Om jag ser ett bra inlägg på Twitter händer det ofta att jag retweetar det, dvs agerar slavsändare och sänder det vidare med möjlighet för mina followers att också se det. Genom det signalerar jag uppskattning mot avsändaren, men framför allt är min avsikt att ge mer spridning åt ett innehåll som jag funnit värdefullt eller tror att andra kan ha nytta av.

Ibland gör jag det emellertid främst för att hjälpa avsändaren att sprida ett budskap vidare, till exempel en jobbannons, information om en angelägen kampanj, crowdsourcing eller en öppen förfrågan angående ett problem denne behöver hjälp med. Oftast är de twitterinläggen ursprungligen skrivna just för att utnyttja den sociala webbens förmåga att förmedla budskap viralt, det vill säga spridas vidare från nätverk till nätverk för att nå så många som möjligt.

Nu har jag dock börjat tröttna på dem (främst företag och organisationer) som bryter mot den mest elementära riktlinjen för twitterinlägg som man vill ha spritt vidare. För sådana inlägg är maxgränsen inte 140 tecken, snarare 120 eller därunder. Till ditt inlägg ska läggas bokstäverna ”RT” (eller den markering som varje Twitterklient använder), två mellanslag och användarnamnet för den som retweetar.

I stället för att sprida inlägget vidare väljer de flesta att avstå eller efter mycken vånda kanske (godtyckligt) stryka delar av innehållet innan de trycker på Enter. Någon slutlig ståndpunkt kring hur mycket man får redigera ett inlägg har jag ännu inte sett (tipsa gärna om du gjort det). Själv följer jag principen om att innebörden inte får ändras, men avstår hellre än att gå in och ändra någon annans text.

Nåväl, den lilla upprördhet i vardagen föranledde detta inlägg med …

5 enkla tips att tänka på

• Skriv kort och kärnfullt, aldrig mer än 100-120 tecken.

• Säkerställ att innehållet intresserar/engagerar dina followers, som du rimligen vet en del om. Chansen är då större att det har samma effekt på deras followers.

• Erbjud länk, till egen eller annans webbplats.

• Twitterinlägg är i praktiken färskvara. Publicera din post när det är störst chans att dina followers är aktiva.

• Ett litet ”pls RT” på slutet går inte att missförstå. Använd dock med omdöme. Vilket sorts innehåll vill du själv reteweeta?

Det är egentligen ingen raketforskning, kan tyckas. Men då har man inte hört talas om Dan Zarella och The Science Of ReTweets Report

Jag efterlyste i gårdagens inlägg att även regeringen utnyttjar den sociala webben för mer transparens och dialog. Jag antar att det bland annat är för att erbjuda det som regeringen i samband med EU-ordförandeskapet låter några av tjänstemännen twittra och publicerar deras flöden på den officiella hemsidan.

Så här uttrycks uppdraget:

EU på 140 tecken. Det är utmaningen för det svenska EU-ordförandeskapets mikrobloggare. Genom korta inlägg på internettjänsten Twitter delar en rad nyckelpersoner med sig av sin vardag och ger en inblick bakom kulisserna under Sveriges halvår i ledartröjan. Följ deras bloggande i rutan på ordförandeskapets förstasida eller här till höger. Om du själv använder Twitter kan du också följa bloggarna genom att lägga till dem i din profil. Respektive användarnamn står inom parentes.

Jag tycker det är en bra ambition att bjuda på mer insyn och mer – och annorlunda – information än den som distribueras via de traditionella kanalerna. Men jag kommer inte ifrån misstanken att vi i deras twittrande ser ännu ett exempel på politiska företrädare som tror att det medborgarna mest av allt efterfrågar är lite insyn i de styrandes vardag. Vi har sett det förut i flera statsråds – och andra politikers – rätt meningslösa bildbloggar, som oftast fokuserat på trivia i stället för på innehåll och ställningstagande.

Misstanken grundas dels på att jag aldrig ser några svar i ordförandeskapstwittrarna flöden, dels på att jag och andra gjort misslyckade försök att kommunicera med dem via Twitter. I bästa (!) fall är de omedvetna om att Twitter fungerar utmärkt för flervägskommunikation och att det finns applikationer också för mobiltelefoner som gör det enkelt att se när andra nämner/adresserar dem. I värsta fall har man bara adderat ännu en envägskanal, den sämsta formen av twittrande.

Jag kan ha fel och ordförandeskapet och deras twittrande har bara börjat. Det finns gott om tid att öppna upp kommunikationen.

