsessan eller tycker att de skattefinansierade inslagen i samband med kungafamiljens båda bröllop 2010 kunde varit mer begränsade skulle den sociala webben kunna erbjuda utmärkta alternativ till redaktioner som i sin bevakning av hovet kastar annars omhuldade journalistiska principer överbord. Men också för alla andra.

Mångfalden – verklig eller potentiell – i det som till ingen eller ringa kostnad produceras för den sociala webben är en verklig styrka. För den som inte tycker att ens tidskriften Queen med sin bröllopsblogg, Hovbloggen eller Kungligabröllops bloggen (sic) levererar grädden på moset går det att fylla på och dela med sig av sina egna bilder, filmer, stories och hyllningsaktiviteter genom alla de plattformar som nätet erbjuder. Genom konversationsmöjligheter, grupper och nätverk kan engagemanget delas med likasinnade och möjligheterna att finna dessa människor är oändliga.

På samma sätt kan vi, vars möjligheter att få andra perspektiv på bevakningen är mer begränsade, utnyttja nätet. Förlovningsfilmen erbjuder ännu skräckblandad underhållning, men det finns förstås oändligt utrymme för både en seriös alternativ bröllopsbevakning och  humoristiska inslag med udd.

Jag har hittills inte haft skäl att leta efter det, men kanske finns det redan dedikerade bloggar som erbjuder detta, inklusive en kritisk granskning av de traditionella mediernas hovrapportering. Kanske är grupper av det här slaget på Facebook legio, kanske kryllar det av intressanta diskussioner som vädrar både bekväma och obekväma perspektiv, kanske finns det wikis, Twingly channels eller annat som gör det enkelt att hitta allt det här, kanske finns det en hashtag som samlar alla twitterinlägg i ämnet …. Well, you get the picture.

Om det inte gör det, borde det bara vara en tidsfråga. Väl? Tröskeln är oerhört låg, intresset torde vara stort och med en respektfull och tolerant inställning till alla dem som föredrar huvudfåran i bröllopsbevakningen behövs varken någon kamp om utrymmet eller verbal pajkastning. Det finns plats för alla och en lämplig hashtag för Twitter (#royalwed ??) tar mikrosekunder att skapa.

Johan T. Lindwall, Jenny Alexandersson, Elisabeth Tarras-Wahlberg, Roger Lundgren och andra hovreportrar får ursäkta, men själv vet jag vilken typ av bröllopsbevakning jag kommer att söka. Om jag inte till äventyrs finner andra händelser under valåret 2010 värda att fördjupa sig i.

Inspirerad av dagens debattartikel om svensk försvarsindustri lyfte Erik Westerberg, reporter på Dagens Media, idag en intressant fråga: ”Bör inte DN Debatt redovisa om skribenterna på DN Debatt är professionella lobbyister?”

Det får väl betraktas som ett nytt perspektiv på en gammal långkörare, den om transparensen inom påverkansområdet. Det nya är fokus på mediernas roll. Frågan kan ju tolkas som att ansvaret för transparensen delas med, eller rentav helt vältras över på en redaktion. Om en person som väljer att stå som undertecknare till en debattartikel, deltar i ett debattprogram eller ställer upp i en intervju inte deklarerar att ”jag i det här sammanhanget företräder uppdragsgivaren X”, åligger det redaktionen att leverera en sådan varudeklaration.

Men om personen inte anger att hon eller han gör detta för någon annans räkning och mot betalning, vad göra då? Informera om att personen på grund av olika kopplingar eller historia eventuellt företräder någon annan än sig själv? I förlängningen av det ser jag hur man begränsar enskildas möjligheter att ge uttryck för egna övertygelser – och öppnar för godtyckliga bedömningar.

Visst kan Göran Perssons deltagande i dagens debattartikel vara kopplat till ett konsultuppdrag – det är till och med troligt – men om det inte var det? Ska en redaktion ha en disclaimer till hands varje gång han uttrycker en åsikt?

Göran Persson är idag verksam som konsult och företräder mot betalning intressen som kan vara andras än hans egna. Det ni nu tar del av kan således vara en del av ett sådant uppdrag.

Varför inte, tänker du kanske. Men byt ut Göran Persson mot någon annan. Det finns oerhört många i Sverige som yrkesmässigt bedriver påverkansarbete. Lobbyister finns bland annat hos intresseorganisationer, fackförbund, branschorganisationer, advokatbyråer och till och med en och annan PR-byrå. De senare utgör en betydande minoritet.

