Medveten om hur det jag avser skriva kan vantolkas och missbrukas inleder jag med att slå fast följande: Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna, avser inte rösta på dem och tycker inte att deras politiska program har mycket gemensamt med den politik jag tror på.

I morse redovisade Ekoredaktionen en undersökning i vilken tre av fyra lokalpolitiker kunde tänka sig blocköverskridande samverkan för att utestänga Sverigedemokraterna om de senare fått en vågmästarställning i kommunen efter höstens val. Tidigare har (M) och (S) i Stockholms stad varit ute och deklarerat planer på samlingsstyre om situationen skulle inträffa där.

Kanske inspirerad av detta skrev Kent Persson i dag blogginlägget ”Jag kommer aldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna”. Kent är inte bara en hyvens kille. Han är också oppositionslandstingsråd, ledande kommunpolitiker i Örebro och Moderaternas kanske främste bloggprofil vid sidan av Carl Bildt.

Det är detta som gör mig lite bekymrad.

1. Jag är lite osäker på varför Kent känner att han måste göra utspelet. Han hänvisar till värdet av tydlighet, men finns det väljare i Örebro som tror att en moderat samverkan med SD efter valet ligger nära till hands? Att förneka saker som ingen frågat efter brukar annars kännas som en olycklig taktik. Eller var det bara för att ge ytterligare lite fördjupning åt den lokala fördjupning som SR redan erbjuder?

Jag har stor respekt och förståelse för Kents personliga val att inte vilja samverka med sverigedemokrater. Om han blir tillfrågad och har partigruppen bakom sig skulle jag även ha förståelse för att han deklarerar att Moderaterna i Örebro kommun eller Örebro läns landsting inte avser göra sig beroende av SD efter valet 2010.

Förtida utspel om samlingsstyre över blockgränserna för att utestänga SD har jag emellertid ingen förståelse för alls, i synnerhet inte på orter där SD:s möjligheter att nå fullmäktigeplatser är ytterst små. Det är direkt kontraproduktivt och visar på väldigt liten förståelse för dragningskraften i SD:s etablissemangsmotstånd. Det är en illusion att tro att alla SD:s potentiella väljare betraktar ”massinvandringen” eller ens integrationsfrågor som de viktigaste på den politiska agendan. Att tona ner centrala politiska skiljelinjer mellan de etablerade partierna för att fokusera på en ny kan dessutom bara gynna dem som erbjuder ett alternativ till det gamla.

Sedan kan jag inte frigöra mig från en lättare obehagskänsla när politiker bedyrar sin respekt för demokrati och väljarnas fria vilja samtidigt som de utan större våndor antyder att den respekten inte nödvändigtvis omfattar alla och att vissa värden står över det. Ta diskussionen om politiken i stället.

2. Kents blogginlägg följs av en mängd kommentarer, som väntat från många kritiska SD-sympatisörer. Här gör Kent något oväntat och konstaterar frankt:

Jag noterar att alla ni som tycker jag har fel i mitt ställningstagande om att inte samarbeta med SD gömmer er och kritiserar mig anonymt. Jag tar inte kommentarer som är anonyma på allvar.

Över detta hajade både jag och Niclas Strandh till via Twitter och sedan jag föresatt mig att skriva det här inlägget och Niclas utvecklat kritiken mot detta i Kents kommentarsfält har Kent reviderat sin ståndpunkt. Gott så.

Jag tar ändå upp det. Den principiella aspekten lämnar jag nu därhän, för den har Niclas utvecklat väl i sin kommentar:

Anonymiteten menar du alltså vara felaktig. Alla ska identifiera sig för att anses ha något att tillföra. Det måste i konsekvensens namn innebära att du tycker att det ska vara så i alla frågor: även för exempelvis personer som behöver vara anonyma på grund av hot om förföljelse, hot mot sina familjer etc. Exempelvis exiliranier och liknande personer. Ett oerhört märkligt ställningstagande och faktiskt har jag väldigt svårt att se det som speciellt demokratiskt.

I stället dröjer jag kvar vid anonymiteten hos just SD-sympatiserande bloggkommentatorer. Jag kan inte påminna mig någon utanför SD-leden problematisera detta förbi kopplingen mellan grovt innehåll, trolling och det därmed självklara i att agera anonymt eller under falsk flagg. De beter sig illa och deras anonymitet kan därför förklaras men inte försvaras, tycks vara en allmänt accepterad uppfattning.

Jag har samma invändningar som de flesta mot mycket av innehållet, även jag tror det förekommer att en handfull SD-sympatisörer agerar under flera olika namn för att ge intryck av att de är fler och att väldigt få lämnade sitt tidigare favoritparti till förmån för SD på grund av just den artikel eller bloggpost de nyss läste.

