Under rubriken ”Påklistrat duger inte” påminner Hanna Dunér i dagens Svenska Dagbladet om att kommunikation är framgångsrik bara om den är trovärdig. Budskapen får helt enkelt inte ligga för långt från avsändarens faktiska erbjudande och rådande värderingar.

Artikeln är ännu en uppgörelse med de traditionella partiernas oförmåga att fånga en uppkopplad generation och konstaterande att de därigenom krattat manegen för Piratpartiet. Även om jag finner mycket av den slentrianmässiga kritiken på temat ”gammelpartierna har inte fattat sociala medier” överförenklad och oinitierad har jag inget  emot att partierna pushas för att bli bättre, oberoende av från vilka håll kritiken framförs. Jag har inte direkt sparat på krutet själv och trots ett rejält lyft under det senaste året återstår en hel del att göra. Därvidlag är jag helt överens med huvudlinjerna i Björn Mellstrands analys.

Jag tycker emellertid att Hanna Dunérs artikel – likt många som varit inne på samma spår – har en underlig utgångspunkt. Man behöver inte köpa hela Piratpartiets åsiktspaket för att framgångsrikt kunna bilda opinion och skapa engagemang genom sociala medier, varesig bland unga väljare eller andra kategorier. Vilket värde som fora för demokratiskt samtal skulle de ha då?

I den bästa av världar fördes det initierade och konstruktiva debatter i de sociala medierna om politik som främjar internetanvändning, tjänsteutveckling på nätet och anpassning av regelverk för att teknikutvecklingen inte ska komma i konflikt med andra värden.  Med gammelmedias återkommande förenkling om ”fildelning” som den avgörande sakfrågan, partier som intellektuellt och administrativt varit bundna av klumpigt utformade lagförslag som vänt upp och ner på deras traditionella värn om personlig integritet och en ibland välgrundad rädsla för vad som kunnat hända om man valde att i nätdiskussioner driva en linje som avvek från de röststarkaste aktörerna på nätet begränsades emellertid utrymmet för det.

Det politiska samtalet om internet på internet har mycket att vinna på en högre grad av problematisering, inte motsatsen.  Det skulle t ex ge utrymme för en mer mångfacetterad debatt om immaterialrätt och möjligheter för enskilda politiker att propagera för värnet av både upphovsrätt och personlig integritet.

I avsaknad av en sådan problematisering  är risken betydande för det klassiska marknadsföringsmisstag Hanna Dunér hänvisar till, ”där man säger en sak och gör en annan”. Eller mer troligt, att man från partiernas sida väljer bort att tala om politik som berör internetanvändningen på de arenor där det förefaller mest naturligt att göra det och där de mest berörda befinner sig.