Jag ansluter mig gärna till den uppgivenhet Jonas Morian och Erik Laakso känner inför de politiska ”valduellerna” i TV. Leveransen motsvarar inte direkt den stämning av nu-gäller-det som TV-kanalerna och kvällstidningarna i sin symbiotiska relation försöker piska upp. Några nya politiska utspel kan vi inte förvänta oss, retoriskt finns det väldigt lite som underhåller eller övertygar … och kvar står vi med jakten på vem som använt en felaktig siffra.

Att döma av tidningsartiklar och bloggposter som följer upp duellerna är brottet Angivande av felaktig siffra gravt för den som söker väljarnas förtroende. Som medborgare antas vi dras till det handfasta, det som är lätt att ta på. Det vi kan ta på kan vi som regel även sätta siffror på och här erbjuds vi ett färdigt sifferpaket – dessutom ett felaktigt sådant – på silverfat.  Den enkla medielogiken förutsätts vara också vår logik och förtroendet raseras, om än tillfälligt.

Fakta, det objektivt sanna, har fått ett större utrymme i valbevakningen. Partier, enskilda politiker och intresseorganisationer jagar möjligheter att belägga motståndare med faktafel. Nyskapelsen ”Unga Folkpartiets” Ljugometern tillhör ett av de senaste bidragen som gör det möjligt att följa jakten på nätet. Med amerikansk inspiration från bland andra PolitiFact.com och FactCheck.org satsar även svenska medier på att förse väljare med fakta. Mest uppmärksamhet har Faktakollen på SvD.se fått, men det finns fler exempel, utöver det självklara att redaktionerna då och då gör nedslag för att bena ut enskilda uppgifter som används som slagträn i valrörelsen.

Lägg till detta alla som använder Twitter, Facebook och bloggar för att snabbt korrigera, förtydliga eller placera redovisade fakta i ett sammanhang.

Fakta är således mer tillgänglig än någonsin förut. Det gäller både den vi söker för att få veta mer och den som via olika kanaler söker upp oss. Värde får den emellertid först när vi lär oss sålla i den, när vi kan skilja fakta från faktoider eller desinformation, relevant information från irrelevant.

Framför allt det senare gör fakta intressant i den politiska kommunikationen. Det finns naturligtvis inget negativt i den ökade tillgången på fakta, så länge den fakta som presenteras är korrekt och lättillgänglig. Med lättillgänglig avser jag att den ska vara lätt att sätta i ett sammanhang och exempelvis förenkla jämförelser av olika förslag.

Men vi ska inte heller tillmäta den ett för stort värde. Som väljare är vi mindre rationella än vad vi säkert vill medge. Ju närmare valdagen vi kommer desto mindre utrymme för logos. Det är med ethos och pathos vi övertygas om vilka valsedlar vi slutligen väljer och då spelar sådant som ligger långt från måttstockar och objektiva sanningar en central roll. Visioner, värderingar och människosyn till exempel.

Som Sanna Rayman antydde i gårdagens ledare finns det i dag inte längre någon som har en naturlig fördel i väljaropinionen när det kommer till de mjukare värdena. Annat var det för inte så länge sedan. Jag minns på 90-talet, då jag jobbade på riksdagskansliet, hur självsäkra vi kunde känna oss inför en debatt eftersom vi hade fakta på vår sida. Vi hade räknat och våra siffror stämde.  Lika säkra var vi på att ett uppenbart debattövertag vändes i den sekund Margareta Winbergh (jag jobbade med arbetsmarknadsfrågor) flydde faktamatchen och konstaterade något på temat  ”jaja, men vi vet att Moderaterna egentligen inte vill göra det bättre för vanliga människor”. Exit fakta.

Wikipedia ‘är inte bara ett användbart verktyg i det dagliga arbetet för många. Det tillhör även en av de flitigast länkade tjänsterna av alla som i stället för att förlänga sina texter med begreppsförklaringar hänvisar till artiklar i det användarskapade uppslagsverket. 

