Almedalsveckan avslutas i dag med miljöpartiets dag. Också i år har den bjudit på en underbar blandning av diskussion, möten, social interaktion samt en öppenhet och tillgänglighet som varje västerländsk demokrati har anledning att avundas.

Almedalen är emellertid också tummelplats för påverkan och opinionsbildning genom olika kommunikationsinsatser – och det är naturligtvis på sin plats med en liten flipp-eller-flopp-lista. So here goes …

Flipp 1
JAG. Nej, inte jag utan organisationen JAG. Inte så känd bland den stora allmänheten – eller ens merparten av dem som varje år frekventerar Almedalsveckan. Men i år åkte ingen därifrån utan att veta vem de är och vad de arbetar för. Imponerande synlighet och närvaro, vilket måste ha varit en alldeles särskild utmaning givet flera av deltagarnas funktionshinder i kombination med backar och kullersten i Visby .

Flipp 2
Gudrun Schymans förmåga att höras och synas överallt. Fi är ett ”enkvinnoprojekt” som utan hennes lyskraft, engagemang och popularitet i rätt kretsar hade fått 0,3 i stället för de 0,7 procent av rösterna som de får i höstens riksdagsval.

Flopp 1
Årets främsta kommunikationsflopp måste vara nämnda Gudruns grill. Att bränna upp 100 000 kronor säkrade stor uppmärksamhet för Feministiskt initiativ, med artiklar även utanför Sveriges gränser. Men tilltaget var så provocerande att budskapet föll bort. Vem minns om en månad varför pengarna brändes? Att kloka PR-konsulter försvarar det som en utmärkt PR-aktion förvånar mig. Har vi inte lagt ”all PR är bra PR” bakom oss?

Och sedan belönar Westander PR – ni vet byrån med Gudrun Schymans vapendragare Birger Östberg som affischnamn – tilltaget med utmärkelsen Hetast i Almedalen. För mig är det lite som att belöna någon som spränger scenen i Almedalen under veckan. Gissa om det skulle bli årets snackis!

Flopp 2
Flyers, alla dessa flyers! Vart man än gick försökte folk pracka på en allt från små kort till stora tidningar. Read my lips: Ingen vill ha ert material. Det är i vägen och kastas omgående. Har ni en bra produkt – t ex Westanders PR-handbok – be om en adress och lova skicka materialet.

Bubblarna då? Visst, jag skulle kunna lista en mängd aktiviteter och aktörer som gjort sig förtjänta av ros eller ris, men dels missade jag (förstås) mängder av sådant som förtjänar uppmärksamhet, dels kryllar det av andra listningar på nätet för dem som vill ha tillgång till fler betygsatta exempel. Och just idag känns det dessutom som om allt bleknar i skuggan av Littorins avgång och dess efterspel av spekulation, indignation, självrannsakan osv.

Eftersom self promotion är så populärt på nätet – ja, jag har fortfarande lite svårt för det – avslutar jag i stället med en variant på det. Den som vill betrakta det som en bubblare får göra det.

Utöver egna välbesökta arrangemang och medverkan i andras låg vi bakom soffan som bars runt på stan och var allerstädes närvarande. Texten ”Var ska jag ställa soffan?” anknöt till den stora bostadsbristen bland unga och den radikalt minskade tillgången på hyresrätter. Ett av syftena var att belysa detta i ljuset av den politiska agendasättningen.

Det var en synnerligen enkel aktivitet, men med en effekt som vida översteg det jag förväntat mig. Det blev uppenbart i alla de samtal jag hade med folk som spontant tog upp den i samtal med mig.

Medveten om hur det jag avser skriva kan vantolkas och missbrukas inleder jag med att slå fast följande: Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna, avser inte rösta på dem och tycker inte att deras politiska program har mycket gemensamt med den politik jag tror på.

I morse redovisade Ekoredaktionen en undersökning i vilken tre av fyra lokalpolitiker kunde tänka sig blocköverskridande samverkan för att utestänga Sverigedemokraterna om de senare fått en vågmästarställning i kommunen efter höstens val. Tidigare har (M) och (S) i Stockholms stad varit ute och deklarerat planer på samlingsstyre om situationen skulle inträffa där.

Kanske inspirerad av detta skrev Kent Persson i dag blogginlägget ”Jag kommer aldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna”. Kent är inte bara en hyvens kille. Han är också oppositionslandstingsråd, ledande kommunpolitiker i Örebro och Moderaternas kanske främste bloggprofil vid sidan av Carl Bildt.

