Medveten om hur det jag avser skriva kan vantolkas och missbrukas inleder jag med att slå fast följande: Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna, avser inte rösta på dem och tycker inte att deras politiska program har mycket gemensamt med den politik jag tror på.

I morse redovisade Ekoredaktionen en undersökning i vilken tre av fyra lokalpolitiker kunde tänka sig blocköverskridande samverkan för att utestänga Sverigedemokraterna om de senare fått en vågmästarställning i kommunen efter höstens val. Tidigare har (M) och (S) i Stockholms stad varit ute och deklarerat planer på samlingsstyre om situationen skulle inträffa där.

Kanske inspirerad av detta skrev Kent Persson i dag blogginlägget ”Jag kommer aldrig att samarbeta med Sverigedemokraterna”. Kent är inte bara en hyvens kille. Han är också oppositionslandstingsråd, ledande kommunpolitiker i Örebro och Moderaternas kanske främste bloggprofil vid sidan av Carl Bildt.

Det är detta som gör mig lite bekymrad.

1. Jag är lite osäker på varför Kent känner att han måste göra utspelet. Han hänvisar till värdet av tydlighet, men finns det väljare i Örebro som tror att en moderat samverkan med SD efter valet ligger nära till hands? Att förneka saker som ingen frågat efter brukar annars kännas som en olycklig taktik. Eller var det bara för att ge ytterligare lite fördjupning åt den lokala fördjupning som SR redan erbjuder?

Jag har stor respekt och förståelse för Kents personliga val att inte vilja samverka med sverigedemokrater. Om han blir tillfrågad och har partigruppen bakom sig skulle jag även ha förståelse för att han deklarerar att Moderaterna i Örebro kommun eller Örebro läns landsting inte avser göra sig beroende av SD efter valet 2010.

Förtida utspel om samlingsstyre över blockgränserna för att utestänga SD har jag emellertid ingen förståelse för alls, i synnerhet inte på orter där SD:s möjligheter att nå fullmäktigeplatser är ytterst små. Det är direkt kontraproduktivt och visar på väldigt liten förståelse för dragningskraften i SD:s etablissemangsmotstånd. Det är en illusion att tro att alla SD:s potentiella väljare betraktar ”massinvandringen” eller ens integrationsfrågor som de viktigaste på den politiska agendan. Att tona ner centrala politiska skiljelinjer mellan de etablerade partierna för att fokusera på en ny kan dessutom bara gynna dem som erbjuder ett alternativ till det gamla.

Sedan kan jag inte frigöra mig från en lättare obehagskänsla när politiker bedyrar sin respekt för demokrati och väljarnas fria vilja samtidigt som de utan större våndor antyder att den respekten inte nödvändigtvis omfattar alla och att vissa värden står över det. Ta diskussionen om politiken i stället.

2. Kents blogginlägg följs av en mängd kommentarer, som väntat från många kritiska SD-sympatisörer. Här gör Kent något oväntat och konstaterar frankt:

Jag noterar att alla ni som tycker jag har fel i mitt ställningstagande om att inte samarbeta med SD gömmer er och kritiserar mig anonymt. Jag tar inte kommentarer som är anonyma på allvar.

Över detta hajade både jag och Niclas Strandh till via Twitter och sedan jag föresatt mig att skriva det här inlägget och Niclas utvecklat kritiken mot detta i Kents kommentarsfält har Kent reviderat sin ståndpunkt. Gott så.

Jag tar ändå upp det. Den principiella aspekten lämnar jag nu därhän, för den har Niclas utvecklat väl i sin kommentar:

Anonymiteten menar du alltså vara felaktig. Alla ska identifiera sig för att anses ha något att tillföra. Det måste i konsekvensens namn innebära att du tycker att det ska vara så i alla frågor: även för exempelvis personer som behöver vara anonyma på grund av hot om förföljelse, hot mot sina familjer etc. Exempelvis exiliranier och liknande personer. Ett oerhört märkligt ställningstagande och faktiskt har jag väldigt svårt att se det som speciellt demokratiskt.

