• Journalist – med rätt att ljuga?
  Så klokt om vad som i grunden bygger förtroende mellan dem som granskar och de granskade. Om vi eftersträvar en större öppenhet – och det tycks alla vara överens om – finns det förstås inget egenvärde i att luras och manipulera.
   
•  10 examples of how crowdsourcing is changing the world
  Erkänner att jag är en stor anhängare av crowdsourcinglösningar och tycker det är kul att standardexemplen Dell IdeaStorm och My Starbucks Idea får alltfler efterföljare. I den här listan uppskattar jag särskilt CrowdSpring och Brand Tags.
   
• Gästbloggare: Rolf van den Brink
  Länkbetarnas okrönte mästare slår till igen. Säga vad man vill om Rolf, men han håller en konsekvent linje kring just de här frågorna och hans förmåga att ständigt simma mot strömmen är avundsvärd. Sedan behöver man förstås inte köpa hela hans resonemang. Det råder ju inte nödvändigtvis någon motsättning mellan att ”göra” och att ”delta i eller leda den publika framtidsdiskussionen”, även om Rolf bland dem han åsyftar säkert kan plocka ut en och annan som har lite för få kunder eller för mycket fritid. Jag tycker kulturjournalisterna i åratal har bevisat att kombon kan funka riktigt väl. Hur som helst tycker jag att metadiskussionen kan vara värdefull.  
   
• Non Profit Website Design: Examples and Best Practices
  Värdefulla saker att tänka på när du utformar webbplats för exempelvis ideella organisationer och intresseorganisationer. Självklart med exempel att inspireras av. Vifta inte bort dem som för amerikanska, utan titta på vad som kan användas här, med eller utan lite tweakning.
   
• HOW TO: Gather Feedback With Social Media
  Enkla tips om hur du använder enkla plattformar som dina målgrupper finns på för att få in deras input, indirekt eller som svar på direkta frågor.

Två aktuella händelser får mig att återkomma till frågan om ledares användning av sociala medier.

Den första är ett meningsutbyte på Twitter i helgen där Paul Ronge jagade svar på frågan om varför Carl Bildt bara följer en person på Twitter, nämligen Mona Sahlin. Efterhand som inläggen om hur Mona Sahlin och Carl Bildt använder och bör använda sitt bloggande publicerades – utöver Twitter berördes Carl Bildts blogg Alla dessa dagar – slogs jag av tanken på den frånvarande aktören. Även om det bitvis kändes så var det ju inte en diskussion om hur ledarna för våra två största partier uppträder på nätet. Mona Sahlins naturliga motpart heter Fredrik Reinfeldt – och nätet erbjuder i det avseendet ingen annan slags verklighet.

Det andra var ett blogginlägg hos Rolf van den Brink om PR-chefer som ignorerar Facebook. I någon mening har Rolf en poäng; en VD för Volvo PV gör det mer trovärdigt att företaget kränger bra bilar om han själv kör en. På samma sätt kan en byråledare signalera att kunskap om och användning av sociala medier är en helt naturlig del av byråns arbete genom att själv använda dem.

Sedan haltar resonemanget lite i andra avseenden. Att räkna antalet konsulter på en byrå som har en Facebookprofil känns som en dålig måttstock på byråns kompetens inom området sociala medier.  Vore det så enkelt skulle ju Cohn & Wolfe, i det exempel som tas upp i blogginlägget, utan problem kunna mönstra ett starkare team än JMW . Och jag skulle dessutom få ytterligare ett argument för att Prime är den starkaste spelaren på området

Den gemensamma nämnaren för Rolfs blogginlägg och Twitterutbytet om Sahlin vs. Bildt är alltså ledarens frånvaro i sociala medier. Medan Rolf betraktar det som en nödvändighet för att göra en byrå trovärdig i sin leverans av kunnande och rådgivning har jag sällan stött på ett motsvarande krav avseende partiledare och partiernas trovärdighet som aktörer på nätet.

Äpplen och päron, invänder du kanske, med hänvisning till den där Volvo-VD:n. Och det är sant. Det är inte för sin kompetens att använda sociala medier våra partier söker mandat. Men samtidigt spelar ett partis förmåga att bygga förtroende och framgångsrikt kommunicera i olika kanaler – där betydelsen av de sociala medierna är den som ökar tydligast – en allt större roll för hur vi värderar det. Erfarenheterna från USA lär inte precis motverka den utvecklingen.

Om vi köper att det mot den bakgrunden finns en parallell mellan de båda exemplen, borde då inte Fredrik Reinfeldt och några fler byråledare snabbt skapa egna konton och med flit engagera sig i konversationerna på nätet? Nej, inte för de skälen i alla fall.

Det är utifrån det samlade agerandet från flera av byråns eller partiets företrädare vi bedömer förmågan. Med en bra närvaro - volym och innehåll - kan ett parti lyfta sig över sina konkurrenter utan att partiledaren själv deltar. Partierna har det gemensamt med flera företag att det sällan är den högste chefen som erbjuder den intressantaste kunskapen eller dialogen.

På motsvarande sätt kan en byrå med framgångsrika och uppmärksammade projekt inom området, egna plattformar i de sociala medierna, erkänt duktiga medarbetare som tillsammans erbjuder både spets och bredd och inte minst en syn på sociala medier som ett naturligt – inte nytt och udda – inslag i modernt kommunikationsarbete höja sig över sina konkurrenter utan att byråledaren själv hittat till Facebook.

Sedan kan byråledaren genom stort eget engagemang i sociala medier agera föredöme för medarbetarna internt i en målmedveten satsning för att få med alla på tåget, men hur berömvärt det än är behöver det inte nödvändigtvis påverka marknadens uppfattning om en byråns erbjudande.