Almedalsveckan avslutas i dag med miljöpartiets dag. Också i år har den bjudit på en underbar blandning av diskussion, möten, social interaktion samt en öppenhet och tillgänglighet som varje västerländsk demokrati har anledning att avundas.

Almedalen är emellertid också tummelplats för påverkan och opinionsbildning genom olika kommunikationsinsatser – och det är naturligtvis på sin plats med en liten flipp-eller-flopp-lista. So here goes …

Flipp 1
JAG. Nej, inte jag utan organisationen JAG. Inte så känd bland den stora allmänheten – eller ens merparten av dem som varje år frekventerar Almedalsveckan. Men i år åkte ingen därifrån utan att veta vem de är och vad de arbetar för. Imponerande synlighet och närvaro, vilket måste ha varit en alldeles särskild utmaning givet flera av deltagarnas funktionshinder i kombination med backar och kullersten i Visby .

Flipp 2
Gudrun Schymans förmåga att höras och synas överallt. Fi är ett ”enkvinnoprojekt” som utan hennes lyskraft, engagemang och popularitet i rätt kretsar hade fått 0,3 i stället för de 0,7 procent av rösterna som de får i höstens riksdagsval.

Flopp 1
Årets främsta kommunikationsflopp måste vara nämnda Gudruns grill. Att bränna upp 100 000 kronor säkrade stor uppmärksamhet för Feministiskt initiativ, med artiklar även utanför Sveriges gränser. Men tilltaget var så provocerande att budskapet föll bort. Vem minns om en månad varför pengarna brändes? Att kloka PR-konsulter försvarar det som en utmärkt PR-aktion förvånar mig. Har vi inte lagt ”all PR är bra PR” bakom oss?

Och sedan belönar Westander PR – ni vet byrån med Gudrun Schymans vapendragare Birger Östberg som affischnamn – tilltaget med utmärkelsen Hetast i Almedalen. För mig är det lite som att belöna någon som spränger scenen i Almedalen under veckan. Gissa om det skulle bli årets snackis!

Flopp 2
Flyers, alla dessa flyers! Vart man än gick försökte folk pracka på en allt från små kort till stora tidningar. Read my lips: Ingen vill ha ert material. Det är i vägen och kastas omgående. Har ni en bra produkt – t ex Westanders PR-handbok – be om en adress och lova skicka materialet.

Bubblarna då? Visst, jag skulle kunna lista en mängd aktiviteter och aktörer som gjort sig förtjänta av ros eller ris, men dels missade jag (förstås) mängder av sådant som förtjänar uppmärksamhet, dels kryllar det av andra listningar på nätet för dem som vill ha tillgång till fler betygsatta exempel. Och just idag känns det dessutom som om allt bleknar i skuggan av Littorins avgång och dess efterspel av spekulation, indignation, självrannsakan osv.

Eftersom self promotion är så populärt på nätet – ja, jag har fortfarande lite svårt för det – avslutar jag i stället med en variant på det. Den som vill betrakta det som en bubblare får göra det.

Utöver egna välbesökta arrangemang och medverkan i andras låg vi bakom soffan som bars runt på stan och var allerstädes närvarande. Texten ”Var ska jag ställa soffan?” anknöt till den stora bostadsbristen bland unga och den radikalt minskade tillgången på hyresrätter. Ett av syftena var att belysa detta i ljuset av den politiska agendasättningen.

Det var en synnerligen enkel aktivitet, men med en effekt som vida översteg det jag förväntat mig. Det blev uppenbart i alla de samtal jag hade med folk som spontant tog upp den i samtal med mig.

Inspirerad av dagens debattartikel om svensk försvarsindustri lyfte Erik Westerberg, reporter på Dagens Media, idag en intressant fråga: ”Bör inte DN Debatt redovisa om skribenterna på DN Debatt är professionella lobbyister?”

