Här och var beskrivs veckans händelser i Bombay som [ännu ett] genombrott för mikrobloggtjänsten Twitter. CNN rapporterar t ex om hur Twitterkanalen fylldes på med ett 80-tal ögonvittnesskildringar var femte sekund (!). Anton Johansson hos Twingly beskriver det som ”the real breakthrough for social media as official news resource” och talar om hur det troligen inneburit att ”more people have gotten more accurate information”.   

På gårdagens Stockholm Social Media Lunch club bjöd Annika Lidne på en Bombayspaning som följde Anton Johanssons tema. Anna Toss från Krisberedskapsmyndigheten var emellerid med under lunchen och kunde tillföra ett annat perspektiv. Mer information innebär inte med nödvändighet att rapporteringen blir mer korrekt. Mängden desinformation måste också tas i beaktande. Se även invändningar avseende den journalistiska aspekten i kommentarer till Niclas Strandhs inlägg på Same Same But Different.

Även jag har följt Bombayrapporteringen via Twitter – och oj vad lätt det är att fastna och släppa allt annat. Med ständigt uppdaterade ögonvittnesskildringar - från åskådarled såväl som inifrån hotellen – blandade med tweets från officiella institutioner, inklusive amerikanska UD, är det ett fantastiskt, spännande och gripande flöde av information man får ta del av.

Några osorterade reflektioner:

1. Det är inte lätt att på avstånd värdera informationen från källor jag fullständigt saknar kunskap om. Trovärdigheten i en uppgift ökar rimligen med antalet personer som rapporterar samma sak, men var lägger jag ribban? Hur vet jag vilka av dem som rapporterar som inte bara dragits med i uppståndelsen och agerar utifrån det – eller som re-tweetar spekulationer eller tvivelaktiga uppgifter?

2. Även om ”personer som vi själva” ska vara dem vi litar mest på tillhör jag dem som brukar fästa rätt stor tilltro till (de flesta) myndigheter. Men om jag vet att det i en situation förekommer avsiklig desinformation via sociala mediekanaler för att vilseleda, hur hanterar jag då sådana källor? 

3. Mest spännande är naturligtvis rapporter från folk på insidan, de som sitter instängda och kan rapportera vad ingen annan ser och vet. Deras rapporter är unika (även här re-tweetas det förstås). Men samtidigt vet jag att de rimligen är antingen livrädda, i chock eller erbjuder en mikrobild som inte överensstämmer med den faktiska situationen. Och hur vet jag att han eller hon verkligen är där? Inte ställer jag kontrollfrågor.

4. Källkritiken är upp till mig, precis som avseende traditionella medier. Att svårighetsgraden att bedöma enskilda källor är stor utgör inget skäl att förkasta den helhetsbild av ett händelseförlopp som förmedlas. För egen del söker jag emellertid andra kanaler än Twitter för att följa analys och diskussion om skuldfråga.

5. Som Twittergenombrott är jag inte säker på att händelserna i Bombay kommer att innebära någon radikal kursändring för journalistiken och de traditionella medierna. Trenden med ”den globala redaktionen”, dvs ett aktivt välkomnande av bilder och texter från ögonvittnen har redan pågått ett tag. Att det finns en efterfrågan på såväl snabbhet i rapportering som fördjupande analys är ingen hemlighet och kloka mediehus jobbar för att kunna erbjuda både och. Däremot påskyndas rimligen diskussionen internt om källkritik och värdering.

6. Mer övertygad är jag om att vi i växande utsträckning kommer att söka efter kompletterande rapportering vid viktigare händelser och ju allvarligare vi upplever dem också möjligheter att diskutera dem och söka svar hos andra. Genom sociala medier erbjuds detta. Det bör beaktas av organisationer och myndigheter som berörs av händelserna.

Samtidigt som Expressen löper välförtjänt gatlopp för dålig faktakoll i samband med en badincident på ett av Victoria Silvstedts partyn avslöjas slarv också hos Aftonbladet. I en söndagsbilaga publicerade Aftonbladet nyligen en intervju med Microsoftgrundaren Bill Gates som aldrig ens ägt rum. Det var den norske frilansjournalisten Bjørn Benkow som lyckats sälja på såväl Aftonbladet som norska Mann sin artikel. När danska Jyllands-Posten fick erbjudandet och reagerade på Benkows minst sagt anmärkningsvärda historia avslöjades emellertid allt.

Som konsument har man fått lära sig att det som verkar för bra för att vara sant sällan är det. Den reflexen är vanligt förekommande även på de flesta redaktioner. På andra är den mer sällsynt, eller lättare att ignorera.

Uppdaterat 5 aug
Efter att Benkowhistorien uppmärksammats i flera medier, med en efterföljande pressetisk debatt i svensk och norsk media, backade Aftonbladet och publicerade en rättelse i dagens tidning.

Wikis som används som faktadatabaser är en av den interaktiva medieålderns intressantare företeelser. En initial skepsis mot dessa ”digitala uppslagsverk” har också förbytts i en alltmer utbredd användning av fenomenet. Utvecklingen åtföljs, har det visat sig, emellertid av slarv med källkritiken i jakten på snabb information.

Att tidskriften Nature i test kunnat påvisa att Wikipedia innehåller nästan lika tillförlitig information som Encyklopedia Britannica illustrerar förvisso väl några av styrkorna hos de wiki-baserade faktadatabaserna. Det säger dock inte mycket om svagheterna.

Men i artikeln Death by Wikipedia använder Washington Post-skribenten Frank Ahrens nyheten om Enrongrundaren Kenneth Lays död som träffande exempel på några av svagheterna. Ahrens skriver bland annat:

Unlike, say, the Encyclopedia Britannica, Wikipedia has no formal peer review for its articles. They may be written by experts or insane crazy people. Or worse, insane crazy people with an agenda. And Internet access.

Som varm anhängare av källkritik funderar jag över om inte varningstexter skulle åtfölja alla artiklar i Wikipedia. Omfattningen av den kontroll användare utövar på olika begrepp varierar trots allt kraftigt. Å andra sidan tror jag inte att varningstextens storlek på cigarettaskarna har någon större betydelse för rökares beslut om att fimpa för gott eller ej …