Jag läste hos Nick Burcher att Coldplay börjat använda Twitter och att de i motsats till celebriteter som Stephen Fry och MC Hammer lagt ut själva skrivandet på en PR-person. Det går naturligtvis att vara kritisk mot det, men det handlar i grund och botten om hur man ser på Twitter som kanal.

Om jag som användare förväntar mig att det bakom varje användarnamn finns en individ som avser använda Twitter för att dela med sig av personliga tankar och gärna inbegriper sig i dialog med andra blir jag naturligtvis besviken om någon använder det för opersonlig envägskommunikation. Detsamma gäller om det bakom en känd artists namn döljer sig en anonym konsult eller liknande.

Om jag däremot betraktar Twitter som en arena som tillåter en avsevärt större variation blir jag inte lika besviken. Då har jag lättare att acceptera att Chris Martin inte deltar som @Coldplay, att @Apple_News är ett rent nyhetsflöde och att jag inte alltid vet vem på redaktionen som i ett meningsutbyte deltar som @SvDledare.

Det senare är särskilt intressant. Om man som organisation vill utnyttja den dialogmöjlighet som olika sociala verktyg erbjuder blir det snabbt jobbigt att agera anonymt bakom ett varumärke. Så länge företagsbloggen saknar en personlig avsändare till de olika inläggen och så länge de politiska partierna uppträder på Twitter som bara @vansterpartiet eller @socialdemokraterna är åtminstone jag mindre benägen att försöka inleda en dialog där. För mig blir de främst kanaler för envägskommunikation, vilket förvisso kan vara intressant nog. Att jag sedan funderar lite över hur ”officiellt” varje inlägg från de politiska partierna ska betraktas som är en annan femma.

Den sortens envägskommunikation tror jag för övrigt att vi får se mer av på Twitter i takt med att fler hittar dit. Företag, organisationer, politiska partier och folkvalda ser möjligheten att sprida nyheter och åsikter i ännu ett format (en variant på rss-flödet helt enkelt). På sikt övergår kanske en del av dessa flöden till kanaler för dubbelriktad kommunikation, eller så kompletteras de av parallella mer personliga kanaler från samma avsändare. Fler kommer även att använda Twitter för att ”dela bokmärken”, dvs posta länkar som man tror att ens läsarkrets är intresserad av. Inte heller det särskilt dialogbefrämjande, men personligen uppskattar jag det oerhört.

Mikrobloggtjänsten Twitter har fått ett rejält svenskt uppsving under de gångna julhelgerna.  Timbros tvittrande har jag nämnt tidigare, men som såväl Hans Kullin som Thomas Selig konstaterar är det flera politiska opinionsbildare som nu lägger Twitter till sina kanaler.    

I motsats till mikrobloggkonkurrenterna Jaiku och Bloggy erbjuds Twitteranvändare en hel uppsjö tredjepartsutvecklade applikationer som kan underlätta tvittrandet. På bland andra Twitter Fan Wiki och Twitdom.com finns sammanställningar på flera av dem, men det tillkommer ständigt nya.

En variant som är särskilt intressant för bloggare är så kallade tweetbacks, plugins till WordPress som sammanlänkar bloggdiskussioner med Twitterkommentarer. Tweetbacks gör helt enkelt att tvittrade kommentarer på en bloggpost dyker upp bland övriga bloggkommentarer (jfr vanliga trackbacks) och filosofin bakom re-tweeting tas vidare. Så här motiverar upphovsmannen Dan Zarella sin plugin TweetBack:

Beyond simply adding a new layer to the conversation and allowing your readers greater flexibility in how they choose to respond to your content, it also adds an important factor in “going viral”: social proof. By showing your readers how many other people have also liked your post enough to share it, you tap into a powerful human tendency towards imitation.

… Tweets are a lower-commitment, easier way to share content than either traditional commenting or blogging, and therefore lowers the bar for your readers to join in the conversation.

Se även alternativ till Zarellas plugin här och här.

För alla som kämpar med att hänga med i parallella diskussioner på olika plattformar (bloggar, mikrobloggar, diskussionsforum, Facebook, YouTube, Flickr osv, osv) är naturligtvis varje initiativ för att integrera konversationerna välkommet. Men alla som mikrobloggat ett tag känner nog också igen sig i det Zarella säger om den sänkta tröskeln för kommentarer. Integrering av mikrobloggar med andra plattformar torde alltså kunna generera avsevärt mer av konversationer på nätet.