Många bloggande PR-konsulter löser det snyggt med ”full transparency”-tillägg om att deras bloggpost eller tweet berört en egen uppdragsgivare. Men det bygger på frivillighet. Något utrymme för godtycke finns inte. Om ”transparensen” klistras på av någon annan blir det annorlunda.  Bo G Andersson bör därför hellre tacka nej till Göran Persson, eller andra vars syften han ifrågasätter, än att själv varudeklarera. Samtidigt är det tråkigt att så många intressanta röster då riskerar utestängas om vi inte förmår hantera sådana konflikter case-by-case och balanserat.

Hur gör Dagens Media själva? Jag kan inte påminna mig några sådana redovisningar vid de debattartiklar de själva publicerat. Förvisso är Dagens Media inte DN Debatt, men principen är densamma och debattinlägg skrivna för att påverka förekommer också där. Bland alla debattartiklar jag hann skriva* under mina år som konsult vill jag minnas att det slank iväg någon dit också

* Att de flesta debattartiklar i större publikationer skrivs av andra än dem vars namn står underst är en helt annan transparenshistoria. Dess betydelse för journalistisk etik, avsändartrovärdighet och en öppen debatt är dock obefintlig.

Det är en tonårsblogg bland andra, halvt på skoj och till hälften seriös enligt bloggskribenten själv. Han är 16 år och låter läsarna veta att han gillar Djurgården och TV-serien Scrubs. Inte heller de angivna intressena sticker ut; vänner, sport, politik, historia och kläder. Likväl har bloggen potential som trafikmagnet för politiskt aktiva och politiska reportrar på redaktioner över hela landet.

Om uppgifterna stämmer heter killen bakom bloggen nämligen Gustaf och är son till Fredrik Reinfeldt.

Det är ett närmast omänskligt ansvar för en 16-åring. Ingen disclaimer i världen hindrar dem som vill  missbruka enskilda blogginlägg eller formuleringar för att ta politiska poäng på hans föräldrar eller moderat politik. Skvallerpressen söker sina vinklar och samhällsreportrar sina, vilket han redan fått erfara genom sitt Facebookengagemang och annat.

Gustaf Reinfeldt är inte korkad. Även utan blogg är han rimligen väl medveten om utsattheten och begränsningarna som de flesta av oss slapp gå igenom våra tonår med. Sannolikt har han även fått tillgång till visst stöd för att hantera det, utöver det som mamma och pappa kan erbjuda.

Trots det känns det inte helt vattentätt. Det är förstås skönt att han försöker leva ett liv på nätet som sina jämnåriga, att han kan kanalisera sitt eget politiska engagemang också digitalt och kanske rentav tillåter sig att uttrycka personliga övertygelser som i enskilda frågor går stick i stäv med officiell moderat politik. Den integriteten har han rätt till, precis som vi andra.

Därom är nog alla överens. Men när principen och Gustafs integritet ställs mot andra värden – chansen att sälja några extra lösnummer, möjligheten att i en valrörelse försvåra för en politisk motståndare  eller tillfället att samla popularitetspoäng bland vännerna i organisationen – är jag rädd att frestelsen blir för stor på sina håll.

Hanterbart, kan tyckas. För principerna, integriteten och inte minst möjligheten att kunna nyttja den digitala yttrandefriheten är risken värd att ta. Så är det för mig och många av mina vänner. Men ingen av oss är 16 år.

Mot den bakgrunden tror jag att Gustafs bloggäventyr kan bli kort den här gången, åtminstone så länge han inte börjar om och agerar helt anonymt. Jag hoppas däremot på motsatsen, att hans integritet ska respekteras så att de kanaler vi andra använder för att uttrycka våra åsikter och dela med oss av våra upplevelser ska funka lika bra för honom.  

P.S. Har jag genom den här bloggposten bidragit till den problematik jag varnar för? Har jag rentav själv gjort våld på Gustafs integritet? Så gick mina tankar innan jag började skriva. Det föranledde mig att inte länka till bloggen eller uppge dess namn. Eftersom jag inte fått information om bloggen från någon i Gustafs närhet, utan sett uppgifterna öppet publicerade på nätet, kände jag dessutom att min bloggpost skulle få marginell bedydelse för spridningseffekten. D.S.

Jerry Silfwer gör i ett inlägg processen kort med Göran Greiders förmåga att analysera skiljelinjerna i dagens politik. Ja, alla de namnkunniga kommentatorerna får sig en släng av sleven när Jerry kallar dem ”lata” och ”övervintrade”.