I stället dröjer jag kvar vid anonymiteten hos just SD-sympatiserande bloggkommentatorer. Jag kan inte påminna mig någon utanför SD-leden problematisera detta förbi kopplingen mellan grovt innehåll, trolling och det därmed självklara i att agera anonymt eller under falsk flagg. De beter sig illa och deras anonymitet kan därför förklaras men inte försvaras, tycks vara en allmänt accepterad uppfattning.

Jag har samma invändningar som de flesta mot mycket av innehållet, även jag tror det förekommer att en handfull SD-sympatisörer agerar under flera olika namn för att ge intryck av att de är fler och att väldigt få lämnade sitt tidigare favoritparti till förmån för SD på grund av just den artikel eller bloggpost de nyss läste.

Men den som bortser från stigmat måste rimligen göra det mot bättre vetande. Själv kände jag mig till exempel föranledd att inleda bloggposten med en brasklapp för att undgå misstankar. Löjligt, men så kände jag. Hur resonerar då någon som inte är en offentlig företrädare för SD innan han eller hon under eget namn tar ställning för partiet eller dess politik i en blogg- eller artikelkommentar? Vi vet att hot och våld drabbar även sverigedemokrater och dess sympatisörer. Personer har de facto fått problem på sina arbetsplatser som en följd av sina partisympatier, familjer har drabbats och jag kan tänka mig att flera även fått problem i sina sociala nätverk. I just det perspektivet är deras martyrskap konkret.

”Med deras syn på demokrati och människovärde är det kanske inte så konstigt, och tänk på vad de utsatt andra för”, har jag hört någon säga. Men jag köper inte kålsuparteorier när vi talar om demokrativärden och yttrandefrihet.

För egen del har jag därför inga problem med anonymiteten, utöver det tragiska i att det ska behövas. Jag hoppas att fler ville hantera kommentarer utifrån innehåll, inte avsändare. Det betyder inte att alla måste bli nöjda med hur deras kommentarer bemöts. Ibland tycker man sig redan ha givit svaret på en fråga, ibland hinner man helt enkelt inte med alla och ibland är det ju faktiskt så att den som skrivit är så otrevlig, hotfull eller uppenbart ointresserad av att ta till sig det som redan sagts att det är poänglöst att göra något annat än att ignorera.

Jag har en rätt tillåtande inställning till verbal tuppfäktning inom politiken. Det ska till exempel mycket till innan jag hetsar upp mig över enskilda uttryck som används i debatten, oberoende av om de kastas ut i affekt eller utgör inslag i en slugt genomtänkt strategi. Jag hade därför svårt att delta i indignationen över veckans bidrag, Tobleronepolitiken.

Jag tycker även att utspel, rapporter och aktiviteter som snarare desavouerar motståndarnas politik och trovärdighet än lyfter fram de egna förtjänsterna har ett berättigande. Granskningen av de olika alternativen väljare ställs inför är inte bara ett jobb för redaktioner, intresseorganisationer och medborgarjournalister.

Vad jag däremot inte gillar är när man med våld, hot eller vandalism förstör för sina politiska motståndare. Hit räknar jag sådant som nedrivna valaffischer, vandaliserade partilokaler och valstugor, bortplockade valsedlar, försök att störa och överrösta torgmöten, misshandel av partiaktiva, hot i bloggkommentarer, hackade hemsidor och liknande.  Värna demokratrin gör man med demokratiska medel.

På delvis samma tema har jag lite svårt för exkludering. Mot ett parti som i mångt och mycket surfar på etablissemangskritik och ett vi-tillåts-aldrig-vara-med-martyrskap kan det till och med vara kontraproduktivt att utestänga dem från skolor, neka dem tillträde till debatter och ignorera deras bloggar i sökverktyg. Det är till exempel klokt att inte längre hålla Politometern stängd för Sverigedemokraterna. Det huvudlösa utspelet om samlingsstyre i Stockholms stadshus går jag inte ens in på ….

