Jag var igår på ett intressant seminarium kring rapporten First Tech President, framtagen av Prime PR och tankesmedjan Center for American Progress. Föremålet för rapport såväl som paneldiskussion var naturligtvis Barack Obama, med fokus på vad hans valseger kan innebära för politisk öppenhet, kommunikation och medborgerligt engagemang – i USA såväl som i Sverige. Deltog gjorde bland andra Andrew Sherry från Center for American Progress, Jonas Hellman från Prime, Maria Rankka från Timbro och Håkan A Bengtsson från Arenagruppen.

Mycket har sagts och skrivits om Obamakampanjens användning av sociala medier, och det var självklart att det också kom att inrama seminariet. Men det betonades att ”Tech President” anspelar på så mycket mer, inte minst hans inställning till vad IT kan åstadkomma som en del av politiken i form av såväl öppenhet som medborgardialog. Lyssna gärna när han själv lägger ut texten:

www.youtube.com/watch?v=WFNt_pV2RNk

Andrew Sherry var riktigt optimistisk. Han hoppas att Obama under parollen  ”Free the Geeks!” kommer att låta korsbefrukta amerikansk offentlig sektor med den stora mängd drivna entreprenörer som ständigt utvecklar nya spännade lösningar för tjänster på webben. Det vore väl lite som att Statskontoret sponsrade 24 hour business camp.

Maria Rankka och Håkan A. Bengtsson bidrog med intressanta perspektiv utifrån en svensk kontext. Så menade t ex Bengtsson att Obama visat att det fortfarande går att mobilisera politisk engagemang och att de svenska partierna – som visat sig allt sämre i den grenen – måste lära sig förstå hur.

Obamas finansieringsframgångar ser han också som en intressant lärdom. I partistödets Sverige känner vi oss lite obekväma inför partier som samlar in pengar annat än i form av medlemsavgifter, men det är ofrånkomligt att den som bidrar med aldrig så lite samtidigt tar det första steget mot engagemang. Hur kan det bli en del av den svenska demokratin?

Rankka – som påminde oss om att vi i Estland haft en ”tech government” i ett par år nu – vågade inte hoppas för mycket. Risken kan inte utselutas, menade hon, att Obama-administrationen drabbas av samma sak som drabbade Alliansen här hemma. När de flyttade in i Rosenbad blev de så upptagna av själva regerandet att de helt la ner sin kommunikation. Framgångskonceptet ”Alliansen” försvann och ersattes av fyra partier som regerade i koalition. Men det engagemang som ”Alliansen” mobiliserade bland allmänborgerliga väljare har inget enskilt parti kunnat erbjuda. De som betraktar sig som ”alliansare” har därför – trots nätverket Alliansens Vänner, fått betraktas som hemlösa alltsedan september 2006. Det försöker de fyra regeringspartierna nu åtgärda genom en nystart för det gemensamma projektet.

Anna Maria Corazza Bildt, moderat kandidat i det kommande EU-parlamentsvalet, efterlyste tips på hur internet bäst skulle kunna användas i den valrörelsen.  Med tanke på vilken mobiliseringsutmaning det erbjuder känns frågan naturligtvis angelägen, men panelen avstod från konkreta tips. Såväl Maria Rankka som Håkan A. Bengtsson höjde dock ett varnande finger för ytterlighetspartierna. De är bättre än de större partierna på att engagera, mobilisera och nå ut med sina budskap via nätet, bland annat genom en framgångsrik användning av videoformatet.

Det var överlag en ganska uppgiven bild av svenskt partiväsende som tecknades igår. Visst är det lätt att, i strålglansen från Obamas framgångsrika nätmobilisering och progressiva syn på teknikens möjligheter för en modern inkluderande statsmakt, känna att våra partier är hopplöst efter. Det gäller i synnerhet för den som upplever den svenska politikens entré på Twitter som det stora tekniksprånget. Men jag tror det finns skäl att hysa visst hopp. Ambitionen hos dem som jobbar med frågorna på partikanslierna är inte att ta miste på, men än så länge har det interna motståndet varit för starkt – vad som än hävdas – för att de med verktygen i sina händer skullat våga ta ut svängarna mer.

Oaktat eventuellt mod och förmåga hos våra partier kvarstår emellertid faktum; ansvaret för en vital demokrati med ett aktivt utbyte mellan politiker och väljare delar vi alla. Så när partierna använder nätet för att bjuda in till dialog och engagemang – även då det görs lite halvhjärtat – kanske man ska ta chansen att utnyttja möjligheten. Med gensvar och engagemang ökar rimligen  takten i partiernas nätinititativ.

Titta gärna på Recovery.gov när den kommer igång, så ser ni hur långt en verklig tro på nätet och dess möjligheter att erbjuda medborgerligt deltagande och öppenhet kan leda.

www.youtube.com/watch?v=RDfpd8GV9dI

Jag är en stor anhängare av crowdsourcing och ser gärna fler svenska företag och organisationer använda sig av det. Massamarbeten för enskilda kampanjer/produktioner i all ära, men roligare ändå när det används för att låta kunder och allmänhet medverka i produkt- och verksamhetsutvecklingen. Jag återkommer ofta till förebilder som Dell IdeaStorm och My Starbucks Idea, men det finns ju många fler som förtjänar att lyftas fram.