Men den som bortser från stigmat måste rimligen göra det mot bättre vetande. Själv kände jag mig till exempel föranledd att inleda bloggposten med en brasklapp för att undgå misstankar. Löjligt, men så kände jag. Hur resonerar då någon som inte är en offentlig företrädare för SD innan han eller hon under eget namn tar ställning för partiet eller dess politik i en blogg- eller artikelkommentar? Vi vet att hot och våld drabbar även sverigedemokrater och dess sympatisörer. Personer har de facto fått problem på sina arbetsplatser som en följd av sina partisympatier, familjer har drabbats och jag kan tänka mig att flera även fått problem i sina sociala nätverk. I just det perspektivet är deras martyrskap konkret.

”Med deras syn på demokrati och människovärde är det kanske inte så konstigt, och tänk på vad de utsatt andra för”, har jag hört någon säga. Men jag köper inte kålsuparteorier när vi talar om demokrativärden och yttrandefrihet.

För egen del har jag därför inga problem med anonymiteten, utöver det tragiska i att det ska behövas. Jag hoppas att fler ville hantera kommentarer utifrån innehåll, inte avsändare. Det betyder inte att alla måste bli nöjda med hur deras kommentarer bemöts. Ibland tycker man sig redan ha givit svaret på en fråga, ibland hinner man helt enkelt inte med alla och ibland är det ju faktiskt så att den som skrivit är så otrevlig, hotfull eller uppenbart ointresserad av att ta till sig det som redan sagts att det är poänglöst att göra något annat än att ignorera.

Jag har en rätt tillåtande inställning till verbal tuppfäktning inom politiken. Det ska till exempel mycket till innan jag hetsar upp mig över enskilda uttryck som används i debatten, oberoende av om de kastas ut i affekt eller utgör inslag i en slugt genomtänkt strategi. Jag hade därför svårt att delta i indignationen över veckans bidrag, Tobleronepolitiken.

Jag tycker även att utspel, rapporter och aktiviteter som snarare desavouerar motståndarnas politik och trovärdighet än lyfter fram de egna förtjänsterna har ett berättigande. Granskningen av de olika alternativen väljare ställs inför är inte bara ett jobb för redaktioner, intresseorganisationer och medborgarjournalister.

Vad jag däremot inte gillar är när man med våld, hot eller vandalism förstör för sina politiska motståndare. Hit räknar jag sådant som nedrivna valaffischer, vandaliserade partilokaler och valstugor, bortplockade valsedlar, försök att störa och överrösta torgmöten, misshandel av partiaktiva, hot i bloggkommentarer, hackade hemsidor och liknande.  Värna demokratrin gör man med demokratiska medel.

På delvis samma tema har jag lite svårt för exkludering. Mot ett parti som i mångt och mycket surfar på etablissemangskritik och ett vi-tillåts-aldrig-vara-med-martyrskap kan det till och med vara kontraproduktivt att utestänga dem från skolor, neka dem tillträde till debatter och ignorera deras bloggar i sökverktyg. Det är till exempel klokt att inte längre hålla Politometern stängd för Sverigedemokraterna. Det huvudlösa utspelet om samlingsstyre i Stockholms stadshus går jag inte ens in på ….

Därför blir jag glad när jag läser Brit Stakstons inlägg på bloggen Politik 2.0.  Jag är en av dem som medverkar i bok-/bloggprojektet och har tyckt att det är lite bekymmersamt med Sverigedemokraternas frånvaro. Personligen bryr jag mig inte så mycket om FI:s frånvaro. Deras möjligheter att nå över 4-procentspärren är obefintliga. Detsamma gäller Piratpartiet. Som erfarna användare av sociala medier för partipolitisk påverkan i en valrörelse, med ett brett deltagande som skiljer sig väsentligt från FI:s, är jag emellertid övertygad om att en bok med namnet Politik 2.0 utgiven 2010 skulle saknas något utan dem.

Brit är inte bara vänlig nog och länkar till Sverigedemokraternas hemsida – vilket är en historia i sig – hon bjuder också in dem att komplettera projektet med en egen text som kommer att publiceras på sajten. Det är en möjlighet som Sverigedemokraterna bör nappa på. Om de inte gör det försitter de en chans att ge oss som tror att de egentligen inte gråter krokodiltårar över sitt ”utanförskap”  en liten knäpp på näsan.