Det får väl betraktas som ett nytt perspektiv på en gammal långkörare, den om transparensen inom påverkansområdet. Det nya är fokus på mediernas roll. Frågan kan ju tolkas som att ansvaret för transparensen delas med, eller rentav helt vältras över på en redaktion. Om en person som väljer att stå som undertecknare till en debattartikel, deltar i ett debattprogram eller ställer upp i en intervju inte deklarerar att ”jag i det här sammanhanget företräder uppdragsgivaren X”, åligger det redaktionen att leverera en sådan varudeklaration.

Men om personen inte anger att hon eller han gör detta för någon annans räkning och mot betalning, vad göra då? Informera om att personen på grund av olika kopplingar eller historia eventuellt företräder någon annan än sig själv? I förlängningen av det ser jag hur man begränsar enskildas möjligheter att ge uttryck för egna övertygelser – och öppnar för godtyckliga bedömningar.

Visst kan Göran Perssons deltagande i dagens debattartikel vara kopplat till ett konsultuppdrag – det är till och med troligt – men om det inte var det? Ska en redaktion ha en disclaimer till hands varje gång han uttrycker en åsikt?

Göran Persson är idag verksam som konsult och företräder mot betalning intressen som kan vara andras än hans egna. Det ni nu tar del av kan således vara en del av ett sådant uppdrag.

Varför inte, tänker du kanske. Men byt ut Göran Persson mot någon annan. Det finns oerhört många i Sverige som yrkesmässigt bedriver påverkansarbete. Lobbyister finns bland annat hos intresseorganisationer, fackförbund, branschorganisationer, advokatbyråer och till och med en och annan PR-byrå. De senare utgör en betydande minoritet.

Många bloggande PR-konsulter löser det snyggt med ”full transparency”-tillägg om att deras bloggpost eller tweet berört en egen uppdragsgivare. Men det bygger på frivillighet. Något utrymme för godtycke finns inte. Om ”transparensen” klistras på av någon annan blir det annorlunda.  Bo G Andersson bör därför hellre tacka nej till Göran Persson, eller andra vars syften han ifrågasätter, än att själv varudeklarera. Samtidigt är det tråkigt att så många intressanta röster då riskerar utestängas om vi inte förmår hantera sådana konflikter case-by-case och balanserat.

Hur gör Dagens Media själva? Jag kan inte påminna mig några sådana redovisningar vid de debattartiklar de själva publicerat. Förvisso är Dagens Media inte DN Debatt, men principen är densamma och debattinlägg skrivna för att påverka förekommer också där. Bland alla debattartiklar jag hann skriva* under mina år som konsult vill jag minnas att det slank iväg någon dit också

* Att de flesta debattartiklar i större publikationer skrivs av andra än dem vars namn står underst är en helt annan transparenshistoria. Dess betydelse för journalistisk etik, avsändartrovärdighet och en öppen debatt är dock obefintlig.

I kväll stänger de tyska vallokalerna och vi får veta vem Angela Merkel får bilda ny regering med. Åtminstone antyder de flesta kommentatorer att världens mäktigaste kvinna är ohotad som förbundskansler.

Givet Tysklands finansiella och geopolitiska betydelse, liksom närhet till Sverige, tycker jag att bevakningen varit rätt tunn. Å andra sidan har vi ännu inte hunnit lämna det amerikanska presidentvalet längre bakom oss än att den får varje annan valrörelse (-bevakning) att framstå som blek.

Samtidigt är det kanske inte så relevant att jämföra en amerikansk presidentvalskampanj med andra valrörelser. Det är lite som att jämföra Champions League med Svenska Cupen. Men eftersom de flesta var överens om att inte minst Obamakampanjen skulle komma att inspirera valstrateger och partiaktivister över hela världen är det tacksamt att studera vad som plockas upp i olika länder – och av vem.