För språkvänner – och vetgiriga – finns det nu två svenska nyheter på nätet som förtjänar att uppmärksammas. Häromdagen var det Svenska Akademien som gjorde Svenska Akademiens Ordlista – ”SAOL” i folkmun – fritt tillgänglig på nätet och i eftermiddag slås dörrarna upp för Rikstermbanken.  

Rikstermbanken är Sveriges nationella termbank. Rikstermbanken innehåller termer och begrepp från ett stort antal ämnesområden. I Rikstermbanken finner du till största delen termer på svenska, men också termer på flera av Sveriges minoritetsspråk och på andra språk, bland annat på engelska, franska, tyska och ryska. Rikstermbanken är fri och gratis, öppen för alla och envar, oavsett om du är journalist, översättare, handläggare vid en myndighet eller vetgirig vanlig medborgare.

Rikstermbanken har byggts upp av Terminologicentrum TNC, Sveriges nationella centrum för terminologi och fackspråk, som också kommer att förvalta och utveckla Rikstermbanken.

Utmärkta initiativ båda, som jag hoppas att många upptäcker och finner användbara. Begrepps- och språkliberalism har förvisso sina förtjänster och kan för en utomstående betraktare vara ganska kul, men det finns tillfällen då det är värdefullt att kunna luta sig mot en formell likriktare. Och för bloggaren – och redaktionella medier som tillåter länkar i sina webbpublicerade artiklar – erbjuder Rikstermbanken både en chans att erbjuda mervärde för läsaren och möjlighet att skippa ”onödig” text. Ska bli intressant att se hur flitigt inlänkandet till Rikstermbanken blir med tiden.

Här och var beskrivs veckans händelser i Bombay som [ännu ett] genombrott för mikrobloggtjänsten Twitter. CNN rapporterar t ex om hur Twitterkanalen fylldes på med ett 80-tal ögonvittnesskildringar var femte sekund (!). Anton Johansson hos Twingly beskriver det som ”the real breakthrough for social media as official news resource” och talar om hur det troligen inneburit att ”more people have gotten more accurate information”.   

På gårdagens Stockholm Social Media Lunch club bjöd Annika Lidne på en Bombayspaning som följde Anton Johanssons tema. Anna Toss från Krisberedskapsmyndigheten var emellerid med under lunchen och kunde tillföra ett annat perspektiv. Mer information innebär inte med nödvändighet att rapporteringen blir mer korrekt. Mängden desinformation måste också tas i beaktande. Se även invändningar avseende den journalistiska aspekten i kommentarer till Niclas Strandhs inlägg på Same Same But Different.

Även jag har följt Bombayrapporteringen via Twitter – och oj vad lätt det är att fastna och släppa allt annat. Med ständigt uppdaterade ögonvittnesskildringar - från åskådarled såväl som inifrån hotellen – blandade med tweets från officiella institutioner, inklusive amerikanska UD, är det ett fantastiskt, spännande och gripande flöde av information man får ta del av.

Några osorterade reflektioner:

1. Det är inte lätt att på avstånd värdera informationen från källor jag fullständigt saknar kunskap om. Trovärdigheten i en uppgift ökar rimligen med antalet personer som rapporterar samma sak, men var lägger jag ribban? Hur vet jag vilka av dem som rapporterar som inte bara dragits med i uppståndelsen och agerar utifrån det – eller som re-tweetar spekulationer eller tvivelaktiga uppgifter?

2. Även om ”personer som vi själva” ska vara dem vi litar mest på tillhör jag dem som brukar fästa rätt stor tilltro till (de flesta) myndigheter. Men om jag vet att det i en situation förekommer avsiklig desinformation via sociala mediekanaler för att vilseleda, hur hanterar jag då sådana källor? 

3. Mest spännande är naturligtvis rapporter från folk på insidan, de som sitter instängda och kan rapportera vad ingen annan ser och vet. Deras rapporter är unika (även här re-tweetas det förstås). Men samtidigt vet jag att de rimligen är antingen livrädda, i chock eller erbjuder en mikrobild som inte överensstämmer med den faktiska situationen. Och hur vet jag att han eller hon verkligen är där? Inte ställer jag kontrollfrågor.