I dag  lanserades Politometern, en sajt som enligt upphovskvinnan Martina Lind samlar politiska bloggar i Sverige och frågorna de diskuterar. De listade bloggarna skrivs alla av  politiker och partimedlemmar. Det går förstås att invända att begreppet politiska bloggar samlar avsevärt fler än de partianknutna och att politikerbloggar är en mer passande beteckning, men bara avgränsningsproblematiken i sig gör det lätt att förstå Martinas avgränsning.

Politometern är briljant och jag rekommenderar alla att genom ett eget besök testa hur den kan användas. Jag är förstås lite nyfiken på hur Martina resonerat när hon dragit gränsen vid bloggare som är ”medlem i ett riksdagsparti eller EU-parlamentsparti”. Vi funderar alla över vilket utrymme vi vill ge Sverigedemokraterna, men hur gärna vi än stänger en och annan dörr känns en tjänst av det här slaget lite skev i sina premisser om den inte förhåller sig mer neutral. Det blir desto tydligare när avgränsningen givit utrymme för Piratpartiet.

Med Politometern ger Martina alla oss som är intresserade av att följa valrörelsen på nätet ytterligare ett verktyg. Tillsammans med givna sök- och prenumerationstjänster förmedlade av bland andra Google och Twingly finns det tjänster som för olika behov kompletterar det som Politometern saknar. Hos Makthavare.se finner du en diger faktabas om folk som bedöms vara ”makthavare”, varav flera är politiker. Hos Twixdagen levereras ett samlat flöde från twittrande riksdagsledamöter och genom att till exempel följa Niclas Strandhs Twitterlista ”Politrucs” vidgas den gruppen något utanför riksdagen.

Befriande med exempel som Politometern och Niclas lista är att de lyfter sig förbi det fokus på riksdag och regering som så ofta tillåts dominera i sådana här sammanhang. Detsamma gäller wikin Valbar, som jag skrivit om tidigare. Med en enkel sökfunktion kan du där söka efter politiker och kandidater på parti- eller politisk nivå för att finna länkar till deras bloggar, Twitterflöden och eventuella Facebook Fan Pages.

Några av flera exempel där verktygen snabbt kommer till sin rätt:

Opinionbildare/journalist/väljare undrar vilka politiker som bloggar och twittrar mest om ämnet Y just nu => Gör ämnessökning i Politometern och genom Twinglys Microblog Search. Om det råder osäkerhet om en twittrare eller bloggare är politiker och vilket parti denne företrädare, gör en sökning på Valbar eller hos Makthavare.se.

Journalist undrar vilka lokal- och regionalpolitiker eller kandidater inför valet 2010 som bloggar eller använder Twitter => Ange kommun eller län i sökfunktionen på Valbar.

En väljare vill på ett enkelt sätt prenumerera på blogginlägg bara från politiskt aktiva i hemkommunen/länet under valrörelsen => Finns det en Twingly Channel redan? Om inte, leta upp dem du vill prenumera på via Twingly Blog Search och Valbar, skapa därefter en egen Twingly Channel som fler i din omgivningen kan få tillgång till.

Journalist undrar vilken politiker som är den flitigaste bloggaren i valrörelsen så här långt => Kolla topplistan hos Politometern.

Väljare i Norrköping vill veta mer om kandidaterna inför valet till kommunfullmäktige och undrar om någon av dem bloggar eller twittrar => Ange Norrköping i Valbars sökfunktion.

Fler verktyg lär inom kort att kunna läggas till dem vi redan har. Några av dem, i synnerhet de som är sprungna ur ett upplevt behov, kommer att göra verktygslådan bättre. Några kommer att vara mer roliga än nyttiga och några kommer ofrånkomligen att förvirra mer än de vägleder. Jag tycker mig redan ha noterat ett och annan sådant

Uppdatering: På sin blogg gav Martina mig svar på funderingarna kring vilka partier som får vara med och inte. Tyvärr öppnade hennes resonemang för just den sortens kritik jag var rädd för. Genom att låta verktyget, inte bara Martina som person, ta ställning mot ett parti blottar man sig för både trovärdighetskritik och för att SD kan ta också det som intäkt för sitt martyrskap. Det är synd på en så bra idé som Politometern är. I Martinas kläder skulle jag justera premisserna.

Svenska Dagbladet skriver i dag om hur Folkpartiets Allan Widman på sin blogg raggar besättningar för att motbevisa att personalbrist utgör ett hinder för att sända några av de avställda Vertolhelikoptrarna till Afghanistan. Det är naturligtvis ett både intressant och inspirerande exempel på hur en folkvald kan integrera sitt onlineengagemang i det politiska arbetet på ett sätt som går utöver åsiktsspridning och allmänhetens insyn i den egna vardagen.

