Det har under åren genomförts en stor mängd demokratiprojekt runtom i Sverige och kommuner, landsting, regering och andra myndigheter uppmanar oss löpande att söka bidrag för nya projekt. Syftet är som regel att öka valdeltagandet och intresset för politik bland vissa kategorier väljare samt att engagera fler människor i den politiska beslutsprocessen, inte minst på lokal och regional nivå.

Bland mängden pågående och genomförda demokratiprojekt finner vi allt från enkla, väl genomtänkta och resultatinriktade insatser till storslagna slag i luften och rena slöserier med skattemedel.

Ett av de problem som flera projekt tagit sikte på är medborgarnas upplevda avstånd till den faktiska beslutsprocessen och dem som deltar i den. Var och när fullmäktige sammanträder i en kommun, vilka som fattar de viktiga besluten i fullmäktige och nämnder och vilka frågor som är på väg att beslutas om är för många höljt i dunkel.

I jakten på nya demokratiprojekt skulle jag därför vilja föreslå ett tokenkelt som inte behöver en enda skattekrona i stöd: Se till att samtliga förtroendevalda listas med adresser till sina eventuella bloggar, twitterkonton, Facebooksidor eller motsvarande på kommunens eller landstingets hemsida. Med små resurser kan man sedan också på hemsidan pusha lite för de förtroendevaldas egna kommunikationskanaler.

Det handlar om något så enkelt och självklart att det är förvånande att det inte redan genomförts. Fördelarna är uppenbara.

• Medborgare som besöker sidan ser inte bara vem som deltar i den politiska processen. De får också kunskap om och tillgång till de folkvalda genom deras egna kanaler på nätet. Dialogutrymmet vidgas.
• Genom att ta del av vad politikerna skriver får medborgarna veta vilka frågor som diskuteras (med möjlighet att engagera sig i processen innan beslut är tagna), vem som tycker vad och varför samt när besluten fattas.

Egentligen är det här inget projekt. Det handlar snarare om något som borde vara en hygienfaktor för en kommuns eller ett landstings hemsida inom kort. Men det går förstås att utveckla det till ett spännande projekt om man på eller utanför hemsidan samlar den debatt som förs i kommunen/länet på ett och samma ställe, med inspiration från tjänster som Politometern, Twixdagen, Knuff med flera. Och då behöver man inte nödvändigtvis begränsa sig till just de folkvaldas bidrag.

Linköpings kommun är på rätt spår när de listar kommunalråden med privata bloggar. Ska jag tolka Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, som att vi snart får se något ännu bättre hos dem?

Minns ni Hassans busringningar på 90-talet? Bland spåren som finns sparade för eftervärlden finns till exempel ”10 000 tyska bögar” och ”Man är ju inte gjord av trä”, där Fredrik Lindström och Erik Haag driver med Ja till Europa-kampanjen respektive dåvarande Moderata Kvinnoförbundet.

Partier och organisationer var naturligtvis inte aningslösa då, men man hade en lägre beredskap för att ”vem som helst” kunde omvandla en vardaglig situation till något med nyhets- och/eller underhållningsvärde för hundratusentals. Sedan fick vi lära oss att varje framträdande och varje telefonsamtal med någon okänd (eller känd) utgjorde en potentiell risk. Från den senaste presidentvalskampanjen i USA rapporterades om den ständiga risken för att ett förlupet ord inför en folksamling på minuter kunde kablas ut över världen via en mobiltelefon. Kandidaterna skuggades av motståndarnas spioner som stod redo att leverera avslöjande material till nyhetsredaktioner och väljare.

Hastigheten med vilken informationen kunde spridas var en nyhet, liksom hur mycket utrymmet för att förbättra en historia krympt. Att man vid allmänna framträdanden kunde räkna med att det fanns ett förkläde från motståndarsidan var det däremot inte. För ledande politiker var det en valrörelserealitet i Sverige redan under 90-talet.