Det är detta som gör mig lite bekymrad.

1. Jag är lite osäker på varför Kent känner att han måste göra utspelet. Han hänvisar till värdet av tydlighet, men finns det väljare i Örebro som tror att en moderat samverkan med SD efter valet ligger nära till hands? Att förneka saker som ingen frågat efter brukar annars kännas som en olycklig taktik. Eller var det bara för att ge ytterligare lite fördjupning åt den lokala fördjupning som SR redan erbjuder?

Jag har stor respekt och förståelse för Kents personliga val att inte vilja samverka med sverigedemokrater. Om han blir tillfrågad och har partigruppen bakom sig skulle jag även ha förståelse för att han deklarerar att Moderaterna i Örebro kommun eller Örebro läns landsting inte avser göra sig beroende av SD efter valet 2010.

Förtida utspel om samlingsstyre över blockgränserna för att utestänga SD har jag emellertid ingen förståelse för alls, i synnerhet inte på orter där SD:s möjligheter att nå fullmäktigeplatser är ytterst små. Det är direkt kontraproduktivt och visar på väldigt liten förståelse för dragningskraften i SD:s etablissemangsmotstånd. Det är en illusion att tro att alla SD:s potentiella väljare betraktar ”massinvandringen” eller ens integrationsfrågor som de viktigaste på den politiska agendan. Att tona ner centrala politiska skiljelinjer mellan de etablerade partierna för att fokusera på en ny kan dessutom bara gynna dem som erbjuder ett alternativ till det gamla.

Sedan kan jag inte frigöra mig från en lättare obehagskänsla när politiker bedyrar sin respekt för demokrati och väljarnas fria vilja samtidigt som de utan större våndor antyder att den respekten inte nödvändigtvis omfattar alla och att vissa värden står över det. Ta diskussionen om politiken i stället.

2. Kents blogginlägg följs av en mängd kommentarer, som väntat från många kritiska SD-sympatisörer. Här gör Kent något oväntat och konstaterar frankt:

Jag noterar att alla ni som tycker jag har fel i mitt ställningstagande om att inte samarbeta med SD gömmer er och kritiserar mig anonymt. Jag tar inte kommentarer som är anonyma på allvar.

Över detta hajade både jag och Niclas Strandh till via Twitter och sedan jag föresatt mig att skriva det här inlägget och Niclas utvecklat kritiken mot detta i Kents kommentarsfält har Kent reviderat sin ståndpunkt. Gott så.

Jag tar ändå upp det. Den principiella aspekten lämnar jag nu därhän, för den har Niclas utvecklat väl i sin kommentar:

Anonymiteten menar du alltså vara felaktig. Alla ska identifiera sig för att anses ha något att tillföra. Det måste i konsekvensens namn innebära att du tycker att det ska vara så i alla frågor: även för exempelvis personer som behöver vara anonyma på grund av hot om förföljelse, hot mot sina familjer etc. Exempelvis exiliranier och liknande personer. Ett oerhört märkligt ställningstagande och faktiskt har jag väldigt svårt att se det som speciellt demokratiskt.

I stället dröjer jag kvar vid anonymiteten hos just SD-sympatiserande bloggkommentatorer. Jag kan inte påminna mig någon utanför SD-leden problematisera detta förbi kopplingen mellan grovt innehåll, trolling och det därmed självklara i att agera anonymt eller under falsk flagg. De beter sig illa och deras anonymitet kan därför förklaras men inte försvaras, tycks vara en allmänt accepterad uppfattning.

Jag har samma invändningar som de flesta mot mycket av innehållet, även jag tror det förekommer att en handfull SD-sympatisörer agerar under flera olika namn för att ge intryck av att de är fler och att väldigt få lämnade sitt tidigare favoritparti till förmån för SD på grund av just den artikel eller bloggpost de nyss läste.

Men den som bortser från stigmat måste rimligen göra det mot bättre vetande. Själv kände jag mig till exempel föranledd att inleda bloggposten med en brasklapp för att undgå misstankar. Löjligt, men så kände jag. Hur resonerar då någon som inte är en offentlig företrädare för SD innan han eller hon under eget namn tar ställning för partiet eller dess politik i en blogg- eller artikelkommentar? Vi vet att hot och våld drabbar även sverigedemokrater och dess sympatisörer. Personer har de facto fått problem på sina arbetsplatser som en följd av sina partisympatier, familjer har drabbats och jag kan tänka mig att flera även fått problem i sina sociala nätverk. I just det perspektivet är deras martyrskap konkret.