När det gäller engagemangsskapande användning av sociala medier – och hit hör mycken crowdsourcing – har annars Barack Obamas presidentvalskampanj tjänat som förebilden framför andra under de senaste 18 månaderna. En återkommande frågeställning i olika kommunikationsfokuserade eftervalsanalyser har varit ”Och nu då? Kommer Obama att fortsätta använda sociala verktyg på webben som en del i sitt arbete som president?”

Att en vald president måste agera annorlunda än en presidentkandidat har varit uppenbart, men de flesta har varit övertygade om att han och hans medarbetare ogärna  slänger bort de lärdomar de gjort och den del av förtroendekapitalet som skapats just genom användningen av sociala medier. Projektet Open Government på Change.gov, den officiella hemsidan för den valde presidenten, var därför en logisk fortsättning på valkampanjen. Och just crowdsourcing är ett bärande inslag. I ”Open for Questions” kan t ex vem som helst publicera en fråga som de tycker att den nytillträdde presidenten bör adressera och andra användare kan rösta på vilka frågor de tycker är mest angelägna (jfr Dell IdeaStorm och My Starbucks Idea).

På en dryg månad har fler än 75 000 personer bidragit med 70 272 frågor och nästan 4,4 miljoner prioriteringsröster har avlagts.   

Effekterna på Obamas politiska agenda ska förstås inte överdrivas. Värdet för honom är framför allt kommunikativt. Han fortsätter signalera en vilja att lyssna, involvera och engagera ”vanliga amerikaner” – och för ett presidentskap som vilar på löftet om förändring kan det inte underskattas. Värdet för allmänheten handlar framför allt om möjlighet att delta i processen. Få torde ha illussioner om att påverka nästa mandatperiod via ”Open for Questions”. Men genom röstningsfunktionen kan de påverka vilka frågor som ges mest tyngd och på något sätt måste Obama adressera dem för att inte förlora möjligheten att använda sociala verktyg i andra sammanhang. 

Lästips om crowdsourcing: Magnus Larssons artikel ”Ensam är svag” i DN Kultur.

EVENEMANGSTIPS: Cohn & Wolfe följer upp det amerikanska presidentvalet med fokus på hur sociala medier använts i kampanjerna och vilka effekter det eventuellt får på politisk kommunikation i Sverige.

Joe har på senare tid kommit att spela en betydande roll i den amerikanska presidentvalskampanjen, ni vet den påstådde rörmokaren ”Joe The Plumber” som av republikanerna beskrivits som en stor förlorare på Barack Obamas skattepolitik. En sökning på Google video ger flera träffar på temat, några av dem med glimten i ögat.

Frågan är om inte den här färska bidraget från Obamakampanjen tillhör de roligare. De byter rörmokare mot skoförsäljare – och vem är då mer självklar för rollen än Al Bundy, eller Ed O’Neill som skådespelaren heter när han inte figurerar i TV-serien ”Våra värsta år”.

www.youtube.com/watch?v=99HzP6BQm5Y

Den som vill se bortom humorn i budskapet finner en marknadsföring av Obamakampanjens skattesänkningskalkylator och en signal om att Obamas politik inte bara är för unga, framgångsrika och välutbildade amerikaner i kuststaterna. För mer avdankad looser än karaktären Al Bundy får man väl leta efter …

Som uppföljning på en diskussion om demokratiska presidentkandidater i USA fick jag tips om den här t-shirten av en kollega.

Det triggade naturligtvis min nyfikenhet på olika dagsaktuella politiska t-shirts och jag fann snabbt en mängd alster som nog får betecknas som svårsmälta i en svensk kontext. Under alla omständigheter skulle jag avråda mina amerikanska vänner från att turista i Europa iklädda en del av dem.

Botanisera gärna lite själva hos MetroSpy, ThoseShirts, CaféPress och Printfection. Sök sedan vidare. Det finns hur många som helst som erbjuder tröjor på samma teman. Det är kanske på sin plats att nämna att tröjorna inte är framtagna eller distribuerade av någon av de aktuella kandidaternas kampanjer. 

För balansens skull bör jag naturligtvis hänvisa även till sajter som IrregularTimes,  CaféPress (igen) och Irregular Apparel. Kålsuperi råder det inget monopol på.

Eller så blandar du rubbet och deltar själv i ett amerikanskt (tröj-)val. Jag vet inte varför jag osökt kommer att tänka på Europeiska Arbetarpartiets kampanjmaterial från 80-talet, när jag skannar av det amerikanska utbudet.

Så var första ronden av de amerikanska primärvalen avklarad – och den gick onekligen till Barack Obama (SvD, DN, New York Times).  Ta gärna del av hans segertal nedan.

www.youtube.com/watch?v=yqoFwZUp5vc

Hur det går i fortsättningen kommer i hög grad att påverkas av samspelet mellan medias analyser och hur presidentfäiga de olika kandidaterna lyckas framstå. Politikens innehåll är alltid central, men i primärvalskampanjens mest intensiva period minskar dess betydelse. Förtroendet för den enskilde kandidaten – inte nödvändigtvis dennes politik – avgör och det vet kommunikationsstrategerna.

På tal om det, ÄR det ”parhästen” Chuck Norris som syns bakom Mike Huckabee på Washington Posts bild från segerfesten i Iowa? Inte otänkbart. Amerikanska politiker vet vad kändisuppbackning betyder för allmänhetens förtroende.