Som vanligt har Jerry flera poänger.Visst bidrar okunskap, ointresse eller lathet till att analyserna ibland upplevs något för anpassade efter kartan. Och visst har den sociala webben givit oss tillgång till fler kommentatorer - eller analytiker om man vill – som med annorlunda perspektiv och/eller sätt att presentera sina tankar ofta adderar nya tankeväckande dimensioner.

Samtidigt får man inte göra det för lätt för sig. Att ett nytt parti hade stora framgångar i EU-valrörelsen och fortsätter ha medvind i opinionsmätningar gör inte per automatik deras fokusområde till den stora vattendelaren i svensk samhällsdebatt, eller ens i spelet mellan de politiska partierna.  Vi som har ett stort engagemang på och för nätet riskerar förstås att tillmäta området lite större vikt än vad andra gör. I det avseendet kan bredden – och återhållsamheten – som övervintrarna på de stora redaktionerna ofta erbjuder fortfarande förtjäna viss respekt.

Sedan är det det här med höger/vänsterskalan. För det första är den ofta mer komplex än den bild som dess belackare alltid försökt frammana. Det här gamla härliga nyhetsbrevet från Sifo inför valet 1982 pekar på några av nyanserna som fanns redan då. För det andra tycker jag det är lite roligt med vilken historielöshet många av det aktuella partiets anhängare talar om sig själva som den traditionella höger/vänsterskalans dödgrävare. Som om det inte gjorts förut.

Argumentationen är i flera avseenden en blåkopia – jo, så länge sedan är det – på de formuleringar som byggde den miljöpartistiska retoriken alltsedan partiets historia inleddes hemma i Per Gahrtons tvåa för snart 30 år sedan. När jag skrev min B-uppsats om miljöpartiets försök till en alternativ partiorganisation våren 1992 var övertygelsen ännu stark om att de bidragit till höger/vänsterskalans frånfälle. Historien gav dem fel.

På samma sätt har Junilistan och Fi förklarat höger/vänster-skalan obsolet, med hänvisning till de skiljelinjer de bedömer som mest relevanta för sin politik. Men rimligen också av valtaktiska skäl. Du röstmaximerar inte om du har anhängare som själva placerar sig på vitt skilda delar av skalan.

Skalan blir sålunda ett hinder som måste övervinnas – och så länge den är så väl förankrad ute i stugorna kommer det politiska innehållet inte att räcka för att åstadkomma det. Kommunikationens betydelse växer – och att i kommentarer, blogginlägg, insändare och annat hävda att skalan ”inte är relevant för oss” eller att den ”överlevt sig själv” får ett egenvärde. Kommuikativt riktigt, men tidigare exempel har visat att det inte nödvändigtvis blir mer sant för det.

Som synes är jag själv övertygad om att höger/vänsterskalan – med alla de nyanser den rymmer – alltjämt spelar roll. Därmed inte sagt att den är immun mot utveckling och samhällsförändring. Tvärtom kan den behöva ge utrymme för nya skiljelinjer och fler dimensioner än den som löper längs x-axeln. Och till detta måste den politiska retoriken förhålla sig.

Fingal Olson är nog mer än bara höger eller vänster. Död, det är han hur som helst fortfarande inte.

Här och var beskrivs veckans händelser i Bombay som [ännu ett] genombrott för mikrobloggtjänsten Twitter. CNN rapporterar t ex om hur Twitterkanalen fylldes på med ett 80-tal ögonvittnesskildringar var femte sekund (!). Anton Johansson hos Twingly beskriver det som ”the real breakthrough for social media as official news resource” och talar om hur det troligen inneburit att ”more people have gotten more accurate information”.   

På gårdagens Stockholm Social Media Lunch club bjöd Annika Lidne på en Bombayspaning som följde Anton Johanssons tema. Anna Toss från Krisberedskapsmyndigheten var emellerid med under lunchen och kunde tillföra ett annat perspektiv. Mer information innebär inte med nödvändighet att rapporteringen blir mer korrekt. Mängden desinformation måste också tas i beaktande. Se även invändningar avseende den journalistiska aspekten i kommentarer till Niclas Strandhs inlägg på Same Same But Different.

Även jag har följt Bombayrapporteringen via Twitter – och oj vad lätt det är att fastna och släppa allt annat. Med ständigt uppdaterade ögonvittnesskildringar - från åskådarled såväl som inifrån hotellen – blandade med tweets från officiella institutioner, inklusive amerikanska UD, är det ett fantastiskt, spännande och gripande flöde av information man får ta del av.