Något som också fick mig att tänka på de sociala mediernas möjligheter var en artikel i Dagens Nyheter om de hovreportrar som inför sommarens bröllop med stort B får ett eget lyft i mediehierarkin. När jag påmindes om den outhärdliga medietäckning som kulminerar i juni nästa år insåg jag att nätet ger utrymme för en alternativ bevakning som tilltalar alla – oavsett vilken syn man har på den rojalistiska yran.

För oss som inte är monarkister, inte blir upprörda om någon duar kronprinsessan eller tycker att de skattefinansierade inslagen i samband med kungafamiljens båda bröllop 2010 kunde varit mer begränsade skulle den sociala webben kunna erbjuda utmärkta alternativ till redaktioner som i sin bevakning av hovet kastar annars omhuldade journalistiska principer överbord. Men också för alla andra.

Mångfalden – verklig eller potentiell – i det som till ingen eller ringa kostnad produceras för den sociala webben är en verklig styrka. För den som inte tycker att ens tidskriften Queen med sin bröllopsblogg, Hovbloggen eller Kungligabröllops bloggen (sic) levererar grädden på moset går det att fylla på och dela med sig av sina egna bilder, filmer, stories och hyllningsaktiviteter genom alla de plattformar som nätet erbjuder. Genom konversationsmöjligheter, grupper och nätverk kan engagemanget delas med likasinnade och möjligheterna att finna dessa människor är oändliga.

På samma sätt kan vi, vars möjligheter att få andra perspektiv på bevakningen är mer begränsade, utnyttja nätet. Förlovningsfilmen erbjuder ännu skräckblandad underhållning, men det finns förstås oändligt utrymme för både en seriös alternativ bröllopsbevakning och  humoristiska inslag med udd.

Jag har hittills inte haft skäl att leta efter det, men kanske finns det redan dedikerade bloggar som erbjuder detta, inklusive en kritisk granskning av de traditionella mediernas hovrapportering. Kanske är grupper av det här slaget på Facebook legio, kanske kryllar det av intressanta diskussioner som vädrar både bekväma och obekväma perspektiv, kanske finns det wikis, Twingly channels eller annat som gör det enkelt att hitta allt det här, kanske finns det en hashtag som samlar alla twitterinlägg i ämnet …. Well, you get the picture.

Om det inte gör det, borde det bara vara en tidsfråga. Väl? Tröskeln är oerhört låg, intresset torde vara stort och med en respektfull och tolerant inställning till alla dem som föredrar huvudfåran i bröllopsbevakningen behövs varken någon kamp om utrymmet eller verbal pajkastning. Det finns plats för alla och en lämplig hashtag för Twitter (#royalwed ??) tar mikrosekunder att skapa.

Johan T. Lindwall, Jenny Alexandersson, Elisabeth Tarras-Wahlberg, Roger Lundgren och andra hovreportrar får ursäkta, men själv vet jag vilken typ av bröllopsbevakning jag kommer att söka. Om jag inte till äventyrs finner andra händelser under valåret 2010 värda att fördjupa sig i.

Ett av syftena med wikin Valbar är att göra det enklare att hitta lokal- och regionalpolitikers engagemang på webben. Riksdagsledamöternas användning av sociala medier som bloggar och mikrobloggar får redan mycken uppmärksamhet på annat håll. Att hitta deras bloggar och Twitterkonton kräver förvisso fortfarande en del handarbete, men jämfört med kollegorna i lokalpolitiken är det ändå en smal sak.

Valbar fungerar som en lättsökt ”telefonkatalog” för att hitta politikernas onlinenärvaro. Men det är också en wiki och blir aldrig bättre än det material som användarna själva bidrar med. För att få en startvolym har jag själv sökt runt lite på nätet för att hitta olika kommunal- och landstingsråd som väljer att kommunicera med sina väljare/medborgare genom bloggar och mikrobloggar, eller med Facebook Fan Pages marknadsföra sig själva inför nästa års val.

Undantaget Kinhult

Som skåning i förskingringen slogs jag av den starka webbfrånvaron bland de skånska toppolitikerna utanför riksdagen. Efter mitt nedslag i några av de större kommunerna (Malmö, Helsingborg, Lund, Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Kävlinge, Vellinge och Simrishamn) kunde jag konstatera ett totalt mörker. För de ledande politikerna i de kommunerna är medborgarkontakt via nätet bortprioriterat. Ljuset i mörkret stod Region Skåne för, dels med gruppbloggarna Femklövern i Region Skåne och Socialdemokraterna i Region Skåne (varför utnyttjar inte medborgarna dem bättre för att föra fram sina synpunkter eller få svar på angelägna frågor?), dels med några individuella bloggar hos majoritetens regionråd.