Därför blir jag glad när jag läser Brit Stakstons inlägg på bloggen Politik 2.0.  Jag är en av dem som medverkar i bok-/bloggprojektet och har tyckt att det är lite bekymmersamt med Sverigedemokraternas frånvaro. Personligen bryr jag mig inte så mycket om FI:s frånvaro. Deras möjligheter att nå över 4-procentspärren är obefintliga. Detsamma gäller Piratpartiet. Som erfarna användare av sociala medier för partipolitisk påverkan i en valrörelse, med ett brett deltagande som skiljer sig väsentligt från FI:s, är jag emellertid övertygad om att en bok med namnet Politik 2.0 utgiven 2010 skulle saknas något utan dem.

Brit är inte bara vänlig nog och länkar till Sverigedemokraternas hemsida – vilket är en historia i sig – hon bjuder också in dem att komplettera projektet med en egen text som kommer att publiceras på sajten. Det är en möjlighet som Sverigedemokraterna bör nappa på. Om de inte gör det försitter de en chans att ge oss som tror att de egentligen inte gråter krokodiltårar över sitt ”utanförskap”  en liten knäpp på näsan.

Dagens Nyheter publicerar i dagens prasseltidning en intervju med Sydsvenskans hyllade journalist Niklas Orrenius med anledning av hans senaste bok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.”.

Efter att ha följt Sverigedemokraterna under många år, inte bara på avstånd för att förmedla andras förhållande till dem utan genom att tala med deras företrädare om vad, hur och varför är Orrenius sannolikt den journalist som kan partiet bäst. I stället för att jaga Det Stora Avslöjandet, med eller utan dold mikrofon, har jag uppfattat det som att han lyckats skapa den sorts relation till partiets företrädare som gör det möjligt att verkligen lära känna dem och deras politik. Ömsesidig respekt har gjort det möjligt att både förmedla en initierad och nyanserad bild av Sverigedemokraterna och kritiskt granska och återge bristerna i partiets politik.

Orrenius förhållningssätt till Sverigedemokraterna är en intressant relief till hur många politiskt och journalistiskt aktiva förhåller sig till partiet. Beröringsskräck, demonisering, bedömning enligt andra måttstockar än dem som gäller för andra partier och fåfänga försök att tiga ihjäl blandas med seriösa och berömvärda initiativ för att ta debatten och respektera deras ställning som etablerat parti samtidigt som man granskar och/eller blottlägger fel i deras politik och idégods.

Arbetet som bedrivs genom ”hubben” sverigedemokraterna.de erbjuder både och. Primärt och till övervägande del handlar det om att möta Sverigedemokraterna i sociala medier, ta debatten och visa varför deras politik är ett dåligt val. De som har argument men inte mod får stöd och de som har mod men inte argument kan vägledas till fakta och … ja, argument. Bra så.

En uppmärksammad del av konceptet utgörs emellertid av en sökmotorkampanj med syfte att placera webbadressen högt vid sökning på partiets namn (i dag 2:a). Om detta har bland andra Nikke Lindqvist och Simon Sundén skrivit, men också SvD och DN.

Den här delen är jag mindre förtjust i. Här ligger inte längre fokus på att ta debatten och att syna Sverigedemokraternas politik. Här handlar det om att tysta och osynliggöra, inte med argument och debatt, utan med andra medel. Det är lite av nätvandalism som har mer gemensamt med att blåsa i visselpipor på partiets torgmöten eller att riva ner valaffischer.

Missförstå mig rätt, i motsats till de båda senare är sökmotorkampanjen i full enlighet med lagen och jag jämställer dem inte rakt av, men alla handlar ytterst om att sabotera och försvåra för någon att på lika villkor bedriva sitt politiska arbete. Ingen främjar ett positivt demokratiskt samtalsklimat.

Foto: Emil Håkansson

Mot min invändning kan förvisso invändas att sympatisörer till Sverigedemokraterna inte direkt rosat marknaden för öppen politisk dialog, i synnerhet på nätet. Det är en invändning jag har respekt för. Hot och grova tillmälen förekommer flitigt i kommentarsfält när någon skrivit negativt om Sverigedemokraterna och det i en utsträckning som skrämmer debattörer till tystnad. Om än rejält överrepresenterade är emellertid inte SD:s sympatisörer ensamma om detta och från partiets ledning kan vi som mest kräva ett avståndstagande – vilket förvisso vore välkommet.