Eloge till Thomas Selig för initiativet med listor över svenska organisationer och privatpersoner som använder  Twitter. Hjälp honom gärna att bygga ut den ytterligare och hålla den uppdaterad.

Den liberala tankesmedjan Timbro går idag ut med att de har ett eget flöde på mikrobloggtjänsten Twitter. Att de skulle vara snabba att hänga på även den kanalen förvånar inte. Med bland annat egna areor på Facebook, YouTube, Google Video och Flickr, en egen iGoogle-gadget och timbro.tv i samarbete med TV8 har de visat sig pigga på att testa nya format för att nå såväl trogna vänner såväl som nya målgrupper.

Det är en trial-and-error-verksamhet som jag antar bjuder på såväl riktiga fullträffar som mindre lyckade men väl så värdefulla erfarenheter. Utan att veta som mycket om arbetet – jag hoppas dock få gräva lite mer i det vid tillfälle – gillar jag den ambitiösa satsningen och öppenheten för det förändrade kommunikationslandskapet.

Det är annars inte många svenska företag och organisationer som anammat mikrobloggandet på företagsnivå. Det kan bland annat tillskrivas det än så länge begränsade antalet svenska användare att kommunicera med, en stark ställning för Twitterkonkurrenten Jaiku i Sverige som gör det svårt att välja (även om det förefaller som att många svenska mikrobloggare  tillsvidare använder både Jaiku och Twitter) och naturligtvis en osäkerhet kring hur man ska använda det för kommunikation från en hel organisation. Det senare är ju inte helt oproblematiskt. Forresters Jeremiah Owyang pekar i det här inlägget på några av utmaningarna.

Att Timbro valde att köra på den i USA helt dominerande Twitter kan ha en så enkel förklaring som att kommunikationschefen Billy McCormack har amerikansk bakgrund. Det kan också bero på att de – liksom jag - funnit att Jaiku må vara bäst för dialog och diskussion mellan enskilda personer men att Twitters tydligare utrymmesbegränsningar och uppsjö av kringtjänster gör den lämpligare som kanal för företagskommunikation. En ytterligare bidragande orsak kan vara att den senaste tidens uppmärksamhet kring Twitter, t ex i samband med Bombay-attacken, talar för ett ökat tvittrande även i Sverige.

Men samtidigt är kanske valet av plattform inte så centralt. En tanke är ju att företag kan agera som jag och många med mig, dvs finnas i flera kanaler (Jaiku, Twitter, Facebook, LinkedIn osv) och uppdatera via ett publiceringsverktyg som täcker flera plattformar samtidigt, i mitt fall Ping.fm. För ett företag skulle det även kunna integreras med intranät och andra verktyg för internkommunikation. Att utvecklingen går mot ett mindre plattformsberoende, där våra olika kanaler och nätverk sömlöst binds samman med varandra, känns ju uppenbart. Googles Friend Connect är ett exempel på ett sådant open social web-tänkande – och just idag integrerar de tjänsten med Twitter.  

Avslutningsvis, tipsa gärna om andra svenska företag som använder Twitter eller Jaiku för ren företagskommunikation.

Här och var beskrivs veckans händelser i Bombay som [ännu ett] genombrott för mikrobloggtjänsten Twitter. CNN rapporterar t ex om hur Twitterkanalen fylldes på med ett 80-tal ögonvittnesskildringar var femte sekund (!). Anton Johansson hos Twingly beskriver det som ”the real breakthrough for social media as official news resource” och talar om hur det troligen inneburit att ”more people have gotten more accurate information”.   

På gårdagens Stockholm Social Media Lunch club bjöd Annika Lidne på en Bombayspaning som följde Anton Johanssons tema. Anna Toss från Krisberedskapsmyndigheten var emellerid med under lunchen och kunde tillföra ett annat perspektiv. Mer information innebär inte med nödvändighet att rapporteringen blir mer korrekt. Mängden desinformation måste också tas i beaktande. Se även invändningar avseende den journalistiska aspekten i kommentarer till Niclas Strandhs inlägg på Same Same But Different.

Även jag har följt Bombayrapporteringen via Twitter – och oj vad lätt det är att fastna och släppa allt annat. Med ständigt uppdaterade ögonvittnesskildringar - från åskådarled såväl som inifrån hotellen – blandade med tweets från officiella institutioner, inklusive amerikanska UD, är det ett fantastiskt, spännande och gripande flöde av information man får ta del av.