Att söka förtroendevaldas onlinenärvaro är som sagt ofta tidskrävande och jag har inte grävt särskilt djupt. Reaktioner på temat ”Men N.N i Lund bloggar ju här, blindstyre!” och ”Fast i Staffanstorp (eller annan skånsk kommun) har vi ett kommunalråd som är hur aktivt som helst på nätet” är därför mer än välkomna. För att inte tala om detsamma omvandlat till information på Valbar. Tyvärr misstänker jag dock att min bild, trots den snabba kollen, inte avviker särskilt mycket från verkligheten.

Bland skåningar är naturligtvis intresset för kommunikation via den sociala webben inte mindre än på andra håll i landet. Det kan vara något att tänka på för regionens kommunpolitiker – och inte bara för att en synnerligen webbaktiv novis bland de svenska partierna nu söker väljarnas förtroende också på lokal nivå.

P.S De interna provvalen pågår för fullt och så småningom spikar partierna de olika valsedlarna. I samband med det kan Valbar fyllas på med kandidater som partierna valt att placera på valbar plats, dvs inte bara yrkespolitiker. D.S.

Det finns knappt 45 000  politiker i Sverige. De flesta är fritidspolitiker som ”bara” har politiken som ett engagemang vid sidan av sitt jobb, studier eller annan sysselsättning. För knappt 2 000 av dem ser det annorlunda ut. De är yrkespolitiker och tituleras riksdagsledamöter, region- och landstingsråd, kommunal- eller oppositionsråd. Genom sina roller fungerar de som den svenska demokratins ledande företrädare.

Hur väl använder de sig av den sociala webben för att kommunicera direkt med dem som givit dem den rollen? Jag har ofta tyckt att det varit lite svårt att få ett grepp om det, eftersom det är ett hästjobb att identifiera vem av dem som använder sig av webbens direktkanaler och hur.

För riksdagsledamöter erbjuder exempelvis Twixdagen och DeFolkvalda.se bra samlingstjänster och partierna har på sina hemsidor blivit bättre på att redovisa bloggande företrädare, även om mycket ännu återstår och man delvis får gissa sig fram till vilken politisk funktion de har och var.

Politikerkoll har förutsättningar att täcka in en del av bristerna, men där verkar det gå lite trögt. Generellt kan sägas att det är avsevärt enklare att få en samlad bild av riksdagsledamöternas (webb-)aktiviteter än andra företrädares, trots att de senare i flera fall har avsevärt större makt över enskildas vardag.

Vad jag saknat är en enkel directory, i vilken alla företrädare med bloggar, mikrobloggar eller andra webbaserade plattformar för direkt – och gärna dubbelriktad – kommunikation med allmänheten, finns samlad. Kanske finns det en sådan som jag missat. Tips emottages tacksamt. Om inte, skapade jag idag wikin Valbar, för just det ändamålet.

Valbar listar enskilda yrkespolitiker efter parti och politisk nivå, samt anger i vilken kommun/landsting de är verksamma. Till varje namn kopplas eventuell blogg, mikroblogg eller Facebook Fan Page. Strukturen är vald för att fler kanaler ska kunna adderas.

Initialt är fokus på gruppen yrkespolitiker. Efterhand som provvalen avslutas och valsedlarna fastställs kan det dock vara idé att addera fler företrädare. Det skulle ge bättre utrymme för de nyare och mindre etablerade partierna, samtidigt som det erbjuder vägledning om kommande makthavare.

Att skapa en wiki är enkelt. Men det är bara om den kontinuerligt fylls med innehåll som den blir riktigt användbar. För det behövs din och andras hjälp. Besök gärna Valbar, lägg till mer information och berätta för andra om möjligheterna. Kollegor till de listade kan ju till exempel ha ett intresse av att marknadsföra sina egna kanaler där

UPPDATERING: Om du inte vill skapa ett eget Wikidot-konto för att kunna lägga till och redigera innehåll på Valbar är du förstås alltid välkommen att mejla information till mig, så fixar jag det. Jag nås på slumpnavigator [at] gmail.com.

Om jag ser ett bra inlägg på Twitter händer det ofta att jag retweetar det, dvs agerar slavsändare och sänder det vidare med möjlighet för mina followers att också se det. Genom det signalerar jag uppskattning mot avsändaren, men framför allt är min avsikt att ge mer spridning åt ett innehåll som jag funnit värdefullt eller tror att andra kan ha nytta av.

Ibland gör jag det emellertid främst för att hjälpa avsändaren att sprida ett budskap vidare, till exempel en jobbannons, information om en angelägen kampanj, crowdsourcing eller en öppen förfrågan angående ett problem denne behöver hjälp med. Oftast är de twitterinläggen ursprungligen skrivna just för att utnyttja den sociala webbens förmåga att förmedla budskap viralt, det vill säga spridas vidare från nätverk till nätverk för att nå så många som möjligt.