Hur Obamainspirerat har det till exempel varit i Tyskland? Ja, det är naturligtvis lätt att associera till amerikansk valrörelse när man läser om euforiska valmöten med ”Angie”, tusentals aktivister i oranga tröjor och Rolling Stones ”Start Me Up” dånande i högtalarna.  Och självklart använder partier och huvudkandidater den sociala webben flitigt, här till exempel Merkels profil på meinVZ och SPD:s hemsida med länkar till deras närvaro på olika plattformar.

Det finns naturligtvis även direkta rip-offs. Med skönhet, humor och lite hud backade BarelyPolitical.com upp Barack Obama med sin ”Obama Girl”. I den tyska versionen är det den socialdemokratiska partiledaren Frank-Walter Steinmeier som backas upp av sin ”Steini Girl”.

Lokala Obama Girl-kopior kändes väl inte direkt överraskande, åtminstone inte på vissa marknader. På andra skulle det förvåna mer. Att få se en motsvarande film i Sverige inför nästa val känns till exempel avlägset, även om det i jämställdhetens namn kan lura en ”Mona Boy” i den digitala kulissen …

Ett kommunikationsverktyg jag gärna slipper se i den svenska valrörelsen är det som Angela Merkel avser när hon talar om sina ”unga vänner från internet”. Visst kan flashmobs användas som ett kul nytt verktyg i den politiska kommunikationen, kanske för att kanalisera och visualisera en aktivism som annars är synlig enbart för dem som deltar i det digitala samtalet. Men om det används som ett sätt att störa eller stå i vägen för politiska motståndare känns det både fantasilöst och odemokratiskt.

Trots att jag nyss själv gjort motsatsen tror jag annars att vi kan släppa Obamakampanjen i analyser av politisk kommunikation/marknadsföring. För kommunikation som syftar till att skapa engagemang och/eller förtroende är det helt enkelt nödvändigt att öppna sig för dialog och att finnas där målgrupperna är. Att 2009 betrakta den sociala webben som en naturlig arena för detta har för varje dag som går allt mindre med Barack Obama att göra.

Image by: s_zeimke

Nu kulminerar snart valrörelsen. Nej, jag har inte legat för länge i solen. Den 20 september är det faktiskt val igen, den här gången till bland andra kyrkomötet och kyrkofullmäktige. Alla som fyllt 16 år och är medlemmar i Svenska kyrkan är röstberättigade. Personval med kryssningsmöjligheter är det också – här får man kryssa hela tre kandidater.

Du har missat det här, eller hur? Ingen fara. Allmänbildning är förvisso den främsta statusindikatorn i Sverige, men det här valet har gått de flesta förbi. Det är i sin tur inte så konstigt givet den begränsade rapporteringen i media, som med få undantag handlat om Sverigedemokraternas chanser i valet. Och att medieintresset är svalt är ganska logiskt. Det handlar trots allt om ett val inom en enskild organisation – en intern medlemsomröstning om man vill – och inte ens landets statsminister har rösträtt.

Jag skulle kunna lämna det vid det. För mig är det en intern angelägenhet för Svenska kyrkan och jag kommer inte att utnyttja min rösträtt. Men eftersom medlemsomröstningen fått behålla sin otidsenliga särställning i samhället och de större politiska partierna deltar med såväl kandidater som valrörelseresurser - här exemplifierat av Socialdemokraterna och Centern - tog jag mig ändå en snabbtitt på hur valrörelsen bedrivs.

Några större resurser för en intensiv valrörelse med affischering, torgmöten, dörrknackningskampanjer och omfattande annonsering avsätts naturligtvis inte. Den faktiska målgruppen är avsevärt mindre än gruppen röstberättigade. I stället torde det handla om ett kampanjarbete som är lågintensivt och enkelt, men erbjuder hög träffsäkerhet. Både det och de erfarenheter man tillgodogjort sig under de senaste kampanjerna, inte minst i våras, talar för den sociala webben. Man behöver å andra sidan varken vara Sherlock Holmes eller okunnig om den ökade internetanvändningen bland äldre för att inse att det  finns demografiska skäl som talar emot de kanalerna.

