Allt är inte vad det verkar på nätet. En fantastisk blogg kan vara ett kamouflerat marknadsföringstrick,  ett osannolikt stunt kan vara trickfilmat och vad som verkar ihopsatt av några glada amatörer kan vara del av ett globalt jätteföretags senaste reklamkampanj.

Företeelserna är inte nödvändigtvis unika för nätet, vilket även gäller för hur vi reagerar på dem. När ”bluffen” avslöjas blir några upprörda (”transparensbrott”), en del besvikna och andra imponerade över hur väl de lyckats. Men så länge man inte vet bakgrunden är det ofta gåtan som kittlar; ”Är det här på riktigt?”. Lite som en suddig UFO-film.

Ett av de senaste exemplen står Karen för. Enligt filmen som lagts ut på Youtube är hon en dansk tjej som nu söker den okända pappan till sin son.

Uppenbart fejkat tycker Anders Colding-Jørgensen som enligt sin bloggpresentation är ”erhverspsykolog” med specialisering på viral spridning i sociala medier (smaka på den). PR-byrån Mindjumpers håller med och presenterade till och med ett svar.

Om Karens historia är sann är den naturligtvis omöjlig att inte beröras av. Varje lust att retweeta ett twitterinlägg känns futtig jämfört med lusten att sprida hennes efterlysning vidare för att hjälpa henne – och inte minst August.

Nu är den inte det. Efter all buzz under fredagen och lördagen har den riktiga Karen avslöjats som en skådespelare. Syftet med filmen är emellertid ännu oklart. Sannolikt är det tänkt som ett viralinslag i en kampanj, men för vad (kondomer, dansk turism, myndigheten för etik och  ansvar …) och vem ligger bakom? Klart är emellertid att den virala effekten infunnit sig. Fler än 650 000 visningar på extremt kort tid och spin-off-filmerna har börjat dyka upp, till exempel den här.

Lägg till det alla bloggar som kommenterar och medvetet eller omedvetet drar sitt strå till stacken. Men det stannar inte där. Sent i går eftermiddag fick filmen utrymme i svensk media, då Sydsvenskan publicerade en artikel om bluffen.  Jag utgår från att Sara Håkansson på Sydsvenskan redan då kunde belägga att det rörde sig om en fejk.

Men för att sätta vår egen roll som ”reläer” i det ständiga flödet av innehåll på nätet i perspektiv,  lek med tanken att Sydsvenskan inte kunde belägga något och att filmen dessutom var äkta.

UPPDATERAT: För ytterligare perspektiv kan man leka med fler scenarion. Tänk om upphovsmännen visar sig vara just Mindjumper. Var hamnar Sydsvenskan då? Och Mindjumper själva?

Kampanjkonceptet då? Ja, uppmärksamheten har ju inte uteblivit och att en och annan gått på det är ju uppenbart. Huruvida jag tycker den är bra eller inte beror i stor utsträckning på vem som ligger bakom och hur det följs upp. I motsats till 999 av 1000 viralfilmer spelade den här på mina känslor, vilket gör mig mer känslig för uppföljningen Fallhöjden är avsevärt högre om jag upplever syftet och avsändaren fel. Då blir det genuin badwill. Men omvänt kan det bli klockrent åt andra hållet om alla pusselbitar faller på rätt plats.

UPPDATERAT 2: Läser nu om Mono.net som kapitaliserar smart på kampanjen. Om det däremot skulle visa sig att det är de som är avsändare är det verkligen platt fall som gäller.

UPPDATERAT 3: The Campaign Dossier sammanfattar lite av hur det gick sedan. Det kostade till exempel VisitDenmarks – ja, som många misstänkte var det de som låg bakom - VD jobbet.

Joe har på senare tid kommit att spela en betydande roll i den amerikanska presidentvalskampanjen, ni vet den påstådde rörmokaren ”Joe The Plumber” som av republikanerna beskrivits som en stor förlorare på Barack Obamas skattepolitik. En sökning på Google video ger flera träffar på temat, några av dem med glimten i ögat.

Frågan är om inte den här färska bidraget från Obamakampanjen tillhör de roligare. De byter rörmokare mot skoförsäljare – och vem är då mer självklar för rollen än Al Bundy, eller Ed O’Neill som skådespelaren heter när han inte figurerar i TV-serien ”Våra värsta år”.

www.youtube.com/watch?v=99HzP6BQm5Y

Den som vill se bortom humorn i budskapet finner en marknadsföring av Obamakampanjens skattesänkningskalkylator och en signal om att Obamas politik inte bara är för unga, framgångsrika och välutbildade amerikaner i kuststaterna. För mer avdankad looser än karaktären Al Bundy får man väl leta efter …

Låstillverkaren Kryptonites hantering av Chris Brennans filmsnutt på Youtube, i vilken han öppnar ett av företagets paradlås med en vanlig kulspetspenna, har länge använts som ett varnande exempel för företag som ignorerar betydelsen av sociala medier.

www.youtube.com/watch?v=t8XxcOj3Seo

Förutom att använda det som exempel på faran med att inte lyssna* har det framgångsrikt kunnat användas som exempel på hur material som publiceras i bloggar, på Youtube eller i andra forum på nätet snappas upp och vidareförmedlas även av traditionell media. I det här fallet var det New York Times som var först ut, men de följdes av flera andra tidningar.