4. Källkritiken är upp till mig, precis som avseende traditionella medier. Att svårighetsgraden att bedöma enskilda källor är stor utgör inget skäl att förkasta den helhetsbild av ett händelseförlopp som förmedlas. För egen del söker jag emellertid andra kanaler än Twitter för att följa analys och diskussion om skuldfråga.

5. Som Twittergenombrott är jag inte säker på att händelserna i Bombay kommer att innebära någon radikal kursändring för journalistiken och de traditionella medierna. Trenden med ”den globala redaktionen”, dvs ett aktivt välkomnande av bilder och texter från ögonvittnen har redan pågått ett tag. Att det finns en efterfrågan på såväl snabbhet i rapportering som fördjupande analys är ingen hemlighet och kloka mediehus jobbar för att kunna erbjuda både och. Däremot påskyndas rimligen diskussionen internt om källkritik och värdering.

6. Mer övertygad är jag om att vi i växande utsträckning kommer att söka efter kompletterande rapportering vid viktigare händelser och ju allvarligare vi upplever dem också möjligheter att diskutera dem och söka svar hos andra. Genom sociala medier erbjuds detta. Det bör beaktas av organisationer och myndigheter som berörs av händelserna.

Skaran av medier som med Twingly länkar samman artiklar och inslag med blogginlägg växer. Noterar att branschtidningen Resumé numera också hör dit. Ett välkommet initiativ för att öka dialogen, inte minst sedan deras inloggningspolicy i stort sett ströp inflödet av artikelkommentarer.

Tveksamma kommunikationsproffs frågar mig då och då om det här med sociala medier eller webben i allmänhet verkligen är något för dem och de företag eller organisationer de arbetar för. Tveksamheten motiveras med att det ”egentligen inte är ungdomar de vänder sig till”.

Den svenska internetmognaden till trots tycks sålunda uppfattningen om internet som en angelägenhet primärt för ungdomar och yngre vuxna svår att tvätta bort. En liten statistisk påminnelse från rapporten ”Svenskarna och Internet 2008” signerad World Internet Institute och en initierad prognos från JupiterResearch kan vara på sin plats. Tack Mindpark för utmärkta diagram.

Från dessa kan vi utläsa flera saker, varav två är särskilt intressanta i sammanhanget.

• Att det finns ett samband mellan ålder och internetanvändning är oomtvistat, men andelen medelålders och äldre svenskar som använder internet regelbundet är avsevärt högre än vad uppfattningen om internet som en ungdomsföreteelse utgår från.
• Tillväxten i regelbunden internetanvändning sker primärt i äldre ålderssegment, inte bland barn och ungdomar.

Sett i ett utvecklingsperspektiv är internetanvändning inte åldersbetingad, på sin höjd generationsbetingad. Det finns ju inget som antyder att dagens unga eller yngre vuxna skulle uppleva webben som mindre användbar eller ge den mindre utrymme relativt andra medier i konkurrensen om deras uppmärksamhet när de blir äldre. Snarare tvärtom.

En som tycks tro på teorin om internetanvändning som en ungdomsföreteelse är redaktören för DN debatt, Mats Bergstrand. Den (oförklarliga) internetfobi han då och då vädrar under vinjetten ”Bakom debatten” är inte så framträdande i dagens inlägg. I stället är det ungas relation till nyhetsförmedling via internet respektive papperstidning som står i centrum när han lyfter ett varningens finger till dagens publicister.

Men eftersom den första studien tittade på ungas medievanor generellt och den senare specifikt på tidningskonsumtionen finns fog för hypotesen att de unga är på väg bort från tidningarna helt och hållet. Nätet är bättre än tidningen som är bättre än nättidningen. Nyheter på nätet är för dem någonting helt annat än nyheter i tidningarnas nätupplagor. Därför ska de unga kanske inte heller få styra tidningarnas publicistiska strategi [min markering]. Mammorna är en viktigare målgrupp än barnen.