”Med deras syn på demokrati och människovärde är det kanske inte så konstigt, och tänk på vad de utsatt andra för”, har jag hört någon säga. Men jag köper inte kålsuparteorier när vi talar om demokrativärden och yttrandefrihet.

För egen del har jag därför inga problem med anonymiteten, utöver det tragiska i att det ska behövas. Jag hoppas att fler ville hantera kommentarer utifrån innehåll, inte avsändare. Det betyder inte att alla måste bli nöjda med hur deras kommentarer bemöts. Ibland tycker man sig redan ha givit svaret på en fråga, ibland hinner man helt enkelt inte med alla och ibland är det ju faktiskt så att den som skrivit är så otrevlig, hotfull eller uppenbart ointresserad av att ta till sig det som redan sagts att det är poänglöst att göra något annat än att ignorera.

Dagens Nyheter publicerar i dagens prasseltidning en intervju med Sydsvenskans hyllade journalist Niklas Orrenius med anledning av hans senaste bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”.

Efter att ha följt Sverigedemokraterna under många år, inte bara på avstånd för att förmedla andras förhållande till dem utan genom att tala med deras företrädare om vad, hur och varför är Orrenius sannolikt den journalist som kan partiet bäst. I stället för att jaga Det Stora Avslöjandet, med eller utan dold mikrofon, har jag uppfattat det som att han lyckats skapa den sorts relation till partiets företrädare som gör det möjligt att verkligen lära känna dem och deras politik. Ömsesidig respekt har gjort det möjligt att både förmedla en initierad och nyanserad bild av Sverigedemokraterna och kritiskt granska och återge bristerna i partiets politik.

Orrenius förhållningssätt till Sverigedemokraterna är en intressant relief till hur många politiskt och journalistiskt aktiva förhåller sig till partiet. Beröringsskräck, demonisering, bedömning enligt andra måttstockar än dem som gäller för andra partier och fåfänga försök att tiga ihjäl blandas med seriösa och berömvärda initiativ för att ta debatten och respektera deras ställning som etablerat parti samtidigt som man granskar och/eller blottlägger fel i deras politik och idégods.

Arbetet som bedrivs genom ”hubben” sverigedemokraterna.de erbjuder både och. Primärt och till övervägande del handlar det om att möta Sverigedemokraterna i sociala medier, ta debatten och visa varför deras politik är ett dåligt val. De som har argument men inte mod får stöd och de som har mod men inte argument kan vägledas till fakta och … ja, argument. Bra så.

En uppmärksammad del av konceptet utgörs emellertid av en sökmotorkampanj med syfte att placera webbadressen högt vid sökning på partiets namn (i dag 2:a). Om detta har bland andra Nikke Lindqvist och Simon Sundén skrivit, men också SvD och DN.

Den här delen är jag mindre förtjust i. Här ligger inte längre fokus på att ta debatten och att syna Sverigedemokraternas politik. Här handlar det om att tysta och osynliggöra, inte med argument och debatt, utan med andra medel. Det är lite av nätvandalism som har mer gemensamt med att blåsa i visselpipor på partiets torgmöten eller att riva ner valaffischer.

Missförstå mig rätt, i motsats till de båda senare är sökmotorkampanjen i full enlighet med lagen och jag jämställer dem inte rakt av, men alla handlar ytterst om att sabotera och försvåra för någon att på lika villkor bedriva sitt politiska arbete. Ingen främjar ett positivt demokratiskt samtalsklimat.

Foto: Emil Håkansson

Mot min invändning kan förvisso invändas att sympatisörer till Sverigedemokraterna inte direkt rosat marknaden för öppen politisk dialog, i synnerhet på nätet. Det är en invändning jag har respekt för. Hot och grova tillmälen förekommer flitigt i kommentarsfält när någon skrivit negativt om Sverigedemokraterna och det i en utsträckning som skrämmer debattörer till tystnad. Om än rejält överrepresenterade är emellertid inte SD:s sympatisörer ensamma om detta och från partiets ledning kan vi som mest kräva ett avståndstagande – vilket förvisso vore välkommet.