I dag berättar Svenska Dagbladet om hur TV4, likt NYT snappat upp en ny låshistoria från Youtube. Låset som enkelt lirkas upp heter ASSA Evo 2000 och kommer från svenska Assa Abloy. Filmen är borttagen av Youtube och Assa Abloy drar även bort låset från marknaden för att ersätta det med en ny modell.

Någon ersättning till alla som använder låset kommer inte att utgå och medan den aktuella ”instruktionsfilmen” tagits bort låter företaget sina egna reklamfilmer för samma lås ligga kvar på Youtube. Jag tror inte att det blir någon bloggstorm för det, men om jag jobbade för Assa Abloy skulle jag lyssna lite extra på vad som sägs i nätkonversationerna nu.

* Bara för att exemplet använts så ofta – också av mig själv – är det inte självklart en helt korrekt bild som alltid tecknas. Det finns en version till.

Hillary Clinton hamnade i korseld under veckan efter sin något suddiga minnesbild av vad som hände när hon som presidenthustru besökte amerikanska trupper i Tuzla. Vi det här laget är det väl känt att det fanns fler kameror än krypskyttar på den bosniska flygplatsen.

Videoinslaget nedan hade i början av veckan setts av 250 000 personer på YouTube. I går tittade fler på det än något annat inslag och med dagsnoteringen 1,6 miljoner får det väl beskrivas som veckans YouTuberaket.  

www.youtube.com/watch?v=91TtifmJPi8

Utöver att appellera till vår skadeglädje påminner filmen om hur litet utrymmet blivit för att ”förbättra en bra historia”. Aspiranter till positionen som amerikansk president må stå under hårdare bevakning än en kandidat till en svensk fullmäktigeförsamling, men ta inget för givet. I Sverige finns det fler mobiltelefoner än invånare, och många av dem fungerar utmärkt som filmkameror.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk kommunikation, Hillary Clinton, YouTube, politiker

MoveOn.org bygger på gräsrotsengagemang och vad är väl då mer naturligt än att vända sig till allmänheten för fler och bättre politiska reklamfilmer. Med en kändisspäckad jury har de nu lanserat tävlingen Obama in 30 Seconds.

www.youtube.com/watch?v=ObOpIQksI0k

Att det tidigare saknats ekonomiska incitament – åtminstone direkta sådana – har förvisso inte hindrat folk från att skapa filmer för olika kandidater. Bland de mest spridda filmerna i den amerikanska valrörelsen finns såväl ”Obama Girl” som ”Vote Different”, ingendera framtagen av Obamas kampanjstab utan resultaten av enskildas initiativ.

www.youtube.com/watch?v=wKsoXHYICqU

www.youtube.com/watch?v=6h3G-lMZxjo

Videon Yes We Can  – till förmån för Barack Obamas presidentkampanj – visade sig bli en jättesuccé på de sociala nätverkssajterna. Med en sådan succé såg naturligtvis upphovsmännen will.i.am och Jesse Dylan utrymme för att spinna vidare på konceptet. Uppföljaren We Are The Ones rullas därför ut på bred front, nu med ytterligare några kändisar framför kameran.

www.youtube.com/watch?v=ghSJsEVf0pU

På tal om kampanjvideos har Youtube gjort den här filmen för att sammanfatta hur demokraternas presidentkandidater använt kanalen så här långt. Ungefär lika givande som snabbgenomgången i melodifestivalen, men ändå intressant att se vad Youtube själva vill lyfta fram.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk kommunikation, kampanjvideo, will.i.am, We Are The Ones, Barack Obama, presidentval, Youtube

När det är så enkelt att producera och sprida videomaterial som det är i dag, är det ofrånkomligt att seriösa original snabbt följs upp av parodier och pasticher. Ofta är det amatörmässigt och plumpt, men ibland blir det riktigt bra. Med John McCain som möjlig efterträdare till Bush och en succévideo som will.i.ams yeswecan – filmen har hittills visats fler än 9 miljoner gånger på Youtube – var det förstås ofrånkomligt att motståndarna till Irakkriget skulle leverera det här:

www.youtube.com/watch?v=3gwqEneBKUs

Läs även andra bloggares åsikter om politisk kommunikation, politik, presidentval, USA, John McCain, Irakkriget

Qbrik är ett svenskt företag som levererar lösningar för streamad video på hemsidor. Företagets VD, Peder Matsgård, tycker i en debattartikel i Computer Sweden att det är skralt med svenska politikers användning av sociala medier och lyfter fram amerikanska presidentkandidater som förebilder.