Men vilka signaler sänder det när man sanktionerar eller till och med uppmuntrar ett sorts felaktigt demokratibeteende med hänvisning till att de som utsätts beter sig ännu sämre? Vi vill väl ha mer av politisk dialog på nätet, mer av politiska företrädare och väljare som möts, diskuterar och influeras av varandra i öppen debatt. Vi vill ha bort det som lägger munkavle på aktörerna, inte ha mer av det.

En sökmotorkampanj är förstås harmlös, men om vi gör det ok att sabotera för våra motståndare med annat än argument, vart kan det leda i förlängningen? Slutar vi reagera när partiers föreningslokaler vandaliseras? Möts förskingrad direktreklam från partier med en axelryckning? Uteblir medieintresset helt nästa gång en partiaktivist misshandlas på grund av sitt politiska engagemang?

Så här i påsktider tycker kanske någon att jag gör en kyckling av en fjäder. Må så vara. Men i min syn på demokratiutveckling spelar det roll hur vi förhåller oss till dem som väljer att aktivera sig, alldeles oavsett vad vi tycker om deras politiska ståndpunkter.

Varje försök att sabotera för Sverigedemokraterna riskerar dessutom att spela dem i händerna. Var partinamnet hamnar i en Googlesökning påverkar inte valutgången, men de får ytterligare ett argument för sitt politiska martyrskap.

När deras politiska argumentation krackelerar – och dit är vägen ofta kort – står alltid reservargumentet om hur de inte ges samma förutsättningar som andra partier till buds. Och det tror jag är ett av deras starkaste inför höstens val. Det är inte en slump att Jimmie Åkesson under påskhelgen sände det här brevet till landets chefredaktörer.

UPPDATERAT: Nikke utvecklar och förklarar sajtens sökmotorframgångar pedagogiskt i nytt inlägg.

Minns ni Hassans busringningar på 90-talet? Bland spåren som finns sparade för eftervärlden finns till exempel ”10 000 tyska bögar” och ”Man är ju inte gjord av trä”, där Fredrik Lindström och Erik Haag driver med Ja till Europa-kampanjen respektive dåvarande Moderata Kvinnoförbundet.

Partier och organisationer var naturligtvis inte aningslösa då, men man hade en lägre beredskap för att ”vem som helst” kunde omvandla en vardaglig situation till något med nyhets- och/eller underhållningsvärde för hundratusentals. Sedan fick vi lära oss att varje framträdande och varje telefonsamtal med någon okänd (eller känd) utgjorde en potentiell risk. Från den senaste presidentvalskampanjen i USA rapporterades om den ständiga risken för att ett förlupet ord inför en folksamling på minuter kunde kablas ut över världen via en mobiltelefon. Kandidaterna skuggades av motståndarnas spioner som stod redo att leverera avslöjande material till nyhetsredaktioner och väljare.

Hastigheten med vilken informationen kunde spridas var en nyhet, liksom hur mycket utrymmet för att förbättra en historia krympt. Att man vid allmänna framträdanden kunde räkna med att det fanns ett förkläde från motståndarsidan var det däremot inte. För ledande politiker var det en valrörelserealitet i Sverige redan under 90-talet.

I dag har garden höjts ytterligare. Politiker och tjänstemän är mer på sin vakt och journalister som intervjuar ledande företrädare får till exempel räkna med att själva bli bandade, bland annat för att den intervjuade själv ska ha tillgång till ett publicerbart originalmaterial.

Jag kommer att tänka på detta när jag ser hur Sverigedemokraterna – troligen mer på sin vakt än andra – neutraliserar ett försök från TV-programmet ”Ballar av stål” att driva med dem. TV-teamets två kameror får sällskap av Sverigedemokraternas egen och via partiets Youtubekanal publiceras raskt ett inslag som antyder ett havererat skämt.

Sverigedemokraternas version lockar inte till många skratt, men det är knappast syftet. Kanske finns det användbart material som SD väljer att utelämna, kanske kan Ballar av stål-redaktionen vara tillräckligt kreativa för att få till ett inslag ändå, men genom sin beredskap och sina förebyggande åtgärder har Sverigedemokraterna höjt ribban och försvårat för produktionsbolaget.