Men vilka signaler sänder det när man sanktionerar eller till och med uppmuntrar ett sorts felaktigt demokratibeteende med hänvisning till att de som utsätts beter sig ännu sämre? Vi vill väl ha mer av politisk dialog på nätet, mer av politiska företrädare och väljare som möts, diskuterar och influeras av varandra i öppen debatt. Vi vill ha bort det som lägger munkavle på aktörerna, inte ha mer av det.

En sökmotorkampanj är förstås harmlös, men om vi gör det ok att sabotera för våra motståndare med annat än argument, vart kan det leda i förlängningen? Slutar vi reagera när partiers föreningslokaler vandaliseras? Möts förskingrad direktreklam från partier med en axelryckning? Uteblir medieintresset helt nästa gång en partiaktivist misshandlas på grund av sitt politiska engagemang?

Så här i påsktider tycker kanske någon att jag gör en kyckling av en fjäder. Må så vara. Men i min syn på demokratiutveckling spelar det roll hur vi förhåller oss till dem som väljer att aktivera sig, alldeles oavsett vad vi tycker om deras politiska ståndpunkter.

Varje försök att sabotera för Sverigedemokraterna riskerar dessutom att spela dem i händerna. Var partinamnet hamnar i en Googlesökning påverkar inte valutgången, men de får ytterligare ett argument för sitt politiska martyrskap.

När deras politiska argumentation krackelerar – och dit är vägen ofta kort – står alltid reservargumentet om hur de inte ges samma förutsättningar som andra partier till buds. Och det tror jag är ett av deras starkaste inför höstens val. Det är inte en slump att Jimmie Åkesson under påskhelgen sände det här brevet till landets chefredaktörer.

UPPDATERAT: Nikke utvecklar och förklarar sajtens sökmotorframgångar pedagogiskt i nytt inlägg.

Det har under åren genomförts en stor mängd demokratiprojekt runtom i Sverige och kommuner, landsting, regering och andra myndigheter uppmanar oss löpande att söka bidrag för nya projekt. Syftet är som regel att öka valdeltagandet och intresset för politik bland vissa kategorier väljare samt att engagera fler människor i den politiska beslutsprocessen, inte minst på lokal och regional nivå.

Bland mängden pågående och genomförda demokratiprojekt finner vi allt från enkla, väl genomtänkta och resultatinriktade insatser till storslagna slag i luften och rena slöserier med skattemedel.

Ett av de problem som flera projekt tagit sikte på är medborgarnas upplevda avstånd till den faktiska beslutsprocessen och dem som deltar i den. Var och när fullmäktige sammanträder i en kommun, vilka som fattar de viktiga besluten i fullmäktige och nämnder och vilka frågor som är på väg att beslutas om är för många höljt i dunkel.

I jakten på nya demokratiprojekt skulle jag därför vilja föreslå ett tokenkelt som inte behöver en enda skattekrona i stöd: Se till att samtliga förtroendevalda listas med adresser till sina eventuella bloggar, twitterkonton, Facebooksidor eller motsvarande på kommunens eller landstingets hemsida. Med små resurser kan man sedan också på hemsidan pusha lite för de förtroendevaldas egna kommunikationskanaler.

Det handlar om något så enkelt och självklart att det är förvånande att det inte redan genomförts. Fördelarna är uppenbara.

• Medborgare som besöker sidan ser inte bara vem som deltar i den politiska processen. De får också kunskap om och tillgång till de folkvalda genom deras egna kanaler på nätet. Dialogutrymmet vidgas.
• Genom att ta del av vad politikerna skriver får medborgarna veta vilka frågor som diskuteras (med möjlighet att engagera sig i processen innan beslut är tagna), vem som tycker vad och varför samt när besluten fattas.

Egentligen är det här inget projekt. Det handlar snarare om något som borde vara en hygienfaktor för en kommuns eller ett landstings hemsida inom kort. Men det går förstås att utveckla det till ett spännande projekt om man på eller utanför hemsidan samlar den debatt som förs i kommunen/länet på ett och samma ställe, med inspiration från tjänster som Politometern, Twixdagen, Knuff med flera. Och då behöver man inte nödvändigtvis begränsa sig till just de folkvaldas bidrag.

Linköpings kommun är på rätt spår när de listar kommunalråden med privata bloggar. Ska jag tolka Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, som att vi snart får se något ännu bättre hos dem?