Nu har jag dock börjat tröttna på dem (främst företag och organisationer) som bryter mot den mest elementära riktlinjen för twitterinlägg som man vill ha spritt vidare. För sådana inlägg är maxgränsen inte 140 tecken, snarare 120 eller därunder. Till ditt inlägg ska läggas bokstäverna ”RT” (eller den markering som varje Twitterklient använder), två mellanslag och användarnamnet för den som retweetar.

I stället för att sprida inlägget vidare väljer de flesta att avstå eller efter mycken vånda kanske (godtyckligt) stryka delar av innehållet innan de trycker på Enter. Någon slutlig ståndpunkt kring hur mycket man får redigera ett inlägg har jag ännu inte sett (tipsa gärna om du gjort det). Själv följer jag principen om att innebörden inte får ändras, men avstår hellre än att gå in och ändra någon annans text.

Nåväl, den lilla upprördhet i vardagen föranledde detta inlägg med …

5 enkla tips att tänka på

• Skriv kort och kärnfullt, aldrig mer än 100-120 tecken.

• Säkerställ att innehållet intresserar/engagerar dina followers, som du rimligen vet en del om. Chansen är då större att det har samma effekt på deras followers.

• Erbjud länk, till egen eller annans webbplats.

• Twitterinlägg är i praktiken färskvara. Publicera din post när det är störst chans att dina followers är aktiva.

• Ett litet ”pls RT” på slutet går inte att missförstå. Använd dock med omdöme. Vilket sorts innehåll vill du själv reteweeta?

Det är egentligen ingen raketforskning, kan tyckas. Men då har man inte hört talas om Dan Zarella och The Science Of ReTweets Report

Allt är inte vad det verkar på nätet. En fantastisk blogg kan vara ett kamouflerat marknadsföringstrick,  ett osannolikt stunt kan vara trickfilmat och vad som verkar ihopsatt av några glada amatörer kan vara del av ett globalt jätteföretags senaste reklamkampanj.

Företeelserna är inte nödvändigtvis unika för nätet, vilket även gäller för hur vi reagerar på dem. När ”bluffen” avslöjas blir några upprörda (”transparensbrott”), en del besvikna och andra imponerade över hur väl de lyckats. Men så länge man inte vet bakgrunden är det ofta gåtan som kittlar; ”Är det här på riktigt?”. Lite som en suddig UFO-film.

Ett av de senaste exemplen står Karen för. Enligt filmen som lagts ut på Youtube är hon en dansk tjej som nu söker den okända pappan till sin son.

Uppenbart fejkat tycker Anders Colding-Jørgensen som enligt sin bloggpresentation är ”erhverspsykolog” med specialisering på viral spridning i sociala medier (smaka på den). PR-byrån Mindjumpers håller med och presenterade till och med ett svar.

Om Karens historia är sann är den naturligtvis omöjlig att inte beröras av. Varje lust att retweeta ett twitterinlägg känns futtig jämfört med lusten att sprida hennes efterlysning vidare för att hjälpa henne – och inte minst August.

Nu är den inte det. Efter all buzz under fredagen och lördagen har den riktiga Karen avslöjats som en skådespelare. Syftet med filmen är emellertid ännu oklart. Sannolikt är det tänkt som ett viralinslag i en kampanj, men för vad (kondomer, dansk turism, myndigheten för etik och  ansvar …) och vem ligger bakom? Klart är emellertid att den virala effekten infunnit sig. Fler än 650 000 visningar på extremt kort tid och spin-off-filmerna har börjat dyka upp, till exempel den här.

Lägg till det alla bloggar som kommenterar och medvetet eller omedvetet drar sitt strå till stacken. Men det stannar inte där. Sent i går eftermiddag fick filmen utrymme i svensk media, då Sydsvenskan publicerade en artikel om bluffen.  Jag utgår från att Sara Håkansson på Sydsvenskan redan då kunde belägga att det rörde sig om en fejk.

Men för att sätta vår egen roll som ”reläer” i det ständiga flödet av innehåll på nätet i perspektiv,  lek med tanken att Sydsvenskan inte kunde belägga något och att filmen dessutom var äkta.

UPPDATERAT: För ytterligare perspektiv kan man leka med fler scenarion. Tänk om upphovsmännen visar sig vara just Mindjumper. Var hamnar Sydsvenskan då? Och Mindjumper själva?