Argumentet tycks utgå antingen från att dagens unga inte är morgondagens mammor, eller att det sätt de använder internet bara är en fas man lämnar med ungdomsfinnarna och studentexamen. Jag tror han avser det senare och jag tror han har fel.

Jag tror däremot inte att han behöver vara orolig för tidningens överlevnad. Med en klok publicistisk strategi – inte nödvändigtvis den Bergstrand efterlyser – kan dagens tidningar tvärtom bli oerhörd intressanta och konkurrenskraftiga aktörer också för generationer som betraktar internet som avsevärt mer än en fritidsgård.

Läs gärna mer om hur sådana publicistiska startegier kan se ut hos bl.a. Mindpark, Anders Mildner och Martin Jönsson.

Jag har tidigare skrivit om hur låstillverkaren Assa Abloy hanterat problemet med bristande säkerhet i bästsäljaren Assa Evo 2000 och den film på YouTube som visar hur man forcerar låset. I kväll tar SVT:s Uppdrag granskning upp låsstoryn. 

Brit Stakston på JMW erbjuder ytterligare fördjupning kring Assa Abloys krishantering och funderar intressant kring journalisters vilja eller ovilja att använda YouTube som nyhetskälla.

YouTube som nyhetskälla är ett faktum, frågan är hur referenser till detta kommer att göras av nyhetsredaktioner. Är det inte fint nog att hitta användargenererat material  på sociala nätverkstjänster för journalister? Men även tittarna använder YouTube så hur hög blir trovärdigheten då när det presenteras som material nyhetsredationerna “tagit del av” som om det vore något hemligt, unikt för dem.

Svårt att inte hålla med Brit. Men egentligen tror jag att redaktionernas utmaning i det avseendet började växa långt innan sociala medier blev mainstream. Redan den direkta tillgången till [traditionella] medier från hela världen via internet ställde till det för svenska redaktioner som ville göra anspråk på att vara först med en nyhet.

Carl Bildt kritiseras i journalistkretsar då och då för att vara odemokratisk när han genom sin blogg vänder sig direkt till medborgarna utan att låta sina budskap vägas, värderas och kritiskt ifrågasättas av medarbetare på våra stora redaktioner. Längst gick väl Bertil Torekull i sitt utfall förra året, men så sent som härom veckan fick jag i en paneldebatt jag deltog i erfara att det journalistiska missnöjet över Bildts sätt att använda sin blogg alltjämt frodas.

Med möjligheterna att vända sig direkt till omvärlden är det naturligt att webben kommit att utnyttjas av företag, organisationer och enskilda för att erbjuda mer än vad som ryms i det traditionella medieutbudet. Oftast handlar det om fördjupningar och alternativa perspektiv, men det kan även användas för direkta repliker på reportage och artiklar som man tycker har givit en osaklig eller direkt felaktig bild. 

Ett av det senaste exemplen läser jag om på SVT:s hemsida idag. Det är Vägverket, som inför sändningen av en intervju med verkets GD Ingemar Skogö i Uppdrag granskning, väljer att lägga ut hela den oklippta intervjun på sin egen hemsida. 

Det är inte ovanligt att företagsrepresentanter är lite oroliga inför medverkan i samhällsprogram som Uppdrag granskning, Kalla fakta, Insider eller helt vanliga nyhetssändningar. Att som Vägverket också själva spela in intervjun är ett sätt att minska risken för eventuella problem. I det avseendet bryter de förvisso inte ny mark. Men att publicera hela intervjun på webben, för att erbjuda ett alternativ till Uppdrag gransknings redigering, hör inte till vanligheterna. Och jag gillar det. 

En eloge också till SVT som på sin hemsida både rapporterar om Vägverkets utlagda intervju och dessutom länkar till den. De hade kunnat välja att tiga ihjäl det och hoppas att alla vi som inte dagligdags surfar förbi Vägverkets hemsida bara tog del av Uppdrags gransknings version.