Att döma av vad jag hittills sett är kanske de motverkande krafterna de starkaste. Men eftersom jag sett noll och intet offline, är det kanske ändå bara via nätet man kommer i kontakt med valrörelsen om man befinner sig utanför den snäva målgruppen. Nåja, ett 40-tal bloggposter och ett 10-tal Twitterinlägg den senaste veckan är kanske inte så mycket. Lägg till det en handfull relationskyrkogårdar på Facebook. Aktiviteten från de etablerade traditionella partierna är nästan obefintlig. Utöver Sverigedemokraterna är det de kyrkopolitiskt inriktade Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan (POSK) och Frimodig kyrka som står för socialt nätinnehåll med såväl valbloggar som Youtubekanal, Facebookgrupper och Twitterflöde. Det är kanaler som även riksdagspartierna förfogar över, men jag har ännu inte sett dem användas för kyrkovalet och tror inte att vi kommer att få se så mycket av det heller. 

De enskilda kandidaterna ligger också lågt. De intensiva personvalskampanjerna lyser med sin frånvaro och det handlar bara om enskilda blogginlägg och Facebookgrupper. Favoriten är den moderate kyrkopolitikern Sven-Olof Carlsson som i sin Facebookgrupp inte lyckats samla någon medlem alls, förutom honom själv då förstås.

Min ögonblicksbild av valrörelsen på nätet bekräftar i någon mening engagemangets betydelse för att opinionsbildning på nätet ska flyga. Riksdagspartierna gör plikttroget lite insatser för att tillfredsställa ett fåtal kyrkopoliskt aktiva i partileden. Något riktigt engagemang finns inte och sålunda uteblir dialogen och aktiviteterna. 

Borde de göra mer? Om de upplever partiengagemanget i Svenska kyrkan och ett stort valdeltagande som viktigt borde de naturligtvis göra mer även på nätet. Om de delar min uppfattning om att partipolitik och ett enskilt samfund egentligen bör gå skilda vägar gör de naturligtvis rätt i att ligga lågt. Men då vore det ärligare att deklarera det öppet än att vänta på att frågan dör tillsammans med de äldre partimedlemmarna.

Det är tacksamt att racka ner på Almedalsveckan. ”Eliter” från politik, näringsliv, Rörelsesverige och media frotterar sig okritiskt med varandra i rosévinsångorna, avskärmade från den verklighet som råder på andra sidan ringmuren. Ungefär så ser bilden ut som frammanas med humor, hånfullhet eller uppriktig ilska i insändare, intervjuer, blogginlägg och krönikor. I år tillkommer ytterligare ett perspektiv – det föråldrade mot det nya. Här rekommenderar jag läsning av Anders Mildner och Michael Zackrisson.

Jag tycker att kritiken ofta saknar grund och tror att det delvis kan hänföras till ett visst mått okunskap om vad som verkligen sker i Visby. Det i sin tur beror på en medierapportering som ibland ger en skev bild av evenemanget och framför allt bara ger spridning åt fragment av helheten, vilket är helt i sin ordning.

En kritik som i det närmaste jämställer Almedalsveckan med World Economic Forum i Davos missar emellertid att evenemanget är öppet för alla, med fritt inträde till samtliga seminarier och events. Den öppenheten är unik, också i ett internationellt perspektiv. 

Och när evenemang vars främsta nytta är de många personliga mötena kritiseras blir jag skeptisk. Hur kan det vara fel att skapa utrymme för intresseorganisationer och beslutfattare från sektorer som kanske inte annars träffas att finna gemensamma beröringspunkter? Hur kan det vara fel att skapa en social kontext för samtal mellan människor som det annars tar månader att få att sitta vid samma bord? Hur kan det vara fel att hålla öppna debatter och frågestunder med beslutsfattare och dem som sitter på specialkunskap i olika ämnen?

