Nu kulminerar snart valrörelsen. Nej, jag har inte legat för länge i solen. Den 20 september är det faktiskt val igen, den här gången till bland andra kyrkomötet och kyrkofullmäktige. Alla som fyllt 16 år och är medlemmar i Svenska kyrkan är röstberättigade. Personval med kryssningsmöjligheter är det också – här får man kryssa hela tre kandidater.

Du har missat det här, eller hur? Ingen fara. Allmänbildning är förvisso den främsta statusindikatorn i Sverige, men det här valet har gått de flesta förbi. Det är i sin tur inte så konstigt givet den begränsade rapporteringen i media, som med få undantag handlat om Sverigedemokraternas chanser i valet. Och att medieintresset är svalt är ganska logiskt. Det handlar trots allt om ett val inom en enskild organisation – en intern medlemsomröstning om man vill – och inte ens landets statsminister har rösträtt.

Jag skulle kunna lämna det vid det. För mig är det en intern angelägenhet för Svenska kyrkan och jag kommer inte att utnyttja min rösträtt. Men eftersom medlemsomröstningen fått behålla sin otidsenliga särställning i samhället och de större politiska partierna deltar med såväl kandidater som valrörelseresurser - här exemplifierat av Socialdemokraterna och Centern - tog jag mig ändå en snabbtitt på hur valrörelsen bedrivs.

Några större resurser för en intensiv valrörelse med affischering, torgmöten, dörrknackningskampanjer och omfattande annonsering avsätts naturligtvis inte. Den faktiska målgruppen är avsevärt mindre än gruppen röstberättigade. I stället torde det handla om ett kampanjarbete som är lågintensivt och enkelt, men erbjuder hög träffsäkerhet. Både det och de erfarenheter man tillgodogjort sig under de senaste kampanjerna, inte minst i våras, talar för den sociala webben. Man behöver å andra sidan varken vara Sherlock Holmes eller okunnig om den ökade internetanvändningen bland äldre för att inse att det  finns demografiska skäl som talar emot de kanalerna.

Att döma av vad jag hittills sett är kanske de motverkande krafterna de starkaste. Men eftersom jag sett noll och intet offline, är det kanske ändå bara via nätet man kommer i kontakt med valrörelsen om man befinner sig utanför den snäva målgruppen. Nåja, ett 40-tal bloggposter och ett 10-tal Twitterinlägg den senaste veckan är kanske inte så mycket. Lägg till det en handfull relationskyrkogårdar på Facebook. Aktiviteten från de etablerade traditionella partierna är nästan obefintlig. Utöver Sverigedemokraterna är det de kyrkopolitiskt inriktade Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan (POSK) och Frimodig kyrka som står för socialt nätinnehåll med såväl valbloggar som Youtubekanal, Facebookgrupper och Twitterflöde. Det är kanaler som även riksdagspartierna förfogar över, men jag har ännu inte sett dem användas för kyrkovalet och tror inte att vi kommer att få se så mycket av det heller. 

De enskilda kandidaterna ligger också lågt. De intensiva personvalskampanjerna lyser med sin frånvaro och det handlar bara om enskilda blogginlägg och Facebookgrupper. Favoriten är den moderate kyrkopolitikern Sven-Olof Carlsson som i sin Facebookgrupp inte lyckats samla någon medlem alls, förutom honom själv då förstås.

Min ögonblicksbild av valrörelsen på nätet bekräftar i någon mening engagemangets betydelse för att opinionsbildning på nätet ska flyga. Riksdagspartierna gör plikttroget lite insatser för att tillfredsställa ett fåtal kyrkopoliskt aktiva i partileden. Något riktigt engagemang finns inte och sålunda uteblir dialogen och aktiviteterna. 

Borde de göra mer? Om de upplever partiengagemanget i Svenska kyrkan och ett stort valdeltagande som viktigt borde de naturligtvis göra mer även på nätet. Om de delar min uppfattning om att partipolitik och ett enskilt samfund egentligen bör gå skilda vägar gör de naturligtvis rätt i att ligga lågt. Men då vore det ärligare att deklarera det öppet än att vänta på att frågan dör tillsammans med de äldre partimedlemmarna.