Kampanjkonceptet då? Ja, uppmärksamheten har ju inte uteblivit och att en och annan gått på det är ju uppenbart. Huruvida jag tycker den är bra eller inte beror i stor utsträckning på vem som ligger bakom och hur det följs upp. I motsats till 999 av 1000 viralfilmer spelade den här på mina känslor, vilket gör mig mer känslig för uppföljningen Fallhöjden är avsevärt högre om jag upplever syftet och avsändaren fel. Då blir det genuin badwill. Men omvänt kan det bli klockrent åt andra hållet om alla pusselbitar faller på rätt plats.

UPPDATERAT 2: Läser nu om Mono.net som kapitaliserar smart på kampanjen. Om det däremot skulle visa sig att det är de som är avsändare är det verkligen platt fall som gäller.

UPPDATERAT 3: The Campaign Dossier sammanfattar lite av hur det gick sedan. Det kostade till exempel VisitDenmarks – ja, som många misstänkte var det de som låg bakom - VD jobbet.

Allt fler organisationer förstår att deras ansvariga kommunikatörer måste behärska den sociala webben. Inom kort torde det utgöra ett hygienkrav för flera tjänstebeskrivningar – och då stannar det inte nödvändigtvis vid kommunikations- och marknadsavdelningarna.

Att det ställer krav på arbetssökande är uppenbart. Men kraven på dem som rekryterar är också stora. De måste kunna avgöra om de olika kandidaterna verkligen har den kompetens som erfordras. Om man inte förmår göra det internt måste man kunna lita på att förmågan verkligen finns hos de externa rekryteringskonsulter som anlitas.

Det väcker ett antal frågor, varav de två övergripande med stor sannolikhet är lättare att formulera än att besvara: I vilken utsträckning finns den förmågan i organisationer och hos rekryteringsföretag idag? och Hur avgör man om den sökande har tillräcklig kompetens?

Jag ställdes under våren delvis inför den senare frågan, då jag bistod i urvalsprocessen för en nyckeltjänst med höga krav på just den sortens kompetens. Min uppgift var kort och gott att formulera ett test och utifrån resultatet avgöra de sökandes respektive lämplighet avseende – och den avgränsningen är viktig – förmåga att hantera den sociala webben. Givet att sådana tester är trubbiga verktyg valde jag i det aktuella fallet att utforma testet för att främst ge utrymme för de sökandes inställning till den sökta rollen och till företags användning av den sociala webben.

Illustration by Matt Hamm

Det finns naturligtvis flera vägar att gå. De utpräglat kvantitativa tror jag emellertid inte mycket på. Best Buy uppnådde förvisso en signaleffekt – och en ansenlig publicitet – när de i en platsannons nyligen angav ett års egen bloggerfarenhet och minst 250 Twitter-followers som baskrav. Om de sökande besitter den kompetens och de egenskaper arbetsgivare söker framgår sällan av antalet vänner på Facebook, antalet followers och inlägg på Twitter, hur många år den sökande själv bloggat eller hur många olika sociala medieplattformar de är aktiva på. De personer som bäst passar den sökta profilen når sannolikt höga poäng på de parametrarna – jag tillhör dem som tror att man själv måste leva sociala medier för att riktigt behärska området – men det omvända sambandet behöver inte gälla. Hur kanalerna används är avsevärt viktigare än hur mycket och den enskildes kunskap om och inställning till möjligheter OCH begränsningar betyder oerhört mycket.  

Med det sagt är det förstås relevant att titta på hur man formulerar frågorna i urvalsprocessen. Jag tror inte på ett enkelt test för att avgöra ”social webiness”, om det hemsnickrade uttrycket tillåts. Däremot tror jag på att i intervjusituationer ställa de rätta frågorna, följa upp med relevanta följdfrågor och utifrån en egen kompetens inom området föra en diskussion med den arbetssökande som ger en utförlig bild av hur hon eller han de facto kan svara upp mot de specifika krav som ställs för den specifika tjänsten.   

Det för oss indirekt till den första frågan, om den interna kompetensen hos dem som rekryterar. Jag kommer själv inte närmare svaret än ett antal (ganska välgrundade) gissningar, varför jag tillsvidare väljer att passa. I stället avslutar jag med några enkla rekryteringsråd som kan vara användbara. Fyll gärna på med ytterligare råd i kommentarsfältet.  