Jag delar Peder Matsgårds positiva syn på teknik i politiken och han har naturligtvis rätt i att svenska partier och folkvalda har mycket att lära från USA. Partierna håller med, varför studiebesöken är talrika. Men Peder Matsgård överdriver betydelsen av sociala medier i den amerikanska valrörelsen.

När väljare spenderar alltmer av sin tid online gynnas naturligtvis kandidater av att deras videoklipp på Youtube visas oftare än motståndarnas, att de har fler registrerade sympatisörer på Facebook och Myspace, att besöksstatistiken är bäst på deras hemsidor och att de oftare omskrivs i bloggar än sina motkandidater. Så långt är vi överens.

Men om detta var så avgörande som Peder Matsgård antyder skulle primärvalen redan vara avgjorda till Barack Obamas och Ron Pauls fördel. Deras dominans i statistiken är som jag tidigare varit inne på total.

Den samlade bilden av vad som påverkar väljarsympatierna i USA ser radikalt annorlunda ut. Webbanvändningen är imponerande – inte minst för insamlingar till kampanjkassan – men här som där är den primärt ett komplement till andra aktiviteter.

Vad gäller nätbaserat videomaterial i politiska kampanjer säger Peder Matsgård inget om plattformsval. Jag anar varför.

Jämfört med Qbriks webb-tv-lösningar erbjuder Youtube och MSN Video betydligt enklare möjligheter att placera videomaterialet direkt på tittarnas hemmaplan, och de kan i sin tur posta eget material och kommentarer. De får även möjlighet att enkelt sprida de utlagda filmerna vidare och använda dem för egna blogginlägg och hemsidor. Allt sker avgiftsfritt för både avsändare och användare.

Symbolvärdet i budskapet ”vi-finns-där-du-är” är högt, i synnerhet när det handlar om en informationskritisk onlinepublik.

Den som gör sig till ambassadör för sociala medier i politiken – och där spelar Peder Matsgård och jag i samma lag – måste förstå värdet av dialog och öppenhet, liksom riskerna med att försöka bygga förtroende online genom enkelriktad kommunikation. Bortser man från det har man missat en viktig aspekt kring drivkrafterna på nätet och vad som präglar framgångsrik politisk kommunikation.

Redan i Cluetrainmanifestets (Wikipedia, svensk översättning) portalparagraf från 1999 kontaterades att ”Markets are Conversations”. Den är lika giltig på den politiska onlinemarknaden som alla andra onlinemarknader. Väljare som följer politik på nätet kommer därför att belöna dem som delar med sig, krymper avstånd och inte minst inbjuder till samtal.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk kommunikation, politik, sociala medier, amerikanska presidentvalet, Qbrik, Peder Matsgård

Det här inslaget i GP:s webbtevekanal hjälper knappast (kd) att komma ur det moralistträsk som under en period dominerat rapporteringen kring partiet. Snarare tvärtom. Ali Esbati och Josefin Brink är två politiska motståndare som har jättekul. Jag förstår dem.

På temat kraftfulla wingmen i den amerikanska presidentvalskampanjen har vi fått ett nytt bidrag. Chuck Norris och Sylvester Stallone finns redan vid Mick Huckabees respektive John McCains sidor. Och med Hulk Hogan vid sin sida KAN det ju inte misslyckas för Barack Obama, som annars fått nöja sig med actiongröngölingar som Brad Pitt, Will Smith, George Clooney, Ben Affleck och liknande. Att Obamas stab omedelbart producerar en sådan här video tar jag för givet …

www.youtube.com/watch?v=BEmiavw_-sE

På tal om George Clooney …. Nedanstående videoklipp har för närvarande flest röster på  YouBama. Det är en inofficiell kampanjsajt för Barack Obama, nyligen startad av två Stanfordstudenter. Sajten har lånat inspiration från Youtube och ger Obamasympatisörer möjlighet att ladda upp egna filmer och rösta fram de mest populära på en topplista. Smart sätt att både öka spridningen av filmerna och generera mer genuint supportmaterial. Botanisera gärna på sidan. Där finns en hel del guldkorn.

www.youtube.com/watch?v=LvA2WbeGFb4

Läs även andra bloggares åsikter om politisk kommunikation, politik, kristdemokraterna, Youtube, kampanjfilmer, reklamfilm, Hulk Hogan, George Clooney, Barack Obama, presidentvalet i USA

Visst, Aftonbladet har redan kablat ut den, men visst är den skön. Mike Huckabees kampanjfilm med Chuck Norris väcker onekligen uppmärksamhet.  Vem plockar upp stafettpinnen i Sverige?

www.youtube.com/watch?v=EjYv2YW6azE