Några osorterade reflektioner:

1. Det är inte lätt att på avstånd värdera informationen från källor jag fullständigt saknar kunskap om. Trovärdigheten i en uppgift ökar rimligen med antalet personer som rapporterar samma sak, men var lägger jag ribban? Hur vet jag vilka av dem som rapporterar som inte bara dragits med i uppståndelsen och agerar utifrån det – eller som re-tweetar spekulationer eller tvivelaktiga uppgifter?

2. Även om ”personer som vi själva” ska vara dem vi litar mest på tillhör jag dem som brukar fästa rätt stor tilltro till (de flesta) myndigheter. Men om jag vet att det i en situation förekommer avsiklig desinformation via sociala mediekanaler för att vilseleda, hur hanterar jag då sådana källor? 

3. Mest spännande är naturligtvis rapporter från folk på insidan, de som sitter instängda och kan rapportera vad ingen annan ser och vet. Deras rapporter är unika (även här re-tweetas det förstås). Men samtidigt vet jag att de rimligen är antingen livrädda, i chock eller erbjuder en mikrobild som inte överensstämmer med den faktiska situationen. Och hur vet jag att han eller hon verkligen är där? Inte ställer jag kontrollfrågor.

4. Källkritiken är upp till mig, precis som avseende traditionella medier. Att svårighetsgraden att bedöma enskilda källor är stor utgör inget skäl att förkasta den helhetsbild av ett händelseförlopp som förmedlas. För egen del söker jag emellertid andra kanaler än Twitter för att följa analys och diskussion om skuldfråga.

5. Som Twittergenombrott är jag inte säker på att händelserna i Bombay kommer att innebära någon radikal kursändring för journalistiken och de traditionella medierna. Trenden med ”den globala redaktionen”, dvs ett aktivt välkomnande av bilder och texter från ögonvittnen har redan pågått ett tag. Att det finns en efterfrågan på såväl snabbhet i rapportering som fördjupande analys är ingen hemlighet och kloka mediehus jobbar för att kunna erbjuda både och. Däremot påskyndas rimligen diskussionen internt om källkritik och värdering.

6. Mer övertygad är jag om att vi i växande utsträckning kommer att söka efter kompletterande rapportering vid viktigare händelser och ju allvarligare vi upplever dem också möjligheter att diskutera dem och söka svar hos andra. Genom sociala medier erbjuds detta. Det bör beaktas av organisationer och myndigheter som berörs av händelserna.

Jag har tidigare skrivit om hur låstillverkaren Assa Abloy hanterat problemet med bristande säkerhet i bästsäljaren Assa Evo 2000 och den film på YouTube som visar hur man forcerar låset. I kväll tar SVT:s Uppdrag granskning upp låsstoryn. 

Brit Stakston på JMW erbjuder ytterligare fördjupning kring Assa Abloys krishantering och funderar intressant kring journalisters vilja eller ovilja att använda YouTube som nyhetskälla.

YouTube som nyhetskälla är ett faktum, frågan är hur referenser till detta kommer att göras av nyhetsredaktioner. Är det inte fint nog att hitta användargenererat material  på sociala nätverkstjänster för journalister? Men även tittarna använder YouTube så hur hög blir trovärdigheten då när det presenteras som material nyhetsredationerna “tagit del av” som om det vore något hemligt, unikt för dem.

Svårt att inte hålla med Brit. Men egentligen tror jag att redaktionernas utmaning i det avseendet började växa långt innan sociala medier blev mainstream. Redan den direkta tillgången till [traditionella] medier från hela världen via internet ställde till det för svenska redaktioner som ville göra anspråk på att vara först med en nyhet.

Jobbar i New York under veckan och passar naturligtvis på att samla lite lokala intryck från primärvalet.

Även små detaljer spelar roll. Kanske var de så Hillary Clintons stab tänkte när de spelade in nedanstående film. I filmen svarar Hillary på de frågor som kunde skickas in av de som följde Facebook/ABC:s debatt för några dagar sedan. Inget anmärkningsvärt i sig med svaren eller filmen …. men stannar inte kameran väl länge på den bärbara datorns logga för att man inte ska misstänka att det är en flört med den kategori yngre väljare filmen vänder sig till?

www.youtube.com/watch?v=WqibBRlF3EE

Annars har frågan kring Hillary Clinton under veckan varit huruvida hon medvetet – och framgångsrikt – spelat ut ”raskortet” i sin kampanj för att mota bort vita väljare från Barack Obama? Kampanjen hårdnar och flera röster höjs för att John Edwards ska backa ur och ”inställa sig som vicepresidentkandidat” hos Barack Obama. 