Jobbar i New York under veckan och passar naturligtvis på att samla lite lokala intryck från primärvalet.

Även små detaljer spelar roll. Kanske var de så Hillary Clintons stab tänkte när de spelade in nedanstående film. I filmen svarar Hillary på de frågor som kunde skickas in av de som följde Facebook/ABC:s debatt för några dagar sedan. Inget anmärkningsvärt i sig med svaren eller filmen …. men stannar inte kameran väl länge på den bärbara datorns logga för att man inte ska misstänka att det är en flört med den kategori yngre väljare filmen vänder sig till?

www.youtube.com/watch?v=WqibBRlF3EE

Annars har frågan kring Hillary Clinton under veckan varit huruvida hon medvetet – och framgångsrikt – spelat ut ”raskortet” i sin kampanj för att mota bort vita väljare från Barack Obama? Kampanjen hårdnar och flera röster höjs för att John Edwards ska backa ur och ”inställa sig som vicepresidentkandidat” hos Barack Obama. 

På den republikanska sidan underhåller Fred Thompson och Mike Huckabee väljarna med ett televiserat ordkrig om vem av dem som är mest konservativ. Pastor Green skulle rodna av avundsjuka.   

Mycket kan för övrigt sägas om alla TV-stationers bevakning av valrörelsen. Det som jag finner mest intressant – och roligast – är den stora skillnaden i ton mellan svensk TV och amerikansk. Analyser och rapportering har ett format som ligger nära underhållning. Rappa replikskiften – gärna kryddade med humor – sker inte bara mellan olika analytiker och programledare utan också mellan programledare och presidentkandidater. Som programledare kan man därför få finna sig att på mindre än en vecka bli kallad för både ”wuss” och ”jerk” av olika programledare

Medieutvecklingen i backspegeln och i fiskrenset …

www.youtube.com/watch?v=xj8ZadKgdC0

Historien med Lisa Wärns alter ego Maud Olofsson skapade viss uppståndelse. Överord om lögnaktiga statsråd och liknande har jag ingen som helst förståelse för, men detsamma gäller de pinsamma försök till bagatellisering som dykt upp här och var. Beslutet att låta en pressekreterare låtsas vara Maud Olofsson i en chatt med Aftonbladets läsare var direkt klantigt och oprofessionellt. Det antyder en besvärande kanalokunskap hos Maud Olofssons och centerns kommunikationsansvariga.

Historien kändes egentligen överspelad och i dag betraktade jag det främst som en värdefull erfarenhet för en och annan …. tills jag såg det här blogginlägget av Lisa Wärn.  Utöver att hon tycks välkomna all uppmärksamhet drar hon underliga paralleller och antyder att medierna bär en del av ansvaret.   

Bevisligen behövdes det en uppfriskande debatt om nya medier och autencitet. Det är helt ok att vara någon annan på Internet så länge man gör det under en låtsassignatur, t ex. ”Skogshuggaren” eller ”Nippertippan”, men deltar man i en chatt i realtid under ett äkta namn så ska man veta att man pratar direkt med den personen.

Ansvaret för detta ligger både hos oss och hos medierna själva. Slutsatsen jag drar av detta som hänt är att det kommer nya regler när vi får nya medier.

Vilka är de nya reglerna Lisa Wärn tycker sig ha upptäckt? Att det för ett statsråd ställs högre krav på hur man för ett samtal - oberoende av om det sker öga mot öga, via telefon eller internet – än för människor i allmänhet? Att spökskrivande lämpar sig särskilt illa vid realtidskommunikation? Att ledande företrädare för förtroendebranschen framför andra bör undvika att bluffa i de nya medierna, när det var helt ok i de traditionella? Och hur yttrar sig det ansvar Lisa Wärn tycker att medierna inte tagit fullt ut? 

Antingen har Lisa Wärn fortfarande inte förstått problematiken, eller så blev det snarare en kul historia att samlas kring vid eftermiddagsfikat än en värdefull erfarenhet.

Andra bloggar om: politisk kommunikation, Lisa Wärn, Maud Olofsson, chatt