I dag  lanserades Politometern, en sajt som enligt upphovskvinnan Martina Lind samlar politiska bloggar i Sverige och frågorna de diskuterar. De listade bloggarna skrivs alla av  politiker och partimedlemmar. Det går förstås att invända att begreppet politiska bloggar samlar avsevärt fler än de partianknutna och att politikerbloggar är en mer passande beteckning, men bara avgränsningsproblematiken i sig gör det lätt att förstå Martinas avgränsning.

Politometern är briljant och jag rekommenderar alla att genom ett eget besök testa hur den kan användas. Jag är förstås lite nyfiken på hur Martina resonerat när hon dragit gränsen vid bloggare som är ”medlem i ett riksdagsparti eller EU-parlamentsparti”. Vi funderar alla över vilket utrymme vi vill ge Sverigedemokraterna, men hur gärna vi än stänger en och annan dörr känns en tjänst av det här slaget lite skev i sina premisser om den inte förhåller sig mer neutral. Det blir desto tydligare när avgränsningen givit utrymme för Piratpartiet.

Med Politometern ger Martina alla oss som är intresserade av att följa valrörelsen på nätet ytterligare ett verktyg. Tillsammans med givna sök- och prenumerationstjänster förmedlade av bland andra Google och Twingly finns det tjänster som för olika behov kompletterar det som Politometern saknar. Hos Makthavare.se finner du en diger faktabas om folk som bedöms vara ”makthavare”, varav flera är politiker. Hos Twixdagen levereras ett samlat flöde från twittrande riksdagsledamöter och genom att till exempel följa Niclas Strandhs Twitterlista ”Politrucs” vidgas den gruppen något utanför riksdagen.

Befriande med exempel som Politometern och Niclas lista är att de lyfter sig förbi det fokus på riksdag och regering som så ofta tillåts dominera i sådana här sammanhang. Detsamma gäller wikin Valbar, som jag skrivit om tidigare. Med en enkel sökfunktion kan du där söka efter politiker och kandidater på parti- eller politisk nivå för att finna länkar till deras bloggar, Twitterflöden och eventuella Facebook Fan Pages.

Några av flera exempel där verktygen snabbt kommer till sin rätt:

Opinionbildare/journalist/väljare undrar vilka politiker som bloggar och twittrar mest om ämnet Y just nu => Gör ämnessökning i Politometern och genom Twinglys Microblog Search. Om det råder osäkerhet om en twittrare eller bloggare är politiker och vilket parti denne företrädare, gör en sökning på Valbar eller hos Makthavare.se.

Journalist undrar vilka lokal- och regionalpolitiker eller kandidater inför valet 2010 som bloggar eller använder Twitter => Ange kommun eller län i sökfunktionen på Valbar.

En väljare vill på ett enkelt sätt prenumerera på blogginlägg bara från politiskt aktiva i hemkommunen/länet under valrörelsen => Finns det en Twingly Channel redan? Om inte, leta upp dem du vill prenumera på via Twingly Blog Search och Valbar, skapa därefter en egen Twingly Channel som fler i din omgivningen kan få tillgång till.

Journalist undrar vilken politiker som är den flitigaste bloggaren i valrörelsen så här långt => Kolla topplistan hos Politometern.

Väljare i Norrköping vill veta mer om kandidaterna inför valet till kommunfullmäktige och undrar om någon av dem bloggar eller twittrar => Ange Norrköping i Valbars sökfunktion.

Fler verktyg lär inom kort att kunna läggas till dem vi redan har. Några av dem, i synnerhet de som är sprungna ur ett upplevt behov, kommer att göra verktygslådan bättre. Några kommer att vara mer roliga än nyttiga och några kommer ofrånkomligen att förvirra mer än de vägleder. Jag tycker mig redan ha noterat ett och annan sådant

Uppdatering: På sin blogg gav Martina mig svar på funderingarna kring vilka partier som får vara med och inte. Tyvärr öppnade hennes resonemang för just den sortens kritik jag var rädd för. Genom att låta verktyget, inte bara Martina som person, ta ställning mot ett parti blottar man sig för både trovärdighetskritik och för att SD kan ta också det som intäkt för sitt martyrskap. Det är synd på en så bra idé som Politometern är. I Martinas kläder skulle jag justera premisserna.

Ett av syftena med wikin Valbar är att göra det enklare att hitta lokal- och regionalpolitikers engagemang på webben. Riksdagsledamöternas användning av sociala medier som bloggar och mikrobloggar får redan mycken uppmärksamhet på annat håll. Att hitta deras bloggar och Twitterkonton kräver förvisso fortfarande en del handarbete, men jämfört med kollegorna i lokalpolitiken är det ändå en smal sak.