På den republikanska sidan underhåller Fred Thompson och Mike Huckabee väljarna med ett televiserat ordkrig om vem av dem som är mest konservativ. Pastor Green skulle rodna av avundsjuka.   

Mycket kan för övrigt sägas om alla TV-stationers bevakning av valrörelsen. Det som jag finner mest intressant – och roligast – är den stora skillnaden i ton mellan svensk TV och amerikansk. Analyser och rapportering har ett format som ligger nära underhållning. Rappa replikskiften – gärna kryddade med humor – sker inte bara mellan olika analytiker och programledare utan också mellan programledare och presidentkandidater. Som programledare kan man därför få finna sig att på mindre än en vecka bli kallad för både ”wuss” och ”jerk” av olika programledare

Hjälp! Det här måste vara det sämsta försöket till drevuppvigling på den här sidan islossningen – och då ska man hålla i minnet att mina meteorologiska referenser har en skånsk anstrykning.

Jens Henriksson, som tydligen både jag och Anders Borg har ett akademiskt förflutet med, var under flera år en tung partimärkt topptjänsteman på socialdemokratiskt ledda finansdepartement. Att använda honom som exempel på moderat favorisering i utnämningssammanhang framstår som lätt bisarrt.

Med nyheter som den här finns det anledning att tro på en något snabbare utveckling för en seriöst granskande medborgarjournalistik.

Andra bloggar om: kommunikation, media, journalistik, Expressen, Jens Henriksson, medborgarjournalistik

Jag har i tidigare inlägg berört hur amerikansk lagstiftning försöker anpassa sig till utvecklingen inom olika digitala medier, senast på ett sätt som lyckligtvis inte överlevde kongressens behandling. Nu behandlas ytterligare en förändring, den här gången för att förbättra villkoren för bloggare som bedriver journalistiskt arbete. Avsikten är att vidga begreppet ”covered person” så att bloggare som bedriver nyhetsinsamling och rapportering ska kunna tillerkännas motsvarande skydd som traditionellt arbetande journalister avseende meddelarskydd.

While earlier versions based such eligibility on ties to specific media institutions–that is, entities that publish newspapers, books, magazines and periodicals ”in print or electronic form,” along with their broadcast and wire-service counterparts–the new bill offers protection to anyone engaged in journalism.

The bill defines journalism as ”gathering, preparing, collecting, photographing, recording, writing, editing, reporting or publishing of news or information that concerns local, national or international events or other matters of public interest for dissemination to the public.”

Läs mer om förslaget hos Cnet.

Utvecklingen inom journalistiken erbjuder utmaningar för lagstiftaren även i Sverige. Traditionella definitioner – kring vilka regelverken utformats – ställs på ända när journalistiken flyttar från redaktionerna. Anpassningen av lagstiftningen riskerar dessutom att motverkas av skråtänkande från journalister som upplever utvecklingen som ett hot mot sin egen ställning.

Vad gäller just meddelarfriheten faller bloggar inte automatiskt under Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL. Det krävs registrering av en ansvarig utgivare hos Radio- och TV-verket. Bättre än inget, men ändå inte en fullgod lösning. Kanske erbjuder det amerikanska exemplet inspiration också för svenska lagstiftare.

Andra bloggar om: kommunikation, medier, journalistik, medborgarjournalistik, meddelarskydd

Computer Swedens ledare går hårt åt konsultbranschen i dag. Jag kan inte uttala mig om hur det fungerar hos den av våra konkurrenter som Johan Hallsenius närmast kommer ifrån – det får vara en sak mellan dem och honom – men jag känner inte igen mycket av den bild han tecknar.

Undantaget är lågkonjunktursfenomenet att påstå sig behärska saker som egentligen ligger utanför ens expertis, sådant som andra gör bättre. Det har jag tyvärr sett för många exempel på från olika aktörer under mina år i kommunikationsbranschen. Jag förvånas fortfarande över dem som är beredda att bli påkomna som halvtaskiga leverantörer av något man läst om i en bok när värdet av att hålla sig till det man verkligen är expert på är så oändligt stort.

Andra bloggar om: kommunikation, PR, Computer Sweden, konsulter