Almedalsveckan avslutas i dag med miljöpartiets dag. Också i år har den bjudit på en underbar blandning av diskussion, möten, social interaktion samt en öppenhet och tillgänglighet som varje västerländsk demokrati har anledning att avundas.

Almedalen är emellertid också tummelplats för påverkan och opinionsbildning genom olika kommunikationsinsatser – och det är naturligtvis på sin plats med en liten flipp-eller-flopp-lista. So here goes …

Flipp 1
JAG. Nej, inte jag utan organisationen JAG. Inte så känd bland den stora allmänheten – eller ens merparten av dem som varje år frekventerar Almedalsveckan. Men i år åkte ingen därifrån utan att veta vem de är och vad de arbetar för. Imponerande synlighet och närvaro, vilket måste ha varit en alldeles särskild utmaning givet flera av deltagarnas funktionshinder i kombination med backar och kullersten i Visby .

Flipp 2
Gudrun Schymans förmåga att höras och synas överallt. Fi är ett ”enkvinnoprojekt” som utan hennes lyskraft, engagemang och popularitet i rätt kretsar hade fått 0,3 i stället för de 0,7 procent av rösterna som de får i höstens riksdagsval.

Flopp 1
Årets främsta kommunikationsflopp måste vara nämnda Gudruns grill. Att bränna upp 100 000 kronor säkrade stor uppmärksamhet för Feministiskt initiativ, med artiklar även utanför Sveriges gränser. Men tilltaget var så provocerande att budskapet föll bort. Vem minns om en månad varför pengarna brändes? Att kloka PR-konsulter försvarar det som en utmärkt PR-aktion förvånar mig. Har vi inte lagt ”all PR är bra PR” bakom oss?

Och sedan belönar Westander PR – ni vet byrån med Gudrun Schymans vapendragare Birger Östberg som affischnamn – tilltaget med utmärkelsen Hetast i Almedalen. För mig är det lite som att belöna någon som spränger scenen i Almedalen under veckan. Gissa om det skulle bli årets snackis!

Flopp 2
Flyers, alla dessa flyers! Vart man än gick försökte folk pracka på en allt från små kort till stora tidningar. Read my lips: Ingen vill ha ert material. Det är i vägen och kastas omgående. Har ni en bra produkt – t ex Westanders PR-handbok – be om en adress och lova skicka materialet.

Bubblarna då? Visst, jag skulle kunna lista en mängd aktiviteter och aktörer som gjort sig förtjänta av ros eller ris, men dels missade jag (förstås) mängder av sådant som förtjänar uppmärksamhet, dels kryllar det av andra listningar på nätet för dem som vill ha tillgång till fler betygsatta exempel. Och just idag känns det dessutom som om allt bleknar i skuggan av Littorins avgång och dess efterspel av spekulation, indignation, självrannsakan osv.

Eftersom self promotion är så populärt på nätet – ja, jag har fortfarande lite svårt för det – avslutar jag i stället med en variant på det. Den som vill betrakta det som en bubblare får göra det.

Utöver egna välbesökta arrangemang och medverkan i andras låg vi bakom soffan som bars runt på stan och var allerstädes närvarande. Texten ”Var ska jag ställa soffan?” anknöt till den stora bostadsbristen bland unga och den radikalt minskade tillgången på hyresrätter. Ett av syftena var att belysa detta i ljuset av den politiska agendasättningen.

Det var en synnerligen enkel aktivitet, men med en effekt som vida översteg det jag förväntat mig. Det blev uppenbart i alla de samtal jag hade med folk som spontant tog upp den i samtal med mig.

Namninsamlingar, eller petitioner, är kanske inte det mest kraftfulla instrumentet för opinionsbildning. Men det finns alltjämt situationer då det kan vara verkningsfullt. Möjligheterna till dialog med dem man söker upp för att få en underskrift måste emellertid vägas mot de resurser som krävs för att samla en tillräcklig mängd namn. Dörrknackning, utlagda listor eller kampanjvolontärer bland shoppande allmänhet kräver alla mycket folk och engagemang.

Alternativet, att samla in namnen på internet, är inget nytt. Men ofta har det även där krävts resurser; investeringar i webblösningar och kunskap om hur de hanteras. Facebook öppnade fönstret för det enkla gratisalternativen i de sociala nätverkstjänsterna, manifesterat bland annat genom stödkampanjerna för munkarna i Burma och Anton Abeles upprop mot gatuvåldet.

Det finns numera även enkla gratisverktyg för dem som vill ha en egna sajter för sina namninsamlingar, funktioner för uppföljning och statistik. Med iPetition startar du t ex din insamling på mindre än två minuter. Sedan är det bara att marknadsföra den och ditt budskap över nätet – och för det finns det som bekant en uppsjö kanaler och framgångsrecept.

Läs även andra bloggares åsikter om politisk kommunikation, namninsamling, internetkampanjer, opinionsbildning, protestlista, iPetition, gräsrötter