I dag har garden höjts ytterligare. Politiker och tjänstemän är mer på sin vakt och journalister som intervjuar ledande företrädare får till exempel räkna med att själva bli bandade, bland annat för att den intervjuade själv ska ha tillgång till ett publicerbart originalmaterial.

Jag kommer att tänka på detta när jag ser hur Sverigedemokraterna – troligen mer på sin vakt än andra – neutraliserar ett försök från TV-programmet ”Ballar av stål” att driva med dem. TV-teamets två kameror får sällskap av Sverigedemokraternas egen och via partiets Youtubekanal publiceras raskt ett inslag som antyder ett havererat skämt.

Sverigedemokraternas version lockar inte till många skratt, men det är knappast syftet. Kanske finns det användbart material som SD väljer att utelämna, kanske kan Ballar av stål-redaktionen vara tillräckligt kreativa för att få till ett inslag ändå, men genom sin beredskap och sina förebyggande åtgärder har Sverigedemokraterna höjt ribban och försvårat för produktionsbolaget.

Det finns knappt 45 000  politiker i Sverige. De flesta är fritidspolitiker som ”bara” har politiken som ett engagemang vid sidan av sitt jobb, studier eller annan sysselsättning. För knappt 2 000 av dem ser det annorlunda ut. De är yrkespolitiker och tituleras riksdagsledamöter, region- och landstingsråd, kommunal- eller oppositionsråd. Genom sina roller fungerar de som den svenska demokratins ledande företrädare.

Hur väl använder de sig av den sociala webben för att kommunicera direkt med dem som givit dem den rollen? Jag har ofta tyckt att det varit lite svårt att få ett grepp om det, eftersom det är ett hästjobb att identifiera vem av dem som använder sig av webbens direktkanaler och hur.

För riksdagsledamöter erbjuder exempelvis Twixdagen och DeFolkvalda.se bra samlingstjänster och partierna har på sina hemsidor blivit bättre på att redovisa bloggande företrädare, även om mycket ännu återstår och man delvis får gissa sig fram till vilken politisk funktion de har och var.

Politikerkoll har förutsättningar att täcka in en del av bristerna, men där verkar det gå lite trögt. Generellt kan sägas att det är avsevärt enklare att få en samlad bild av riksdagsledamöternas (webb-)aktiviteter än andra företrädares, trots att de senare i flera fall har avsevärt större makt över enskildas vardag.

Vad jag saknat är en enkel directory, i vilken alla företrädare med bloggar, mikrobloggar eller andra webbaserade plattformar för direkt – och gärna dubbelriktad – kommunikation med allmänheten, finns samlad. Kanske finns det en sådan som jag missat. Tips emottages tacksamt. Om inte, skapade jag idag wikin Valbar, för just det ändamålet.

Valbar listar enskilda yrkespolitiker efter parti och politisk nivå, samt anger i vilken kommun/landsting de är verksamma. Till varje namn kopplas eventuell blogg, mikroblogg eller Facebook Fan Page. Strukturen är vald för att fler kanaler ska kunna adderas.

Initialt är fokus på gruppen yrkespolitiker. Efterhand som provvalen avslutas och valsedlarna fastställs kan det dock vara idé att addera fler företrädare. Det skulle ge bättre utrymme för de nyare och mindre etablerade partierna, samtidigt som det erbjuder vägledning om kommande makthavare.

Att skapa en wiki är enkelt. Men det är bara om den kontinuerligt fylls med innehåll som den blir riktigt användbar. För det behövs din och andras hjälp. Besök gärna Valbar, lägg till mer information och berätta för andra om möjligheterna. Kollegor till de listade kan ju till exempel ha ett intresse av att marknadsföra sina egna kanaler där

UPPDATERING: Om du inte vill skapa ett eget Wikidot-konto för att kunna lägga till och redigera innehåll på Valbar är du förstås alltid välkommen att mejla information till mig, så fixar jag det. Jag nås på slumpnavigator [at] gmail.com.