Några osorterade reflektioner:

1. Det är inte lätt att på avstånd värdera informationen från källor jag fullständigt saknar kunskap om. Trovärdigheten i en uppgift ökar rimligen med antalet personer som rapporterar samma sak, men var lägger jag ribban? Hur vet jag vilka av dem som rapporterar som inte bara dragits med i uppståndelsen och agerar utifrån det – eller som re-tweetar spekulationer eller tvivelaktiga uppgifter?

2. Även om ”personer som vi själva” ska vara dem vi litar mest på tillhör jag dem som brukar fästa rätt stor tilltro till (de flesta) myndigheter. Men om jag vet att det i en situation förekommer avsiklig desinformation via sociala mediekanaler för att vilseleda, hur hanterar jag då sådana källor? 

3. Mest spännande är naturligtvis rapporter från folk på insidan, de som sitter instängda och kan rapportera vad ingen annan ser och vet. Deras rapporter är unika (även här re-tweetas det förstås). Men samtidigt vet jag att de rimligen är antingen livrädda, i chock eller erbjuder en mikrobild som inte överensstämmer med den faktiska situationen. Och hur vet jag att han eller hon verkligen är där? Inte ställer jag kontrollfrågor.

4. Källkritiken är upp till mig, precis som avseende traditionella medier. Att svårighetsgraden att bedöma enskilda källor är stor utgör inget skäl att förkasta den helhetsbild av ett händelseförlopp som förmedlas. För egen del söker jag emellertid andra kanaler än Twitter för att följa analys och diskussion om skuldfråga.

5. Som Twittergenombrott är jag inte säker på att händelserna i Bombay kommer att innebära någon radikal kursändring för journalistiken och de traditionella medierna. Trenden med ”den globala redaktionen”, dvs ett aktivt välkomnande av bilder och texter från ögonvittnen har redan pågått ett tag. Att det finns en efterfrågan på såväl snabbhet i rapportering som fördjupande analys är ingen hemlighet och kloka mediehus jobbar för att kunna erbjuda både och. Däremot påskyndas rimligen diskussionen internt om källkritik och värdering.

6. Mer övertygad är jag om att vi i växande utsträckning kommer att söka efter kompletterande rapportering vid viktigare händelser och ju allvarligare vi upplever dem också möjligheter att diskutera dem och söka svar hos andra. Genom sociala medier erbjuds detta. Det bör beaktas av organisationer och myndigheter som berörs av händelserna.

Det skrivs och pratas en hel del om mikrobloggar. Mest pratar de som använder Twitter och/eller Jaiku – de båda ledande tjänsterna – och som en av dem erkänner jag mig delvis skyldig till att förstora fenomenet.

Visst finns det värdefulla användningsområden - också för affärsmässig användning - och utvecklingen av andra mer eller mindre användbara tjänster baserade på Twitter och Jaiku, till exempel Twessenger, Twitlinks, Jaiklinks och PollDaddy, växer alltjämt. Och visst hör det till att de som tagit till sig en ny sorts kommunikationstjänster gärna proklamerar revolutionen långt innan folket är mobiliserat.

Men hur utbrett är mikrobloggandet? Twitter, den största och globalt mest spridda av tjänsterna, hur stort är det – egentligen? Erik Forsberg på Mindpark söker tecken i statistiken på en rejäl tillväxt. Men för att nyansera bilden har Michael Arrington grävt i siffrorna för att finna substansvärdet bakom alla siffror som flyger omkring.

The key measure of Twitter usage is total users, total active users and total messages sent. And according to a source close to the company, these are the current Twitter usage stats:

March 2008
Total Users: 1+ million
Total Active Users: 200,000 per week
Total Twitter Messages: 3 million/day  

200 000 aktiva användare är i ärlighetens namn inte så rasande många. Visst imponerar ökningtakten med en dubblad användarskara sedan januari, men ändå.

Dagsnoteringen avseende antalet användare är sålunda inget som torde få professionella kommunikatörer att rumstera om bland sina prioriteringar. Att det bland dessa 200 000 finns 4 miljoner ”connections”, dvs Twitteranvändare som följer andra Twitteranvändares postningar, bör de emellertid notera. Trots allt svinn – man läser väldigt selektivt – säger det en del om mediets sociala natur, med dess betydelse för allt från marknadsföring till risken för snabb spridning av negativa uppgifter.

Läs även andra bloggares åsikter om mikrobloggar, sociala medier, Twitter, Jaiku, microbloggar

Är långa texter bättre eller sämre än notiser för nyhetsförmedling? Det finns naturligtvis inget objektivt svar på det eftersom de oftast har helt olika syften. Den kortare förmedlar essensen i nyheten, medan den längre (oftast) placerar nyheten i ett sammanhang och erbjuder analys eller reflektion kring dess innebörd. Om nyhetstexten upplevs som bättre eller sämre handlar därför om vad läsaren är ute efter.