Valbar fungerar som en lättsökt ”telefonkatalog” för att hitta politikernas onlinenärvaro. Men det är också en wiki och blir aldrig bättre än det material som användarna själva bidrar med. För att få en startvolym har jag själv sökt runt lite på nätet för att hitta olika kommunal- och landstingsråd som väljer att kommunicera med sina väljare/medborgare genom bloggar och mikrobloggar, eller med Facebook Fan Pages marknadsföra sig själva inför nästa års val.

Undantaget Kinhult

Som skåning i förskingringen slogs jag av den starka webbfrånvaron bland de skånska toppolitikerna utanför riksdagen. Efter mitt nedslag i några av de större kommunerna (Malmö, Helsingborg, Lund, Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Kävlinge, Vellinge och Simrishamn) kunde jag konstatera ett totalt mörker. För de ledande politikerna i de kommunerna är medborgarkontakt via nätet bortprioriterat. Ljuset i mörkret stod Region Skåne för, dels med gruppbloggarna Femklövern i Region Skåne och Socialdemokraterna i Region Skåne (varför utnyttjar inte medborgarna dem bättre för att föra fram sina synpunkter eller få svar på angelägna frågor?), dels med några individuella bloggar hos majoritetens regionråd.

Att söka förtroendevaldas onlinenärvaro är som sagt ofta tidskrävande och jag har inte grävt särskilt djupt. Reaktioner på temat ”Men N.N i Lund bloggar ju här, blindstyre!” och ”Fast i Staffanstorp (eller annan skånsk kommun) har vi ett kommunalråd som är hur aktivt som helst på nätet” är därför mer än välkomna. För att inte tala om detsamma omvandlat till information på Valbar. Tyvärr misstänker jag dock att min bild, trots den snabba kollen, inte avviker särskilt mycket från verkligheten.

Bland skåningar är naturligtvis intresset för kommunikation via den sociala webben inte mindre än på andra håll i landet. Det kan vara något att tänka på för regionens kommunpolitiker – och inte bara för att en synnerligen webbaktiv novis bland de svenska partierna nu söker väljarnas förtroende också på lokal nivå.

P.S De interna provvalen pågår för fullt och så småningom spikar partierna de olika valsedlarna. I samband med det kan Valbar fyllas på med kandidater som partierna valt att placera på valbar plats, dvs inte bara yrkespolitiker. D.S.

Det finns knappt 45 000  politiker i Sverige. De flesta är fritidspolitiker som ”bara” har politiken som ett engagemang vid sidan av sitt jobb, studier eller annan sysselsättning. För knappt 2 000 av dem ser det annorlunda ut. De är yrkespolitiker och tituleras riksdagsledamöter, region- och landstingsråd, kommunal- eller oppositionsråd. Genom sina roller fungerar de som den svenska demokratins ledande företrädare.

Hur väl använder de sig av den sociala webben för att kommunicera direkt med dem som givit dem den rollen? Jag har ofta tyckt att det varit lite svårt att få ett grepp om det, eftersom det är ett hästjobb att identifiera vem av dem som använder sig av webbens direktkanaler och hur.

För riksdagsledamöter erbjuder exempelvis Twixdagen och DeFolkvalda.se bra samlingstjänster och partierna har på sina hemsidor blivit bättre på att redovisa bloggande företrädare, även om mycket ännu återstår och man delvis får gissa sig fram till vilken politisk funktion de har och var.

Politikerkoll har förutsättningar att täcka in en del av bristerna, men där verkar det gå lite trögt. Generellt kan sägas att det är avsevärt enklare att få en samlad bild av riksdagsledamöternas (webb-)aktiviteter än andra företrädares, trots att de senare i flera fall har avsevärt större makt över enskildas vardag.

Vad jag saknat är en enkel directory, i vilken alla företrädare med bloggar, mikrobloggar eller andra webbaserade plattformar för direkt – och gärna dubbelriktad – kommunikation med allmänheten, finns samlad. Kanske finns det en sådan som jag missat. Tips emottages tacksamt. Om inte, skapade jag idag wikin Valbar, för just det ändamålet.

Valbar listar enskilda yrkespolitiker efter parti och politisk nivå, samt anger i vilken kommun/landsting de är verksamma. Till varje namn kopplas eventuell blogg, mikroblogg eller Facebook Fan Page. Strukturen är vald för att fler kanaler ska kunna adderas.