1. Börja med att inventera den egna organisationen. Om det finns personer som har stor erfarenhet av sociala medier och en kunskap som även omfattar professionell användning av kanalerna, be dem om input. Kanske kan de även vara värdefulla att ha med under hela rekryteringsprocessen.
2. Sök på nätet efter värdefull input – och den bästa finner du ofta i bloggar.  Jeremiah Owyang på Forrester Research bloggar flitigt om sociala medier och lyfter inte sällan in ett arbetsmarknadsperspektiv. I de här båda bloggposterna lyfter han till exempel fram några av förväntningarna man kan ha på en community manager. Se här Chris Brogan på samma tema. Hoppa inte över diskussionerna i kommentarsfälten, där flera av dina följdfunderingar ofta adresseras.
3. Be om hjälp utifrån, för utformning av kravprofil och/eller medverkan i urvalsprocessen, om än bara för en second opinion. Det finns flera personer i Sverige som besitter en gedigen kompetens inom området och som kan lämna värdefulla bidrag. Om du är osäker på var du finner dem, sök på nätet, fråga dig fram eller botanisera lite i min bloggrulle här till höger. Om du har svårt att avgöra om den eller dem du finner har rätt kompetens, be andra inom området validera den. Jag har inga problem att vara referens åt ett flertal ”konkurrenter” och det är min erfarenhet att flera av dem jag gärna rekommenderar tänker på samma sätt. ”Sharing” är en del av den kultur som präglar sociala medier.
4. Om ni är verksamma i rekryteringsbranschen, säkerställ att ni kan erbjuda spetskompetens inom området. Fönstret för den som vill utnyttja den konkurrensfördelen kommer att vara öppet ett tag till. 
5. Googla de sökande. Läs och värdera vad de gjort tidigare. Beakta men fokusera inte på ”pinsamheter” och privata angelägenheter, utan på sådant som visar vad han eller hon kan förväntas berika er verksamhet med.
6. Utbilda dig/er om sociala medier och använd dem i den egna verksamheten. Egen kunskap och erfarenhet gör det lättare att identifiera relevant kompetens.

P.S. Punk Rock HR är en läsvärd blogg med ett annorlunda perspektiv, där kombinationen sociala medier och rekrytering ofta återkommer. D.S.

Malin Siwe invänder på ledarplats i dagens DN (ej på nätet) mot en kommunal satsning i Karlshamn. Genom projektet X-ovation - se utförligare beskrivning i regionstyrelsens underlag – ska Karlshamns kommun vidga den webbaserade medborgardialogen genom en mer aktiv användning av kanaler som Facebook, Twitter, chattar och bloggar.

Malin Siwe menar att det är en felaktig användning av skattepengar, som missar vad medborgarna efterfrågar.

Men snälla, söta. Det medborgarna behöver är att genast kopplas till rätt person, och gärna generösa telefontider. Man önskar snabba svar med korrekt information när man mejlar. En lättnavigerad hemsida underlättar också. – - -

Väl så viktigt är att ge medborgarna möjlighet att skicka in ansökningar om rivningslov, utskänkningslov och annat elektroniskt.

Siwe har förstås en poäng. Grundläggande funktioner för medborgarservice – sådana som skulle vara på sin plats redan i en Offentlig förvaltning 1.5-miljö – bör betraktas som hygienfaktorer. Det krävs starka skäl för att prioritera ner sådana investeringar. När Candi Harrison nyligen gjorde en liten undersökning om vad folk (i USA) främst efterfrågar på hemsidor i offentlig sektor var svaren också entydiga – fungerande medborgartjänster.  

Vad Candi samtidigt konstaterar avseende webbansvariga - och som jag skulle vilja utsträcka till ansvariga i kommuner och hos myndigheter generellt – är att man löpande måste fånga in vad medborgarna har för förväntningar och önskemål på den service man erbjuder. Den aspekten missar Siwe. För vad handlar det om när aktörer i den offentliga sektorn utvidgar sina kommunikationskanaler till sociala medier? 

Felaktigt hanterat blir det ett spel för galleriet, en investering för uppmärksamhet snarare än som ett värdefullt verktyg för flervägskommunikation. Vi ser det hos företag och vi ser det i offentlig sektor. Men hos dem som hanterar det rätt och hos alla dem i den växande skara som blir allt bättre på att integrera det sin övriga verksamhet blir det något helt annat. Där skapas dialog, byggs relationer och grundläggs en ömsesidig förståelse för behov, önskemål och begränsningar. Där lär sig företag och myndigheter - och politiska partier för den delen – att bättre förstå vad kunder, medborgare och väljare  har för förväntningar och kan använda denna kunskap till att bättre svara upp till desamma. Och det sker löpande och naturligt.

Om Karslhamns kommun förmår använda sin investering till just detta är mycket vunnet. Fungerar det som det ska kommer Karlshamnsborna dessutom att framgångsrikt kunna utnyttja de nya kanalerna för att tydligt markera vad de tycker sig sakna bland kommunens elektroniska tjänster – och få bristerna åtgärdade.