Med ständigt förbättrade möjligheter för företag och organisationer att förmedla nyheter direkt till intresserade via digitala lösningar kan det därför vara idé att fundera mer över hur nyheter kan paketeras olika, beroende på vad läsarna söker och på vilket sätt de tar emot informationen.

Det traditionella pressmeddelandet  – som Tom Foremski lustmördade redan för två år sedan – kan utvecklas och erbjuda mer. Eftersom det huvudsakligen förmedlas digitalt kan det till exempel förses med bilder, filmer, sociala bokmärken och länkar på ett sätt som inte var möjligt under den gyllene faxeran. Mallen för hur en ”social pressrelease” kan utformas är lika gammal som det foremskiska lustmordet.  

På samma sätt – fast tvärtom:-) – kan informationen skalas till ett minimum för att tillfredsställa dem som bara söker essensen. Med variation i hur nyheterna paketeras har de ändå möjlighet att återkomma för fördjupning kring sådant som fångat deras uppmärksamhet.  

SMS och mikrobloggar är exempel på snabba kanaler för sådana skalade nyheter. När Apple använder mikrobloggtjänsten Twitter på det här sättet är det för att komplettera sitt ordinarie informationsflöde med en kanal och en form som passar en växande kategori intressenter. Apples informationsarbete (ej att förväxla med deras marknadsföring) är kanske inget föredöme, men i det fallet tycker jag att de är innovativa för att erbjuda en större variation i sitt informationsutbud.

Vilken teknik som används och hur tjänsterna utformas spelar inte så stor roll, men det finns goda skäl för fler företag och organisationer att se över hur de kan möta efterfrågan på en större variation i kommunikationsavdelningens verktygslåda.

Läs även andra bloggares åsikter om mikroblogg, pressmeddelande, kommunikation, PR

Bestämt dig för att sluta röka igen, men är inte särskilt lockad av att använda några av de metoder du misslyckats med förut? Nyfiken på mikrobloggande, men vet inte riktigt vad du skulle använda det till? Utmärkt, du tillhör den ultimata målgruppen för Qwitter.   

Förenklat handlar det om en Twitterbaserad loggbok du kan föra över dina ansträngningar, med möjligheter för andra att kommentera dina framgångar och bakslag. Här beskrivs hur det fungerar i praktiken.

Bakom tjänsten står Tobacco Free Florida, en kampanj som med siktet inställt på en yngre målgrupp integrerat flera olika sociala medier i sitt arbete. Här är ett exempel på hur de använder YouTube för sin YouCareTV.

När jag beskriver konceptet mikroblogg för kollegor och uppdragsgivare möts jag ofta av frågor kring värdet utöver det rent sociala. Eller mer bestämt, hur mikrobloggar skulle kunna användas som ett verktyg i ett företags kommunikationsmix. De som redan ser hur sociala medier i allmänhet kan addera värde för enskilda medarbetare också i deras yrkesroller – med ett aggregerat värde för hela företaget – har inga problem att bejaka mikrobloggens roll i det avseendet. Men som bärare av företagets eller organisationens budskap och varumärke, eller för ren marknadsföring?  

Det finns många svar. Lee Odden och Mike Volpe är några av alla dem som ser stora möjligheter och erbjuder konkreta tips. Signaturen dOgBOi är däremot skeptisk till att Twitter befläckas av marknadsförarna.

Teori och tips i all ära, möjligheterna tydliggörs som regel bäst genom konkreta exempel. Barack Obama, Apple och Amazon bjuder på några av olika karaktär, men Tobacco Free Florida visar att det går att utveckla vidare med lite kreativitet.

Flipp eller flopp? Om det funkar för rökavvänjning hänger nog mest på den enskilde användaren och jag antar att det bara är kul att vara med så länge det går åt rätt håll. Steget från ”Qwitter” till ”Quitter” är enkelt att ta. För Tobacco Free Florida tycker jag däremot att det är en flipp. Tillsammans med hur de använder andra kanaler borde blotta förekomsten bidra till en upplevelse av kampanjen som lirar väl med målgruppen – vilket långt ifrån är självklart med tanke på det lite pekfingeraktiga budskapet. 

Läs även andra bloggares åsikter om marknadsföring, mikrobloggar, Twitter, Qwitter, PR, sociala medier