Initialt är fokus på gruppen yrkespolitiker. Efterhand som provvalen avslutas och valsedlarna fastställs kan det dock vara idé att addera fler företrädare. Det skulle ge bättre utrymme för de nyare och mindre etablerade partierna, samtidigt som det erbjuder vägledning om kommande makthavare.

Att skapa en wiki är enkelt. Men det är bara om den kontinuerligt fylls med innehåll som den blir riktigt användbar. För det behövs din och andras hjälp. Besök gärna Valbar, lägg till mer information och berätta för andra om möjligheterna. Kollegor till de listade kan ju till exempel ha ett intresse av att marknadsföra sina egna kanaler där

UPPDATERING: Om du inte vill skapa ett eget Wikidot-konto för att kunna lägga till och redigera innehåll på Valbar är du förstås alltid välkommen att mejla information till mig, så fixar jag det. Jag nås på slumpnavigator [at] gmail.com.

Under rubriken ”Påklistrat duger inte” påminner Hanna Dunér i dagens Svenska Dagbladet om att kommunikation är framgångsrik bara om den är trovärdig. Budskapen får helt enkelt inte ligga för långt från avsändarens faktiska erbjudande och rådande värderingar.

Artikeln är ännu en uppgörelse med de traditionella partiernas oförmåga att fånga en uppkopplad generation och konstaterande att de därigenom krattat manegen för Piratpartiet. Även om jag finner mycket av den slentrianmässiga kritiken på temat ”gammelpartierna har inte fattat sociala medier” överförenklad och oinitierad har jag inget  emot att partierna pushas för att bli bättre, oberoende av från vilka håll kritiken framförs. Jag har inte direkt sparat på krutet själv och trots ett rejält lyft under det senaste året återstår en hel del att göra. Därvidlag är jag helt överens med huvudlinjerna i Björn Mellstrands analys.

Jag tycker emellertid att Hanna Dunérs artikel – likt många som varit inne på samma spår – har en underlig utgångspunkt. Man behöver inte köpa hela Piratpartiets åsiktspaket för att framgångsrikt kunna bilda opinion och skapa engagemang genom sociala medier, varesig bland unga väljare eller andra kategorier. Vilket värde som fora för demokratiskt samtal skulle de ha då?

I den bästa av världar fördes det initierade och konstruktiva debatter i de sociala medierna om politik som främjar internetanvändning, tjänsteutveckling på nätet och anpassning av regelverk för att teknikutvecklingen inte ska komma i konflikt med andra värden.  Med gammelmedias återkommande förenkling om ”fildelning” som den avgörande sakfrågan, partier som intellektuellt och administrativt varit bundna av klumpigt utformade lagförslag som vänt upp och ner på deras traditionella värn om personlig integritet och en ibland välgrundad rädsla för vad som kunnat hända om man valde att i nätdiskussioner driva en linje som avvek från de röststarkaste aktörerna på nätet begränsades emellertid utrymmet för det.

Det politiska samtalet om internet på internet har mycket att vinna på en högre grad av problematisering, inte motsatsen.  Det skulle t ex ge utrymme för en mer mångfacetterad debatt om immaterialrätt och möjligheter för enskilda politiker att propagera för värnet av både upphovsrätt och personlig integritet.

I avsaknad av en sådan problematisering  är risken betydande för det klassiska marknadsföringsmisstag Hanna Dunér hänvisar till, ”där man säger en sak och gör en annan”. Eller mer troligt, att man från partiernas sida väljer bort att tala om politik som berör internetanvändningen på de arenor där det förefaller mest naturligt att göra det och där de mest berörda befinner sig.

Visst, Aftonbladet har redan kablat ut den, men visst är den skön. Mike Huckabees kampanjfilm med Chuck Norris väcker onekligen uppmärksamhet.  Vem plockar upp stafettpinnen i Sverige?

www.youtube.com/watch?v=EjYv2YW6azE

Alliansen agerar gemensamt även på Facebook. Om det är något officiellt projekt vet jag inte - hur tolka att den moderate kommunikationschefen inte finns på medlemslistan – men sedan en tid tillbaka finns det en så kallad cause att ansluta sig till om man vill verka för en ny alliansvalseger 2010.

Jag stödjer alliansen! heter den och till dags dato har den samlat 383 Facebookmedlemmar. Vad som händer med pengarna man kan donera där framgår inte?