Om jag viftar undan den förenklade kritiken som nonsens tycker jag Mildners och Zackrissons referenser mellan Reboot och Almedalsveckan är intressantare. Först ett förbehåll. Jag var inte på Reboot och ska därför försöka vara försiktig med referenserna dit. Sådant jag vet för lite om vill jag veta mer om, snarare än att leverera kategoriska påståenden om det.

Eftersom inlägget redan riskerar att anta borgska proportioner tänker jag inte orda så mycket om allt det kloka i Mildners och Zackrissons texter. De flesta som känner mig vet att jag är en varm förespråkare och ambassadör (en av många!) för den utveckling som den sociala webben möjliggör.  Det gör inte nödvändigtvis att jag bejakar varje resonemang som – med närmast religiösa proportioner – tar avstamp i en beskrivning av utvecklingen som en revolution av demokratin sådan vi lärt känna den.

För det första värjer jag mig mot bilden av Almedalen som något oförenligt med medverkar-, eller om man vill deltagarutvecklingen på nätet. Det är poänglöst att skapa nya dikotomier i diskussionen om vart utvecklingen för oss, som Niclas Strandh klokt antydde i ett Twitterutbyte på temat. Frågeställningar om hur nätets möjligheter kan och bör plockas upp på fler ställen i samhället är ytterst närvarande också i Visby. 

För det andra finns det en antydan hos både Mildner och Zackrisson om att dagens politiska system saknar ett medborgarperspektiv utöver det som mottagare av den politiska kommunikationen och som röstboskap vart fjärde år. Jag köper att våra folkvalda och deras partiorganisationer ännu lämnar mycket att önska i fråga om dubbelriktad kommunikation, dialog och öppenhet för vad den sociala webben kan erbjuda i form av idéaggregering. Vad jag jag inte köper är att det bara för att verktygen och användarkulturen finns per automatik måste finnas ett större inslag av direktdemokrati i den politiska beslutsprocessen.

Idén om ett iterativt angreppssätt på hantering av samhällsproblem, med crowdsourcing som metod, är med förlov sagt naiv. ”Vi” måste också framgent vara någon som tar ansvar för beslut och färdriktning, någon som ”vi” – väljarna – kan utkräva ansvar från. ”Vi” alla – tillsammans – utgör inte regeringen. Politiskt ledarskap får inte gömma sig bakom vad andra sagt och tyckt. Konsensusbesluten blir inte fler för att fler inbjuds att delta. Motsättningarna blir inte färre och i frågor bortom integriteten på nätet kommer flera ideologiska skiljelinjer alltjämt kunna fördelas på en höger/vänsterskala.

Alldeles riktigt är det däremot att nätets förmåga att aggregera kunskap, initiativkraft och engagemang måste utnyttjas bättre, inte bara av politiska partier utan även av myndigheter, utredningar och regering. Riktigt är också att transparensen har ett egenvärde och med de möjligheter som nätet erbjuder kan mycket mer göras. Formella ambitioner som Barack Obamas memo om Open Government eller lansering av Data.gov och enskilda inititativ som Digitala staten är värdefulla och kan förhoppningsvis inspirera.

När jag läser Mildners, Zackrissons och andra liknande texter tänker jag spontant inte så mycket på tröga svenska politiker. I stället ser jag grunden till ett nytt Cluetrain-manifest (originaltext och Axboms översättning av teserna). Har någon skapat en motsvarighet för demokratins institutionaliserade aktörer? Någon brist på material torde det inte råda.

I väntan på detta fortsätter utvecklingen av det politiska systemet och nätdeltagandet, sida vid sida såväl som högst integrerade med varandra. Kanske går det inte så fort som många hoppas, kanske är öppenheten större inom vissa områden än andra, men både Almedalsveckan och Reboot fortsätter vara värdefulla mötesplatser som genom sin utformning varje gång påskyndar utvecklingen lite extra.